Förra gången det begav sig var i slutet av 80-talet, då avregleringen av kapitalmarknaden fick det svenska bankväsendet att dramatiskt öka sin utlåning till en mängd företag och ”aktörer” i fastighetssektorn. Metoden som bankerna då tillämpade vid sin kreditbedömning kallades ”name-lending”.

Läs även: DEBATT: Höger och vänster har spelat ut sin roll

Notan för bankernas slappa kredithantering hamnade i början av 90-talet som bekant på Sverige riksdags bord, det vill säga hos Sveriges skattebetalare. Skattebetalarna bidrog till att banksektorn överlevde med minst 64 miljarder kronor i stöd via bankstödsnämnden, i folkmun och media ibland kallad ”bankakuten”. Men Sverige tvingades så småningom också att devalvera kronan. När Göran Persson senare på 90-talet kom med sina ”skarpa förslag”, främst mot kommuner och pensionärer, blev alla svenskar ännu fattigare.

Nu har det hänt igen, om än lite annorlunda. Under åren 2015–2021 köpte Riksbanken stora mängder företagsobligationer, vilket bidrog till att hålla nere bland annat fastighetsbolagens finansieringskostnader. Denna ”kvantitativa lättnad” gjorde Riksbanken – i god internationell efterföljd – i ett försök att öka aktiviteten i ekonomin. Förhoppningen var att målet om 2 procents inflation skulle uppnås. Ett mål som Sveriges riksdag på mycket oklara grunder har satt upp för Riksbanken.

Effekten av de sänkta finansieringskostnaderna för fastighetssektorn blev en köprush utan like. Den förre socialdemokratiske politikern Ilija Batljan skapade ett helt nytt bolag, som han döpte till Samhällsbyggnadsbolaget (SBB). Detta bolag kunde med hjälp av med Riksbankens billiga pengar och småsparares riskvillighet köpa på sig ett allt större bestånd av fastigheter från fattiga och dåligt likvida statliga myndigheter och kommuner.

Den gamle rutinerade fastighetskungen Roger Akelius såg emellertid faran i tid och sålde till norrmannen Ivar Tollefsen, som med sitt smarta upplägg i Heimstaden lurade skjortan av ambitiösa men ansvarslösa tjänstemän och tjänstekvinnor på Pensionsmyndigheten, på det mer eller mindre allmännyttiga Alecta och på det socialdemokratiska närstående Folksam.

Efter det senaste årets kraftiga ränteuppgång har värdet nu rasat på de obligationer som Riksbanken köpte och orsakat stora förluster för Riksbanken. Så nu kommer notan från Riksbankens fullständigt tokiga politik, 80 miljarder i förlust! Och på vems bord hamnar Riksbankens nota? Just det, på Sveriges riksdags, det vill säga skattebetalarnas bord. Om inte förlusten täcks, om inte notan betalas, så går Riksbanken i konkurs, vilket är politiskt helt omöjligt. Det har inte ens hänt i Argentina eller Robert Mugabes Zimbabwe.

Läs även: DEBATT: Vems hem är egentligen Europa?

Ironin i sammanhanget är att den ansvarige chefen för Riksbankens tokiga handlande, Stefan Ingves, var en av de många tjänstemän som närmast helgonförklarats för sina idéer och sina göranden under 90-talet. Dessa tjänstemän har bevistat mången internationell konferens, där de hyllats för ”framgångsrik hantering” av såväl bankkris som Sveriges finansiella kris!

Ingves borde naturligtvis ha ifrågasatts tidigt. Han själv borde ha ifrågasatt Riksbankens mål om 2 procents inflation. Det kunde han ha gjort enligt den gamla ”Allmänna verksstadgan”. Där fanns i § 2 ansvaret för en myndighetschef att göra statsmakterna, det vill säga regering och riksdag, uppmärksam på väsentliga förändringar inom myndighetens verksamhetsfält. Det gjorde inte Stefan Ingves av någon anledning.

Men problemet går djupare än så. I ett land, där alla skall med, alla skall vara ansvariga för allt, blir ingen ansvarig för något, och då kan helt enkelt inget ansvar utkrävas! Visst, en och annan tjänsteman och tjänstekvinna får avgå, frivilligt eller ofrivilligt, men något rättsligt ansvar blir det ytterst sällan eller aldrig fråga om.

Läs även: DEBATT: Regeringen måste släppa naiviteten om byråkratin

Stig Fölhammar

Före detta stats- och EU-tjänsteman samt strategikonsult och egenföretagare