Partiet Nyans kritiseras för att jaga röster bland svenskar i Turkiet. Men den verkliga frågan, skriver Birger Salt, är hur vänstern själv banat väg för de muslimska särintressepartierna – och nu sitter fast i sitt eget dilemma.
Jag såg häromdagen ett inlägg från Partiet Nyans partiledare Mikail Yüksel. Han har kritiserats för att bedriva valkampanj i Turkiet inför svenska kommunval – bland annat med stora affischer i staden Kulu riktade mot väljare från Huddinge och Haninge. I samband med kritiken riktar Yüksel udden mot Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som han jämför med den ”rasistiska högern” för att de inte vill samarbeta.
Detta är vänsterblockets framtid i ett mikrokosmos.
Partiet Nyans och det mindre Visionspartiet (bildat av avhoppare från Nyans) är två partier med en stark muslimsk identitetspolitik. De har liknande retorik och prioriteringar: erkännande av muslimer som en nationell minoritet, särskild brottsrubricering för islamofobi, halal i skolan och skydd av religiösa symboler. Visionspartiet beskriver sig som mer ”realistiskt”, men kärnan är densamma – politik utifrån muslimers grupprättigheter.
Deras väljare kommer främst från samma kretsar. Med uppskattningsvis 500 000–800 000 personer med muslimsk bakgrund i Sverige finns en reell potential, särskilt i invandrartäta områden där Nyans redan visat styrka (i vissa valdistrikt i Rosengård och liknande områden fick partiet över 20–25 procent 2022). Det är rimligt att anta att väljarna på sikt konsolideras kring det starkaste av de två partierna.
Dessa partier driver en politik som sätter muslimska intressen i centrum. De vill ha särlagstiftning och särbehandling som inte gäller majoritetsbefolkningen – från minoritetsstatus i grundlagen till krav på att samhället ska anpassas efter religiösa normer. Det handlar inte om klassisk integration utan om parallella rättigheter.
Ironiskt nog kommer en stor del av denna väljarbas från det vänsterblock som under decennier har tonat ner kritiken mot konservativ islam och hederskultur. Partier som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har länge försvarat hijaben som ett ”fritt val” och en ”frivillig huvudbonad” (Annika Strandhäll är ett tydligt exempel) samtidigt som de avfärdat förslag om att förbjuda kusinäktenskap som oviktiga symbolfrågor. Man har kallat all seriös kritik av politisk islam för ”rasism” och ”islamofobi”.
Resultatet är ett dilemma för vänstern. Om de fortsätter att anpassa sig efter de mest konservativa och islamistiska krafterna för att behålla väljare, förlorar de trovärdighet bland en bredare väljarkår. Om de i stället tar en tydlig strid mot hedersförtryck, parallellsamhällen och religiös särbehandling riskerar de att förlora röster till Nyans och Visionspartiet.
Vänstern har redan sett hur Sverigedemokraterna växte när de ignorerade integrationsproblemen. Nu riskerar de samma dynamik – fast från ett annat håll. De partier som under lång tid skyddat och normaliserat de sämre krafterna inom islam har skapat utrymme för renodlade muslimska särintressepartier.
Vill man motverka denna utveckling bör man rösta på partier som vågar kritisera islamism och politisk islam utan att låta sig skrämmas av epiteten rasist och islamofob. Partier som är tillräckligt starka för att stå emot påtryckningar och prioritera svenska värderingar samt likhet inför lagen.
Birger Salt
