I London, Chiswick, 1971, grundade kvinnorättskämpen Erin Pizzey det första skyddade boendet i världen. Enligt Pizzey var 62 av de 100 första kvinnorna som sökte hjälp själva våldsamma mot sina partners. De flesta av dessa kvinnor hade vuxit upp i våldsamma hem och bar på olika former av trauman.

Läs även: DEBATT: Arbetet mot våld i nära relationer baseras på ideologi – inte vetenskap

Pizzey insåg redan då att relationsvåld inte var en fråga om kön, utan snarare om psykisk ohälsa och att människor ofta reproducerade det våld de hade upplevt i barndomen. Enligt Pizzey är flickor lika benägna som pojkar att reproducera detta beteende. Denna riskfaktor har också identifierats av forskningsrådet FORTE: ”Riskfaktorer som kan relatera till individens uppväxt, såsom att bevittna våld i nära relationer eller att själv ha blivit utsatt för våld...”

Även om det kan verka självklart att barn som upplever våld riskerar psykisk ohälsa, har arbetet mot relationsvåld under decennier istället utgått från ideologiska förklaringsmodeller som inte tagit psykisk ohälsa i beaktning. Ett exempel är Duluth-modellen, som bygger på feministiska teorier om könsmaktsordning och att det endast är män som slår för att bibehålla makt och kontroll. FORTE har fastställt att sådana förklaringsmodeller och behandlingsprogram är ineffektiva och inte varit verkningsfulla.

Det är inte förvånande att Brottsförebyggande rådet (BRÅ) sedan 2005 inte har kunnat se några positiva tendenser när det gäller våld i nära relationer, med tanke på att problemformuleringen varit felaktig från start. En felaktig problemformulering kommer ge felaktiga lösningar, lite som att skriva ut antidepressivt läkemedel till människor som fått COVID -19.

Vi undrar när politiker ska våga adressera frågan på ett seriöst sätt? Vi är väl medvetna om att starka reaktioner är att vänta från inflytelserika aktörer inom den lukrativa industrin som relationsvåld faktiskt är – det är dock inte en tillfredsställande förklaring till varför utsatta grupper exkluderats.

Detta är för övrigt ett fenomen som sträcker sig utanför politikens territorium: Vi inom Akillesförbundet granskade Sveriges radio och de nyhetsartiklar som berörde våld i nära relationer under 2023. Resultatet var minst sagt oroväckande:

• Män och kvinnor är till antalet lika utsatta för våld i nära relation även om våldet kan se olika ut. Men enbart 13 av 392 artiklar berör specifikt kvinnors våld mot män. Det motsvarar 3,32 procent av artiklarna.
• Personer som lever i HBTQI-relationer tenderar att vara överrepresenterade för våld i nära relation. Men enbart sju av 392 artiklar berör specifikt HBTQI-personers utsatta situation. Det motsvarar 1,79 procent av artiklarna.
• I de 392 artiklarna får totalt 65 olika kvinnliga intresseorganisationer komma till tals. Majoriteten av dessa är ideella kvinnojourer. Men inte en enda manlig intresseorganisation får komma till tals i någon av artiklarna. Organisationer som tillvaratar HBTQI-personers intressen får enbart komma till tals i en (1) av artiklarna.

En betydande aspekt av detta strukturella osynliggörande är att varje försök att granska både mäns och HBTQI-personers utsatthet uppfattas som ett hot mot att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Akillesförbundet har dock aldrig ifrågasatt förekomsten av mäns våld mot kvinnor, och vi påstår inte heller att våldsuttrycken är identiska på gruppnivå. Det är problematiskt ur ett människorättsperspektiv att det svenska samhället i decennier har låtit radikalfeministisk ideologi få tolkningsföreträde i frågan.

Vi vänder oss därför till samtliga riksdagspartier och önskar evidensbaserade lösningar samt ett mer inkluderande arbete på en fråga som är att betrakta som ett öppet sår i dagens Sverige.

Läs även: DEBATT: Könsskillnader och ungas våld i nära relationer

Johan Mparmpagiannis
Styrelseledamot Akillesförbundet

Johan Rylander
Styrelseledamot Akillesförbundet