En ny Sifo-undersökning visar att en stor majoritet av svenskarna vill skydda landets hotade djurarter – och att nästan lika många motsätter sig jakt på dem. Ändå går den svenska viltförvaltningen åt motsatt håll, skriver Misha Istratov.
Det råder bred enighet om att hotade arter ska skyddas. Ändå tillåter Sverige jakt på flera av dem. En ny opinionsundersökning visar att väljarnas syn skiljer sig tydligt från dagens förvaltning – även över partigränserna.
Stiftelsen Artkrisen lät i juni Sifo ställa sex raka frågor till drygt tusen personer i ett för befolkningen representativt urval. Resultatet är ovanligt samstämmigt: 92 procent av svenskarna anser att Sverige har ett ansvar att skydda sina hotade arter.
Sifo ställde nästa fråga rakt, innan ett ord sagts om dagens förvaltning: ska jakt på arter som klassas som hotade vara tillåten? Knappt två av tre svarade nej, bara omkring en av sju svarade ja.
Att en art är hotad är inte en åsikt. Det är SLU Artdatabanken som rödlistar Sveriges arter enligt det internationella IUCN-systemet. Kritiker hävdar ibland att vargen ”inte är hotad”. Globalt stämmer det, men i Sverige är vargen klassad som starkt hotad.
Sedan öppnar sig klyftan mellan vad folk vet och vad som sker. Drygt sju av tio känner till att arter som varg, lodjur, järv, gråtrut och havstrut samtidigt räknas som hotade och får jagas. Men frågar man om omfattningen faller kunskapen brant – bara ungefär en av fyra känner till att fler än tusen lodjur har dödats i statligt tillåten jakt under det senaste decenniet.
Kring lodjuret blir sakfrågan akut. Forskning från 2024 beskriver den svenska lodjurspopulationen som genetiskt begränsad.
Den femte Sifo-frågan knyter ihop forskningen med folkviljan: om oberoende forskning visar att den svenska lodjurspopulationen inte är livskraftig på lång sikt, bör licensjakten då stoppas? Närmare tre av fyra svarade ja. Frågans villkor är inte ett tankeexperiment – det väljarna vill se är redan motiverat av vetenskapen.
Det är heller ingen blockfråga. Stödet för att stoppa jakten vid bristande livskraft utgör en majoritet i varenda väljargrupp, från höger till vänster. Dagens linje saknar folklig förankring.
En vanlig invändning är att Sverige självt ska råda över sina djur. Väljarna håller inte med. I SLU:s attitydundersökning anser 87 procent att det är viktigt att Sverige uppfyller sina internationella avtal vad gäller bevarandet av stora rovdjur. Lodjuret skyddas av EU:s art- och habitatdirektiv. För 2026 års licensjakt tilldelades 153 lodjur för avskjutning.
Den sjätte frågan gäller förtroendet för beslutsfattarna. Bara 13 procent tycker att svenska politiker tillräckligt prioriterar bevarandet av hotade arter. Det är ett underbetyg som få politikområden uppvisar.
Sifosvaren ger en tydlig bild: svenskarna vill skydda hotade arter. De vill inte att de jagas. De känner inte till hur omfattande jakten blivit. Och ställda inför villkoret att en art kanske inte överlever vill tre fjärdedelar att jakten upphör. Det enda som rör sig i motsatt riktning är politiken.
Vad borde då hända? Tre konkreta reformer skulle föra viltförvaltningen i takt med både väljarna och vetenskapen:
- Pausa licensjakten på lodjur tills oberoende forskning kan visa att stammen är livskraftig på lång sikt.
- Räkna om referensvärden för gynnsam bevarandestatus för hotade djur utifrån genetisk livskraft i stället för politiskt satta miniminivåer.
- Ge oberoende expertis vid SLU Artdatabanken ett tydligt, öppet mandat i besluten om avskjutning.
Opinionsmätningar avgör inte ensamma vad som är rätt. Men när folkvilja, forskning och internationella åtaganden pekar åt samma håll blir frågan inte om förändring behövs, utan varför den dröjer.
Misha Istratov, ordförande, Insamlingsstiftelsen Artkrisen
