Vi håller på att bygga ett samhälle där rädsla och misstänksamhet får ersätta ansvar och rättssäkerhet.

Jag är kvinna och mamma. Jag har levt i över sex decennier och vuxit upp med övertygelsen att både kvinnor och män behövs. Att vi bär ett eget ansvar, att vi kompletterar varandra och att våra olikheter är en styrka, inte ett hot.

Vi ska vara stolta över vilka vi är, oavsett kön.

Det är därför jag känner en växande oro över utvecklingen i dag. Den bygger både på min egen verklighet och på det jag har tagit del av sedan jag blev medlem i nätverket Mannaminne. Där möter jag berättelser från medlemmar som vittnar om felaktiga domar i sexualbrottsmål med återkommande brister i bevisningen, i vissa fall helt utan stöd av bevis och med allvarliga konsekvenser för enskilda individer och deras närstående. Samtidigt fortsätter nätverket att växa, vilket pekar på ett systemfel som samhället måste ta på allvar.

Vi ser samtidigt en radikalisering hos vissa feminister, där män allt oftare framställs som ett hot i sig. Dessa perspektiv får stort utrymme i sociala medier, ofta utan utrymme för en saklig och objektiv diskussion. När sådana synsätt får inflytande i samhällsdebatten och i rättsliga sammanhang väcker det allvarliga frågor om objektivitet och rättssäkerhet. En sådan utveckling skapar inte jämställdhet den driver ett könskrig som försvagar samhället i stort.

Min oro över utvecklingen i dag rör i synnerhet sexualbrottslagstiftningen och hur samtyckeslagstiftningen i praktiken tillämpas.

Att bygga upp rädsla och misstänksamhet mellan kvinnor och män, särskilt hos unga tjejer är inte vägen framåt. Det är farligt.

SE ÄVEN: Sjölander: Om vi litar på alla kvinnor kan vi inte lita på några

Jämställdhet kan inte byggas på rädsla.

Mänskliga relationer är inte brott

Sexuella relationer kan vara komplexa. Missförstånd, övertalning, känslor och konflikter förekommer. Det innebär inte att alla sådana situationer ska lösas genom straffrätten.

Att utforska sin sexualitet, känna, ångra sig eller göra misstag är en del av mänskliga relationer. Det innebär också ett personligt ansvar.

Alla svåra upplevelser är inte brott.

Straffrätten måste tydligt skilja mellan verkliga övergrepp och situationer där ansvar, kommunikation och mänsklig komplexitet är avgörande.

När det gäller samtyckeslagstiftningen har tillämpningen kommit att sudda ut denna gräns. Det är oacceptabelt oavsett omfattning.

Bevisning och rättssäkerhet

Ingen ska dömas för något som inte är styrkt.

Straffrätten får aldrig bygga på antaganden. Den måste vila på bevis som håller även under kritisk granskning.

Skuld ska vara styrkt utom rimligt tvivel

Det finns tecken på att rättskulturen i vissa sammanhang förändrats. Fällande domar kan i dag ske utan teknisk bevisning, vilket ställer ännu högre krav på objektivitet.

Berättelsen får inte påverkas av bias eller förutfattade uppfattningar. Kön får aldrig väga tyngre än bevisningen.

Utan rättssäkerhet – inget förtroende

Att anklaga någon för ett allvarligt brott är en av de mest påträngande handlingar som finns i ett rättssamhälle. Fällande domar kan innebära frihetsberövande, livslång stigmatisering och höga skadestånd. Därför måste varje fall prövas med största noggrannhet.

Ju allvarligare konsekvenser, desto högre krav på bevisning. Ett rättssamhälle får aldrig tappa proportionerna mellan bevisning och påföljd.

För att upprätthålla förtroendet krävs att åklagarens arbete kan granskas oberoende. När granskning sker inom samma system uppstår en risk att objektiviteten ifrågasätts. Extern granskning bör därför vara en självklar del av ett rättssäkert system.

Jämställdhet kräver balans

När kvinnor framställs som försvarslösa och män som potentiella förövare skapas inte trygghet, det skapar klyftor.

Jämställdhet kan inte drivas genom att förminska eller misstänkliggöra en grupp.

Det gäller oavsett om det handlar om flickor och kvinnor eller om pojkar och män som i dag ofta hamnar i fokus för misstänkliggörande.

Jämställdhet kräver att vi ser alla som individer med ansvar, omdöme och värde.

För mig innebär feminism en kamp för jämställdhet, men också för respekt och acceptans för våra olikheter. De mer extrema uttryck som i dag får utrymme i debatten, där män framställs som ett hot i sig och där misstänkliggörande ersätter individansvar och rättssäkerhet, delar jag inte. De får allvarliga konsekvenser, och vi föräldrar, i synnerhet vi mammor, har ett särskilt ansvar att ta tydligt avstånd från denna utveckling.

Ett samhälle byggt på styrka

Vi stärker inte flickor och kvinnor genom att lära dem att vara rädda.

Vi stärker inte pojkar och män genom att misstänkliggöra dem.

Vi stärker människor oavsett kön genom ansvar, självkänsla och tydliga krav.

Vi ska eftersträva en framtid där vi tar ansvar och vågar lyfta svåra frågor konstruktivt.

Ett samhälle där hat, förtal och förminskning inte ges utrymme.

Där respekt och dialog står i centrum.

Jag vill ha ett samhälle där mina kommande barnbarn växer upp med respekt för varandra, inte rädsla för varandra.

Där ansvar är gemensamt.

Där rättvisa gäller alla.

Där vi bygger tillsammans – inte mot varandra.

Jämställdhet bygger inte på rädsla.

Den bygger på styrka, ansvar och respekt.

Skyldiga ska straffas. Oskyldiga ska frias.

Och i en rättsstat ska det råda nolltolerans mot att oskyldiga döms.

En mamma och medlem i nätverket Mannaminne