Swedbankmålet är inte bara ett uppmärksammat rättsfall. Det är en obehaglig lägesrapport om den svenska rättsstaten: i Sverige kan du dömas till fängelse och ruinera dig ekonomiskt trots att lagstöd saknas, men om du har tiotals miljoner, starka nätverk och en medial megafon kan du ibland få felet rättat. Resten får bära domen. Punkt.

Läs även: ”Uppdrag granskning ljuger” – Jan Söderqvist om Bonnesenaffären

Svea hovrätt dömde Swedbanks tidigare vd för grovt svindleri på uttalanden i intervjuer med journalister, ett område som faller inom grundlagsskyddet i TF och YGL. Ändå ansåg hovrätten sig kunna runda rättsordningens spärrar, och åklagarsidan drev linjen med en självsäkerhet som borde oroa alla medborgare: som om lagens gränser var förhandlingsbara. Högsta domstolen rev upp domen och slog fast det som borde vara självklart i en rättsstat: man får inte döma för en gärning som inte är brottslig enligt lagens ram, oavsett hur moraliskt upprörd man är eller hur “rimligt” det kan kännas.

Men det är här den verkliga skandalen börjar. För att få denna självklarhet bekräftad krävdes tiotals miljoner i försvarskostnader, ett samlat näringsliv, massiv uppmärksamhet och en processföring på elitnivå. Det är alltså inte bara lagen som avgör om du får rätt, det är din ekonomi och din position. Det är en rättssäkerhet som fungerar selektivt.

För den vanliga medborgaren finns ingen sådan fallskärm. Tvärtom: i mål efter mål ser vi en utveckling där underinstanser tillåts döma på glidande grunder, där lagens rekvisit pressas, där beviskravet urholkas och där den tilltalade i praktiken får bevisa sin oskuld. Det är rakt av oförenligt med rättsstaten.

Läs även: Sjölander: Seger för Bonnesen och Sverige

Den här utvecklingen syns tydligast i sexualbrottsmål efter Metoo. I en tid av stark opinion har rättens moraliska reflexer ofta fått tränga undan juridikens kyliga disciplin. I “ord mot ord”-mål, där teknisk bevisning saknas eller är tunn, blir domslutet i praktiken en trovärdighetstävling. När domstolen dömer på vem som berättar bäst, och när resonemang om “borde ha förstått” ersätter krav på faktisk bevisning, sker något livsfarligt: bevisbördan förskjuts. Det blir inte längre staten som måste bevisa skuld bortom rimligt tvivel, det blir den tilltalade som måste förklara sig fri.

Det är ingen bagatell. Det är en systemförändring.

Swedbankmålet visar att svenska domstolar faktiskt kan döma utan lagstöd. När det sker mot en resursstark person korrigeras felet till slut, men bara efter att hela samhällets maktresurser aktiverats. När samma rättsstatliga fel drabbar en ung man utan pengar, utan nätverk och ofta frihetsberövad, blir felet permanent. Resning är en nästan stängd dörr. Fel ska helst inte erkännas. Systemet skyddar sina domar.

Det är därför rättssäkerhet i Sverige håller på att bli en klassfråga.

Den som sitter häktad, isolerad, utan reell möjlighet att samla in bevisning eller driva sin process, möter ett maskineri där myndigheter har tid, resurser och tolkningsföreträde. När åklagare missar, selekterar eller vinklar, när polis säkrar sent, när centrala invändningar inte får genomslag och när domskäl “glömmer” bärande argument, då fungerar inte längre rättens kontrollmekanismer som skydd för individen. Då fungerar de som skydd för systemet.

Och detta är kärnan: Sverige har byggt ett system som i praktiken kan döma hårt i svårbevisade mål, men som saknar en effektiv ventil för att rätta fel. Det är ett recept på rättsskandaler. Det är ett system som producerar “sanning” genom dom, och sedan låser den, oavsett om den var korrekt från början.

Högsta domstolens friande dom i Swedbankfallet borde därför inte läsas som en solskenshistoria. Den borde läsas som ett varningsdokument. Den visar att rättsstaten fortfarande kan fungera, men bara för dem som har råd att tvinga den att fungera.

För det stora flertalet är verkligheten en annan: livsavgörande domar baserade på moralism, narrativ och en process där det blir farligt lätt att fälla och nästan omöjligt att reparera. Fängelse. Skadestånd. Skam. Förlorad framtid.

Det är inte “rätt”. Det är inte “rättssäkert”. Det är klassjustis.

Frågan är inte om vi har råd med rättssäkerhet. Frågan är om vi har råd att leva i ett land där rättssäkerhet blivit en lyxvara.

Kada Karlsson

Jurist, Mannaminne

Mattias Hillesö

Mannaminne