Sedan den 16 september pågår det en landsomfattande folkresning i Iran mot den islamiska regim som styrt landet med järnhand i 43 år. Den utlösande faktorn var mordet på den 22-åriga iranska kvinnan Mahsa Amini som begicks av regimens sedlighetspolis. De bakomliggande orsakerna till denna uppresning är över fyra decenniers socialt, politiskt och religiöst förtryck samt de allvarliga brott mot mänskligheten som den totalitära islamiska regimen gjort sig skyldig till. Sedan de omfattande protesterna inleddes har Irans alla provinser omvandlats till ett slagfält mellan å ena sidan folket som skanderar ”kvinna, liv, frihet”, och å andra sidan islamiska regimens specialstyrkor som med brutalitet försöker kväsa protesterna.

Läs även: Iran: Säkerhetsstyrkor belägrar universitet – skjuter mot studenter

Enligt den Oslo-baserade människorättsorganisationen Iran Human Rights har minst 154 fredliga demonstranter hittills dödats, däribland åtskilliga kvinnor och tonårsflickor. Det mod iranska kvinnor och män har visat är ett tydligt tecken på att det iranska folket inte kommer vika sig för islamiska regimen och dess förtryckarapparat. Folket har inget att förlora. De menar att de i dagens Iran ”är levande” men att de ”inte lever”. Därför skanderar demonstranterna att ”detta är ingen protest – dess namn är revolution”. Målet är att störta den islamiska regimen.

I denna oerhört pressade situation är det iranska folket i starkt behov av omvärldens stöd. Det finns emellertid vissa forskare med iranskt ursprung som, i stället för att stötta det iranska folkets frihetskamp och verka för att minimera regimens våldsanvändning, närmast förringar iraniernas kamp. I stället för att kräva att omvärlden isolerar den islamiska republiken, manar dessa personer till förhandlingar och kompromiss med regimen.

En av dessa personer är Rouzbeh Parsi, programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på Utrikespolitiska institutet, en organisation som finansieras med svenska medborgares skattepengar.

I en debattartikel i Expressen (5/10–2022) skriver Parsi att det är möjligt att uppnå en kompromiss med regimen och att det ”finns vägar och möjliga händelseutvecklingar än ett val mellan stiltje och revolution”. Han menar således att iranierna i stället för att gå ut på gator och torg för att söka störta regimen borde förhandla med regimen. De senaste 43 åren har dock varit bevis på att det inte är möjligt att förhandla med ett totalitärt styre som den islamiska regimen.

Vidare anklagar Parsi, om än implicit, demonstranterna för att vara våldsamma. Parsi menar att de omfattande protester som alltjämt äger rum i Iran inte är rätt väg att gå för att uppnå en ny politisk ordning. Han anför att ”[d]en långa marschen mot en ny politisk ordning kommer därför behöva gå via civil olydnad och utnötning av statens förmåga att trycka ner samhället”. I detta sammanhang inställer sig frågan vad de pågående protesterna ska benämnas som om inte civil olydnad.

Civil olydnad innebär per definition en rörelses/individers fredliga aktioner mot orättvisa och tyranniska lagar. Det som sker i Iran är alltså definitionen av civil olydnad. Att hävda att det iranska folkets kamp inte är civil olydnad, är att bekräfta den islamiska regimens narrativ om våldsamma demonstranter som understödjs av USA och Israel. En sådan retorik legitimerar regimens brutalitet.

Vidare befäster Parsi den islamiska regimens narrativ att det föreligger en risk för inbördeskrig för det fall regimen skulle störtas. Regimen sprider narrativet i syfte att skrämma iranierna till tystnad och lydnad. Narrativet är dock felaktigt, vilket åskådliggörs genom den enighet som finns bland iranierna, såväl utomlands som i landet. Iranierna har, till skillnad från vad Parsi gör gällande, tydliga politiska mål; nämligen att störta regimen, att hålla en folkomröstning om Irans framtida styre och att bygga en demokratisk sekulär stat. Dessutom är det inte längre möjligt att tolerera den totalitära regimen och dess förtryck, vilket medför att det inte finns någon annan utväg för att nå frihet än att störta regimen. Detta argument lyser med sin frånvaro i Parsis debattartikel.

Läs även: Skogkär: Fred i vår tid med mullornas Iran

Varje dag under de senaste fyra decennierna har iranierna fått utstå våld, krig, förtryck och tortyr. I samband med islamiska republikens etablering genomfördes massavrättningar av politiska dissidenter och ett åtta år långt krig med Irak (1980–1988) inleddes. Därefter har avrättningarna fortskridit med ett växande politiskt, religiöst och socialt förtryck, samtidigt som fattigdomen ökat avsevärt. Iran har på grund av den islamiska regimens försök att utveckla kärnvapen och dess stöd till olika terroristorganisationer i världen, inte minst i Mellanöstern, alltmer isolerats från omvärlden. Det är denna regim Parsi uppmuntrar till kompromiss och förhandlingar med.

I sin artikel tar Parsi också upp en rad andra saker som inte är annat än felaktigheter. Till exempel jämför han de konservativa i Iran, som gjort sig skyldiga till massmord på tusentals politiska motståndare, med republikanska partiet i USA. Parsi skyller också fattigdomen i Iran på sanktionerna och på Donald Trump. Inget kan vara mer fel. Som jag har visat i min forskningsartikel om fattigdomen i Iran, har fattigdomen växt i landet även under en tid då regimen bedrivit omfattande handel med omvärlden, inte minst EU. Som framgår av min forskningsartikel har forskare i Iran visat att ett av skälen till den utbredda fattigdomen i Iran är att regimen alltid saknat en plan för att bekämpa fattigdomen. En regim som medvetet dränker sitt folk i fattigdom varken kan eller bör kompromissas med.

Förutom att Parsi driver fram regimens narrativ har han en tydligt positiv syn på den islamiska regimen. Hans artikel måste därför läsas i ljuset av detta. I en artikel för Utrikespolitiska institutets Utrikesmagasinet (9/6 2021) anför Parsi till exempel att islamiska regimen är ”en halvauktoritär stat”, eller med andra ord en halvdemokratisk stat. Att Parsi väljer att ifrågasätta de fredliga demonstranterna och förespråkar kompromiss och förhandling med den islamiska regimen i stället för dess störtande, förefaller med hänsyn till hans positiva inställning till regimen inte särskilt anmärkningsvärt.

Med det sagt vill jag återigen betona det jag skrev i min debattartikel för Bulletin (28/9–2022), nämligen att omvärlden, i synnerhet EU, måste införa väsentligt hårdare sanktioner mot islamiska regimen. Islamiska republiken måste inse att regimen kommer att betala ett högt pris för sin våldsanvändning mot demonstranterna. Kraftiga sanktioner kommer att försvaga regimen såväl ekonomiskt som politiskt. Detta gör det svårare för regimen att finansiera sin förtryckarapparat. Dessutom kommer sanktioner att bidra till ytterligare splittring inom regimen då mindre resurser kan delas mellan regimeliten. Däremot skulle förhandlingar med regimen inte endast innebära politisk legitimitet av förtrycket och våldsanvändningen, utan de kommer att ge regimen ekonomiska medel för att konsolidera sin makt i och utanför Iran.

Läs även: DEBATT: EU måste bojkotta förtryckarregimen i Iran

Arvin Khoshnood
Statsvetare och samhällsgeograf som forskar om Irans utrikes- och säkerhetspolitik