Debatt: S tror att de spelar allsvenskan

Simona Mohamsson imponerade på många i förra veckans utfrågning, inte minst med förklaringen ”Vi gör det här för Sverige, inte för Liberalerna”. Det var befriande att höra, för det har länge varit en käpphäst för mig: politiker ska inte ha som mål att ta sitt eget parti så högt som möjligt, oavsett vad.

Målet måste vara Sverige och svenskarnas bästa. Valspurten är inte allsvenskan och partierna är inga fotbollslag som man ”håller på” i ur och skur.

Förutom Simona Mohamsson har jag bara hört en partiledare uttrycka samma filosofi. Det var när Jimmie Åkesson för några år sedan, efter att SD fått ett uppsving, blev utfrågad om opinionsläget och då svarade; ”För mig är det inget självändamål att gå upp några procentenheter, jag är politiker för att jag vill göra Sverige till ett bättre land. Inget annat spelar någon roll.”

För Socialdemokraterna, och även för deras väljare, gäller det totalt motsatta.

Målet för dessa individer är att Socialdemokraterna vinner valet, oavsett om de måste kroka arm med islamister, lura dementa på lotter, köpa röster för 150.000, ljuga hejdlöst, smutsa ner hela socialdemokraternas fina historia, och förolämpa sina motståndare utan att skämmas det minsta. Om Sverige och svenskarna får det sämre och samhället blir otryggt är sekundärt. Det viktigaste är att sossarna vinner.

För deras politiker sätter sin egen makt före folkets bästa. Och deras väljare sviker inte. De skulle fortsätta rösta S även om de lovade att atombomba Sverige. ”Vi har röstat på S i generationer och kommer alltid att göra det.”

Socialdemokraterna tror att partiet är ett fotbollslag och väljarna deras trogna fans. Målet är att vinna allsvenskan. Oavsett om det skulle krävas att hela startelvan består av dyra toppspelare från utlandet och att de dessutom köpt upp alla konkurrenters bästa spelare och satt dem på avbytarbänken, med skyhöga löner. Löner och dyra kontrakt med pengar som de tillskansat sig på de mest oärliga sätt. Och skulle det finnas några pengar kvar efter detta så används dessa till att muta domarna, och tysta de journalister som eventuellt skulle våga skriva något negativt.

De skulle inte bry sig om att de på kuppen dödar allsvenskan för all framtid samt bidrar till att det svenska landslaget rasar på världsrankningen till bottennivå och missar alla framtida VM och EM. ”Det skiter väl vi i, Socialdemokraterna vann ju allsvenskan.”

Detta tänk blir särskilt tydligt nu i valtider. För oavsett skandaler inom S. Oavsett hur mycket de har sålt ut Sverige och svenskarna och oavsett att de använder allsjöns farliga individer som valboskap, skriver valprogram på arabiska, tillåter en växande islamisering, värnar om brottslingar snarare än brottsoffer etc så står de stadigt runt 30%. Oftast en bit över. Trenden har visserligen (som väl är) varit nedåtgående på slutet, men sett till hur de behandlar sin befolkning så är det smått otroligt att de har över 10% i väljarstöd.

I samband med SD;s valkampanj ”Vi gör Sverige till Sverige igen” har många sossar ojat sig och raljerat över detta och kommit med kommentarer som ”Haha, ni fattar inte att det Sverige ni drömmer er tillbaka till är ett Sverige då Socialdemokraterna styrde.”

Som om detta var det enda som betyder något. Mitt svar på det brukar vara att ”Jag vet. Och? På den tiden var Socialdemokraterna något helt annat. Då satte Socialdemokraterna Sverige och svenskarnas välbefinnande i första rummet. De byggde välfärden och värnade om att svenskarna skulle ha det så bra som möjligt. Inte som idag när de säljer ut Sverige för att själva få sitta kvar vid makten.”

För egen del skulle jag absolut ha röstat på S om jag levt på den tiden. Inget snack om saken. Men att rösta på S idag förstår jag inte att någon svensk ens kan överväga. Speciellt inte om man har barn, barnbarn och åldrande föräldrar. Men jag vet ju att många ändå kommer göra det. Eftersom dessa människor inte förstår att dagens S är ett helt annat lag än dåtidens. Och med helt andra intentioner.

Nu är det 2026 och ett ödesval väntar. Och denna gång är det ingen floskel, nu är det på riktigt ett ödesval. Skulle det bli regeringsskifte så finns risk att det blir demografiskt omöjligt för högersidan att någonsin vinna ett val igen. Och vad det skulle betyda för framtida generationer förstår de flesta. Sossarnas mål är som vanligt att vinna, till varje pris, snarare än att göra Sverige bra igen.

Själv har jag redan förtidsröstat (det råder jag alla att göra, snarare än att vänta till 13 september), och rösten föll denna gång på SD. Inte för att jag HÅLLER på dem, utan för att jag värnar om mina efterkommande och våra äldre. Och av respekt för de som var här före oss. Ingen skulle vara gladare än jag om SD inte fanns. För det skulle betyda att de inte behövdes längre. Målet med att göra Sverige till ett föregångsland igen skulle vara uppnått. Svenskarna skulle återigen kunna ha ett folkhem, med en trygg välfärd. Ett land där vi skulle slippa skjutningar, sprängningar, terrordåd, våldtäkter på våra äldre och mycket annat som kommit med en okontrollerad invandring. Helt enkelt ett Sverige som åter blivit Sverige.

Men Socialdemokraternas maktfullkomlighet och försummande av Sverige har tvingat fram SD, och deras resa till Sveriges näst största parti är ett svar på att många är missnöjda med vad Socialdemokraterna förvandlat Sverige till. De vill ha Sverige som det en gång varit. För detta Sverige har funnits, och kan återuppstå igen.

Med politiker som sätter Sverige först snarare än politiker som försätter svenskarna i livsfara för att nå makten. Och med väljare som bryr sig mer om sina barn, barnbarn och föräldrar än att Socialdemokraterna vinner allsvenskan.

Marcus af Jochnick