Korn: Fröken Snusk går hem i vissa stugor, men inte i alla
Det är inget fel på att en politiker är folklig och tar hjälp av en populär artist. Men det räcker inte. SD hade kanske inte minskat lika kraftigt om deras valkampanj också innehållit seriösare inslag.
Nästan alltid brukar det parti som leder en regering minska i opinionsundersökningar och ofta göra svagare val än när det valdes. Årets resultat är ett egendomligt undantag. Alla de tre regeringspartierna M, KD och L gick framåt i valet, men miste majoriteten därför att deras samarbetspartner utanför regeringen, SD, gick kraftigt back.
Vad var det som gick så galet för SD? Olika teorier har redan lagts fram. De har blivit för mjäkiga eller de har blivit för aggressiva. De har gått för långt åt vänster eller de har gått för långt åt höger. Deras ekonomiska politik har blivit för lik samarbetspartierna eller så är deras ekonomiska politik fortfarande för lik Socialdemokraternas.
Personligen tror jag att det handlar om deras image.
I valkampanjen uppträdde Jimmie Åkesson gärna i hawaiiskjorta och halmhatt och delade scen med Fröken Snusk. Partiets valstrateger har uppenbart tyckt att denna folkliga framtoning går hem i stugorna. Och det gör den säkert. I vissa stugor.
Problemet är att mängden sådana stugor är begränsad. Man har uppenbarligen försökt få folk att lämna sofflocken för att gå och rösta, därför att man vet att många allmänt missnöjda väljare har en tendens att rösta SD. Men de missnöjda stannar också lätt hemma en valdag. Det gäller att få ut dem.
Förra valet var det inte svårt. Gängkriminella som sprängde och sköt ihjäl var och varannan dag var SD:s bästa valarbetare. Men nu tycker folk att de där problemen är lösta. Våldet har minskat drastiskt och otack är världens lön. I stället för att vara tacksamma mot de politiker som förbättrat samhället väljer många att lägga sin röst på ett annat parti. Eller också så stannar man hemma.
Och så var det då problemet att Fröken Snusk, halmhatt och hawaiiskjorta går hem i vissa stugor, men inte i alla. Förmodligen är det så att också folk som tycker om att lyssna på Fröken Snusk och som själva gärna går i halmhatt och hawaiiskjorta ser med misstänksamhet på en politiker med samma smak.
En politikers roll är svår. Den politiker som lyckas få väljarnas stöd blir en makthavare och det finns alltid en del människor som hatar makthavare, oavsett vad de gör. För att vinna folks stöd krävs det en folklig sida. Men samtidigt innebär makten ett krav på viss värdighet. En politiker måste vara en förebild. Människor som klär sig som om lumpboden hade utförsäljning vill ha en välklädd politiker.
Alla kanske inte förstår allting, men de kan känna sig smickrade av att talaren tror att de förstår.
Med andra ord: Underskatta inte väljare. Om väljare känner att politikern ser ner på dem kommer de inte att rösta på den politikern. Det är ett gammalt fenomen som inte minst vänsterns politiker har haft att brottas med. Så många socialister genom historien har haft överklassbakgrund, men har sökt väljarstöd bland arbetare. För att lyckas med det gäller det att tona ner all form av snobbighet, att framställa sig själv som en folkets människa. Men blir det för folkligt kan det lätt uppfattas som förställning, som en form av klassförakt.
Att Elisabeth Thand Ringqvist bar rutig skjorta under hela valkampanjen som en markering för att hon företräder Sveriges bönder och fick bättre valresultat än förra gången, beror förmodligen på att hennes väljare inte längre är de bönder som hon ville imponera på med skjortorna. De försvann med Annie Lööf, åtminstone på det rikspolitiska planet.
Sverigedemokraterna vill framställa sig själva som Sveriges konservativa parti. Men det är väldigt lite konservatism över Fröken Snusk. Den viktigaste ingrediensen i konservatismen saknades helt, nämligen en ideologisk diskussion utifrån konservativa värden. Hade man också haft det från SD:s sida i valrörelsen hade man gått hem också i andra stugor än dem man nådde.
Många ser på SD som ett enfrågeparti och den frågan vet alla är invandringen. Årets valrörelse handlade mycket lite om invandringen och dess konsekvenser. Så hade det inte behövt vara. Förra året presenterade Konjunkturinstitutet sin undersökning om ”Invandrades nettobidrag till de offentliga finanserna”. Enligt undersökningen går invandringen med en liten nätt vinst på sex miljarder om året.
Om folk från SD hade fördjupat sig i rapporten hade de kanske upptäckt att en mängd kostnader inte var medräknade, som Migrationsverket, SFI, tolkar och andra generationens invandrare, varav många är barn och därför kostar staten pengar i form av skolor och annat. Hade sådana kostnader räknats med hade vi inte hamnat på ett netto på sex miljarder, utan snarare på en kostnad på hiskliga 110 miljarder.
Nu blev det Bulletin som avslöjade detta räknefel, så kraftigt att en politisk slagsida kan misstänkas för det snedvridna resultatet.
Hade de siffrorna presenterats och hade vi fått en ideologisk debatt utifrån traditionella konservativa värden hade SD kunnat nå helt andra människor än dem som möttes med halmhatt och Fröken Snusk.