Att det skulle råda någon form av klimatkris är, som jag påpekat i tidigare debattinlägginlägg, ett lika ofta upprepat som felaktigt påstående. Låt oss se hur det började.

Läs även: DEBATT: Det finns ingen klimatkris – däremot en politiskt orsakad energikris

Den nutida, under de senaste decennierna, rådande klimatalarmisen, kan sägas ha inletts 1972 i och med den så kallade Stockholmskonferensen, ett möte i FN:s regi. Slutsatsen och budskapet från detta möte var att vi hotades av en snart annalkande istid, och att människan genom sina utsläpp av bland annat koldioxid bar skulden. Jo, så var det faktiskt. Det var istid som hotade och människan bar skulden genom sina utsläpp av koldioxid.

Det som togs som intäkt för alarmismen var att den globala medeltemperaturen hade fallit cirka 0,7 grader jämfört med den föregående varmare perioden 1890–1940. Riktig fart tog dock inte klimatalarmisen förrän 1988 i och med bildandet av IPCC, FN:s klimatpanel. Men nu var det tvärtom den globala uppvärmningen man larmade om. Och ja, från cirka 1980 hade temperaturen återigen börjat återhämtat sig till samma nivåer som 1890–1940. Återigen var det den syndiga människan som var orsaken, och detta än en gång genom just sina koldioxidutsläpp.

Intressant att notera är, att samtidigt som den globala uppvärmningen gjordes till mänsklighetens största hot, avslutades, eller snarare ebbade i tysthet ut, befolkningsökningen, ett hot som FN drivit parallellt med istidshotet.

När den globala uppvärmningen sedan upphörde, cirka år 2000, eller närmare bestämt 2002, blev man från klimatalarmistiskt håll därför tvungen att skifta över till ”klimatförändringar” för att hålla hotet levande. Sett från alarmistiskt håll egentligen det perfekta hotet. För är det något man alltid med full säkerhet kan säga, vilket gäller såväl klimatet som egentligen allting annat i tillvaron, är att förändring är det enda säkert beständiga.

Läs även: Oxenstierna: IPCC:s alarmistiska manipulationer om klimatet

Två viktiga saker att ha åtanke när man stöter på klimatalarmistiska budskap i media, vilka i regel utgår från IPCC, och då närmare bestämt från IPCC:s ”Sammanfattning för beslutsfattare”, är att dessa sammanfattningar är just politiskt framförhandlade överenskommelser. Det är därför man kan landa i så för logik och rationellt tänkande helt främmande slutsatser. Som till exempel att å ena sidan att västvärldens utsläpp av fossil koldioxid är ett gift som skyndsammast måste upphöra, annars hotar ”katastrofala klimatförändringar”, medan å andra sidan övriga och större delarna av världens utsläpp, med Kina och Indien som de största spelarna, tydligen inte spelar samma roll. I Kina och Indien öppnas ett nytt kolkraftverk var och varannan vecka.

Den andra viktiga saken att ha i åtanke är att IPCC bygger sina slutsatser på modeller, datorsimuleringar, inte på observationer. Om modeller kan allmänt sägas att alla modeller har fel, men att några kan vara användbara, men att de flesta är snarast värdelösa. Det lär finns minst 102 olika klimatmodeller, med andra ord ingen riktigt bra. Hade det funnits det, hade man hållit sig till den eller det fåtal som varit någorlunda bra.

Värt att notera är även att IPCC tonat ned alarmismen i sin senaste rapport. Om det tidigare hetat att ”människan huvudsakligen är ansvarig för de dramatiska klimatförändringarna”, nöjer man sig nu med att konstatera att ”människan påverkar klimatet”.

Som alla som varit med ett tag, sedan 1970-talet, sålunda kan konstatera så har det larmats om katastrofala klimatförändringar, både om istid och skenande temperaturer, och som regel har vi haft omkring 10 år på oss att förhindra jordens undergång.

Vad kan man då lära av detta? Att klimatförändringar alltid funnits, och att det inte verkar finnas något betydande samband mellan människans koldioxidutsläpp och klimatet. Om jag får drista mig att framtidsspana blir bedömning att vi nu befinner oss i en period som rimligen lär markera klimatalarmisens svanesång.

Istället för att spela med i spelet om kampen mot klimatförändringar som världens Bror Duktig är det dags för Sverige att skifta över till ett fullt rimligt mål, nämligen att göra Sverige självförsörjande på energi, till att börja med elenergi.

Läs även: Oxenstierna: Miljöbalken görs om till klimatpolitiskt vapen

Det är ett fullt rimligt och uppnåeligt mål. Vi har faktiskt gjort det en gång förut. Efter oljekrisen i början av 1970-talet gick vi från att vara i högsta grad oljeberoende till att ha världens mest robusta elförsörjning baserad på kärnkraft och vattenkraft.

Fredrik Lundell
Ersättare i regionfullmäktige Östergötland (M)

----
Vill du publicera dig på Bulletin Debatt eller inkomma med replik? Skicka artikelförslag till debatt@bulletin.nu