Så var det dags igen: ännu en jätterapport från FN:s klimatpanel IPCC om – naturligtvis – klimatet (AR6/WG2). Denna gång handlar det om framtida effekter av klimatförändringar, om klimatanpassning och om motståndskraft. FN-chefen Guterres skrädde inte orden när han välkomnade rapporten: ”Varje sekund räknas”, de största utsläpparna ”gör sig skyldiga till mordbrand på vårt enda hem”, bristen på ledarskap för klimatfrågor är ”kriminell”. Varg i veum – apokalypsen är nära!

Läs även: Oxenstierna: Miljöbalken görs om till klimatpolitiskt vapen

Även klimatstormakten Sverige är på bettet inom rapportförfattarnas område. För en månad sedan kom Nationella expertrådet för klimatanpassning med sin första rapport. Klimatanpassning innebär åtgärder för att anpassa samhället till klimatförändringar. Motståndskraften behöver stärkas mot allt från naturkatastrofer och krypande klimatförändringar till desinformation om klimatet.

Sverige har ett bistert klimat, men någon klimatkris har vi inte sett till hemmavid. I de allra flesta avseenden har klimatet tvärtom förbättrats. Somrarna har blivit lite längre och vintrarna lite kortare. Antalet soltimmar har ökat med nästan 20 procent de senaste 40 åren i Sverige. Temperaturen är trevligt nog genomsnittligt något högre, särskilt nattetid. Någon höjning av havsnivåerna har vi inte heller sett till – i större delen av Sverige sjunker de tvärtom.

I brist på nämnvärda klimatförändringar i nuet handlar klimatanpassningen om de förändringar som befaras i framtiden, baserat på IPCC:s modellkörningar.

Hur ser då den fruktade framtid ut, som vi ska anpassas till? SMHI vet besked:

Störst ökning i temperaturer förväntas under vintern och de allra största förändringarna handlar om att perioder med utbredd kyla blir kortare och mycket mildare. Ökad framtida nederbörd i klimatscenarierna betyder också kraftigare nederbördsextremer, både på korta tidsskalor i form av skyfall och i samband med lågtryckssituationer med mycket nederbörd över längre perioder.

De största förväntade förändringarna är alltså varmare vintrar med mindre extremkyla, samt något blötare väder med mer skyfall. Någon havsytehöjning är däremot inte aktuell. I större delen av Sverige sjunker havsytan på grund av landhöjning. Ingen ”mordbrand” på våra breddgrader.

I jämförelse med SMHI:s godartade prognos, är nationella expertrådets rapport en dystopisk orgie. Här serveras vi det sedvanliga klimatalarmistiska snömoset: det finns ett ”akut behov av samhällsomvandling i hållbar riktning”. Det krävs ”radikala, systemgenomgripande skiften i värderingar och uppfattningar”. Det krävs ”ändrade mönster i sociala beteenden” samt i styrning och ledning på alla samhällsnivåer. Ja, ”hela samhället behöver transformeras” för att kunna möta de åtaganden om utsläppsminskningar och klimatanpassning som gjorts. Samtliga citat ovan återfinns i rapportens kapitel 2.

Rapporten är därtill fylld av myndiga uppmaningar: klimatanpassningsarbetet ”behöver gå från ord till handling: Krafttag behövs för att på allvar säkerställa att vårt samhälle ställer om i en klimatsäker riktning”.

Läs även: DEBATT: Det finns ingen klimatkris – däremot en politiskt orsakad energikris

Tidigare har regeringen kritiserats av försäkringsexperter för sin ”urusla” klimatanpassning. Utredningen håller med: de insatser som hittills har gjorts ”har inte förmått skapa nödvändiga förändringar i samhället”. Man tar i så mycket man kan på utredningssvenska och nästan skriker av byråkrat-ilska: ”Vi behöver komma till rätta med det befintliga genomförandeunderskottet”!

Summan av kardemumman är dock modest: kommuner och regering bör göra mer för att skydda bostäder och infrastruktur runt om i Sverige mot framtida översvämningar.

Men klimatanpassning mot översvämningar går ibland till överdrift. Göteborg är ett exempel. Göteborg har haft en sjunkande havsyta i mer än 100 år (mätpunkt Smögen). Trots det planerar staden att bygga gigantiska stormportar utanför Älvsborgsbron. De ska stå öppna vid gott väder och stängas vid stormar när vattnet trycker på. Kostnaden uppskattas till många tiotals miljarder kronor.

Ett annat exempel är SMHI:s hemstad Norrköping, även där är havsytan sjunkande sedan över 100 år. Detta hindrar inte kommunen från att nu planera för hela fem meters vattenhöjning i Bråviken, vilket ska motas med en massiv barriär.

En viktig anledning till att dessa befängda planer läggs fram, är att SMHI fortfarande använder IPCC:s extremscenario (RCP8.5/SSP5-8.5) för att prognosticera havsytans höjning fram till 2100. Även Transportstyrelsen använder RCP8.5 för långsiktiga prognoser, vilket styr vilka investeringar som ska göras i infrastruktur.

Men IPCC konstaterar själva i sin vetenskapliga rapport (WG1) att extremscenariot är orealistiskt och bedöms ha ”låg sannolikhet” att inträffa. Detta eftersom scenariot bygger på allt mer ökande användning av fossila bränslen, vilket inte stämmer med den snabba utvecklingen mot förnybar energi.

Trots detta bygger stora delar av IPCC:s aktuella rapport om klimatanpassning (WG2) på just detta mest extrema men samtidigt totalt osannolika scenario: RCP8.5 får majoriteten av alla referenser till forskning som ges i IPCC:s rapport.

Läs även: Oxenstierna: En klimatpolitik vid vägs ände

Hur är det då med översvämningsrisken, enligt forskningen? Klimatforskaren Roger Pielke Jr. visar i en analys hur IPCC framhäver forskningsrapporter som överdriver översvämningsrisken genom att de baseras på RCP8.5. Dessutom bortser de från varje ansats till anpassning: de antar att ingen sådan ska ske fram till 2100. I annan forskning visas att sårbarheten för översvämningar tvärtom minskat kraftigt de senaste 50 åren, trots ett varmare klimat.

Pielkes analys visar på ett övertygande sätt IPCC:s alarmistiska bias.

Och nej, någon barriär i Bråviken kommer inte att behövas.

Gabriel Oxenstierna
Fil.dr i nationalekonomi, författare till böcker om finansmarknaden, samt med en fil. kand. i kemi och miljövetenskap.