Sverigedemokraterna har sällan beskyllts för att ha varit naiva och så inte heller i frågan om svenskfientlighet. Vi är övertygade om att Sverigedemokraterna – tyvärr – kommer att få rätt även här.

Vi har båda varit politiskt engagerade sedan ungdomen och har under mer än ett decennium haft förmånen att genom vårt politiska engagemang träffa ungdomar runt om i hela Sverige. Otaliga är de exempel och historier vi fått höra om hur ungdomar, killar såväl som tjejer, fått lida psykiskt och fysiskt av svenskfientlighet.

Läs även: Koraszewski: Civilisationernas kamp och kanariefågeln i kolgruvan

Trakasserier, mobbning, hot, rån, misshandel, sexuella övergrepp och så vidare, med den gemensamma nämnaren att det funnits ett svenskfientligt motiv. Mot den bakgrunden har vi aldrig tvivlat på att det finns en utbredd svenskfientlighet i samhället som primärt unga drabbas av.

Nu kanske någon hävdar att vem som helst kan råka ut för trakasserier och brott vilket förvisso är sant, men samtidigt vet vi att det är ungdomar med invandrarbakgrund som rånar ungdomar med svensk bakgrund, inte tvärtom. Överrepresentationen av förövare med invandrarbakgrund syns även tydligt när det gäller allt från överfallsvåldtäkter till gängkriminalitet.

Vi känner inte heller till något uppmärksammat fall där en person med svensk bakgrund begått systematiska sexuella övergrepp med rasistiska inslag mot unga invandrartjejer eller mördat sin gravida flickvän för att hon var för mörk. Det omvända har däremot skett i absolut närtid.

Med detta sagt vill vi betona att även personer med invandrarbakgrund drabbas av svenskfientlighet – då av sina landsmän, vilket benämns hedersförtryck. När hederskultur utövas är det för att säkerställa att en anpassning till det svenska samhället uteblir eftersom förövarna hyser ett förakt mot Sverige och vårt sätt att leva – trots att de lever här.

Den svenskfientligheten har i dess yttersta form lett till att ungdomar med invandrarbakgrund mördats i Sverige för att de försökt att bli en del av det svenska samhället. Denna svenskfientlighet kan också bidra till att förklara det självvalda utanförskapet som många ungdomar med invandrarbakgrund lever i. I vissa miljöer är det svenska någonting oönskat och fult, då är det bättre att prata bristfällig svenska och leva i en gangstermiljö.

Varför har detta inte fått tillräckligt medialt utrymme tidigare, trots de skräckexempel som varit kända sedan länge? Förmodligen eftersom det svenska mediala och politiska etablissemanget varit fullt upptagna med att diskutera om det ens finns någonting som är svenskt.

Svenskfientligheten har uppkommit i kölvattnet av att etablissemanget hävdar att Sverige inte har någon särpräglad kultur, ingen historia värd namnet, inga traditioner att upprätthålla, ingenting att vara stolt över och enas kring. Om det skulle stämma finns det ingenting värt namnet att vara fientlig mot.

Mer i närtid har det sannolikt funnits rena politiska motiv för ledande politiker att negligera och låtsats som att svenskfientlighet inte finns. Detta eftersom det har uppstått som en direkt konsekvens av deras förringande av allt svenskt, i symbios med den massinvandring de alla välkomnat. Nu börjar det däremot bli dags för åtminstone regeringspartierna att tillstå problembilden för att vi någonsin ska kunna bekämpa utvecklingen.

Migrationsministerns Twitter-inlägg var därför ett välkommet uppvaknande i ljuset av Paulina Neudings ledare i Svenska Dagbladet, men så sent som ifjol nekade justitieministern till att svenskfientlighet ens existerar. Sverigedemokraterna kommer alldeles oaktat fortsätta belysa svenskfientligheten och erkänna dess utbredda existens.

Detta samtidigt som vi agerar politiskt för att motarbeta densamma genom bland annat en aktiv sammanhållningspolitik, återvandring, översyn av befintlig lagstiftning och ett främjande av nationell stolthet.

Läs även: von Seth: En social ingenjörskonst för assimilation

Tobias Andersson
Riksdagsledamot (SD)
Pontus Andersson
Riksdagsledamot (SD)