När Sovjetunionen gick in i Afghanistan i februari 1979, bestämde sig president Jimmy Carter och hans nationelle säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski lustigt nog för att leverera vapen till afghanska mujahedin. Några år senare jagades de sovjetiska trupperna ut ur landet.

Amerikansk underrättelsetjänst rapporterade inte att utdrivningen av den sovjetiska armén i den muslimska världen tolkades som en seger för islam över de otrogna – ”tack vare Allahs stöd och de otrognas vapen” så att säga. Olika uppfattningar om samma händelse är normalt, men svårigheten att förstå att olika människor kan tolka samma händelser på närmast diametralt olika sätt kan få tragiska och långvariga konsekvenser.

Läs även: Brinkemo: Vår längtan tillbaka till klan och kollektiv

För muslimer var det den första stora segern över de otrogna på århundraden och skapade en drivkraft och en energiinjektion för den snabba framväxten av politisk islam och dess strävan efter ett globalt kalifat. Kuppen 1979 i Iran hade lett, med de ”otrognas” entusiastiska stöd, till upprättandet av den islamiska republiken Iran, vars konstitution förkunnar:

Konstitutionen skapar den nödvändiga grunden för revolutionens fortsätta utveckling hemma och utomlands. I synnerhet då det gäller utvecklingen av internationella förbindelser, kommer konstitutionen att tillsammans med andra islamiska och folkliga rörelser sträva efter att bereda vägen för upprättandet av en enda världsgemenskap.

Ayatollah Khomeini sade: ”Vi kommer att exportera vår revolution till hela världen. Så länge ropet Det finns ingen Gud förutom Allah, inte ger eko över hela världen, ska vår kamp fortsätta.”

Enligt många västerländska tänkare ”vill muslimer ha samma saker som vi, säkerhet, fred och välstånd.” President Obama och hela hans följe försäkrade oss om detta.

Det råder ingen tvekan om att det finns muslimer som vill ha säkerhet, fred och välstånd, men många, särskilt representanter för religiösa institutioner och fromma diktatorer i muslimska länder, ser annorlunda på saken.

Civilisationernas sammandrabbning är helt enkelt ett faktum, men olika människor ser det på olika sätt. Efter Sovjetunionens kollaps skrev statsvetarprofessorn Samuel Huntington sin berömda bok Civilisationernas kamp: mot en ny världsordning, om de religiösa och kulturella konflikter som väntade världen, och om den västerländska civilisationens förfall.

Hans kritiker uppfattade det som att han ställde kristendomen i motsats till islam, men enligt min ödmjuka åsikt menade han snarare att intresset för parlamentarisk demokrati minskar och att intresset för totalitära idéer är på väg tillbaka, och att detta sedan ikläds religiös skrud och föreställningar om militant nationalism. Med andra ord, Huntington förutspådde barbariets attacker mot en civilisation byggd på dialog och respekt för individuella rättigheter.

Långt innan Huntingtons texter publicerades skrev den franske filosofen Jean-Francois Revel boken Varken Marx eller Jesus. Boken var en hyllning till USA, det land som en gång skapade ett politiskt system baserat på upplysningens idéer, ett system som Europa borde försökt efterlikna. I stället övergav Europa upplysningstidens ideal och förblev troget den kristna och marxistiska totalitarismen, låt vara med viss demokratisk utsmyckning. Europa är övertygat om att hon är ett mönster att efterlikna och själva ljuset för mänskligheten, hon vältrar sig i antiamerikanska känslor och har svårt att förstå parlamentarisk demokrati.

Jean-Francois Revel publicerade sin bok 1972, men var fram till sin död 2006 livrädd för européernas anti-amerikanska besatthet. Hans sista bok, publicerad 2002, hette mycket riktigt L’Obsession anti-américaine.

Läs även: Ahmed: Jag drömmer om islamiseringens fängelse

En intressant protest mot idén om civilisationernas kamp kom från den egyptiske filosofen Murad Wahba, som hävdar att det bara finns en civilisation och att dess motsats är barbariet. Barbarer angriper civilisationen gång på gång, och civilisationen räddas från slutgiltig förstörelse av ensamma hjältar som 900-talsfilosofen Avicenna (Ibn Sina), och förstörs åter igen av fanatiker som Al Ghazali, en muslimsk tänkare som satte stopp för den muslimska renässansen kring början på 1100-talet.

Den islamiska världens oliktänkande räddade åt Europa och andra de antika grekernas arv, som förstördes av (främst kristna) religiösa fanatiker, och européerna i sin tur räddade åt världen arvet från den islamiska kulturen. Världen utvecklas men barbarerna upphör inte med sina försök att förstöra en civilisation baserad på utveckling, innovation och dialog, istället för en baserad på erövring och plundring.

Barbarer kommer från både vänster och höger. Det är rent ut sagt ganska märkligt att försöka framställa sig själv sig som vänster eller höger, när vi minns hur otydlig denna uppdelning är, hur nära båda begreppen är sammanflätade med totalitära idéer och med omänskliga brott. Den revolutionära romantiken från vänster och höger är undantagslöst ett löfte om en underbar framtid byggd på ett berg av liken av dem som hellre vill lösa konflikter och tvister i demokratiska församlingar och föra den civilisatoriska processen vidare.

Civilisationernas sammandrabbning kan tyckas vara ett dunkelt koncept, ett slöseri med tid som mest lämpar sig för akademiska diskussioner. I vår strävan efter säkerhet, fred och välstånd är vi berdda att vända bort från allt som stör bilden av en fredlig morgondag.

Läs även: Berggren: Hög tid Väst tar Ayaan Hirsi Alis varningar om islamiserat Europa på allvar

Men även om vi bestämmer oss för att kalla barbariet civilisation, så äger civilisationernas kamp rum framför våra ögon och hotar framtidens frihet och säkerhet. När bomber faller över Kharkov, Kiev, Odessa, Lviv och andra ukrainska städer, så är det lätt att tänka på detta som just barbari. När Kina hotar att attackera Taiwan känner vi oss oroliga, när turkarna släpper bomber över kurderna är det bara ett fåtal som märker det. Sudan ligger utanför vår radar, precis som Nigeria, liksom många andra platser där barbariet frodas och civilisationen inte har någon chans alls.

Det är annorlunda med Gaza. Gaza intresserar alla. Dessutom omdefinieras plötsligt begreppet barbari när det kommer till denna konflikt. Här kallas plötsligt många barbarer trots att de önskar säkerhet, fred och välstånd. Det mest häpnadsväckande här är den västerländska vänsterns allians med det barbariska patriarkatet, med en teokratisk totalitarism som öppet deklarerar inte bara sin önskan att utrota judar, utan lika öppet försöker förstöra demokratiska samhällen baserade på individuella rättigheter, likhet inför lagen, äganderätt och demokratiska institutioner.

Dessutom hoppade den anti-amerikanska (eller om du så föredrar, anti-upplysningska) besattheten över havet och fick fäste i själva USA, i Kanada och Australien.

Är detta resultat av stora befolkningsförflyttningar och nedbrytandet av traditionella sociala band? Den stora migrationen är en av de viktigaste orsakerna, men absolut inte den enda. Vi bör i sammanhanget notera faktumet att mänskliga rättigheter, en av upplysningens största landvinningar, har blivit vapen i händerna på barbariet. Barbarer som med rätta är övertygade om att vi kommer att hålla oss till humanismens humanitära regler, använder alla knep för att utnyttja de friheter vi har vunnit åt världen, i deras krig mot all frihet.

En bra illustration av detta utgörs av en predikan levererad den 5 januari 2024 av imamen i den lilla staden Warren i närheten av Detroit. Genom att dra nytta av yttrandefriheten som skyddas av den amerikanska konstitutionen, sade han från sin predikostol via YouTube bland annat:

En jude i New York pratade med en palestinsk affärsman. Först sa [palestiniern]: ”Oroa dig inte, jude. En dag kommer tiden och vi kommer att slakta dig som ett får, och stenen och trädet kommer att arbeta med oss i hemlighet. De kommer att säga till oss: Hej, muslim, kom. Någon gömmer sig här, res dig upp och döda honom.

Och så fortsatte imamen:

Oh, Allah, gör oss till soldater för dig. På vilket sätt du än vill att vi ska vara - som en stridsvagn, öga, pengar och hand, gör oss till islams soldater. Få oss att dö som du vill att vi ska dö.

Vi kan givetvis tycka att detta en isolerad patologisk incident, och den utlöste en storm av fördömanden från amerikanska muslimer, liksom från media och myndigheter. Men det är precis tvärtom: Detta är bara ett av hundratals exempel, som ingen uppmärksammar i vanliga fall.

Läs även: Brinkemo: En rödluvemyndighet som målar fan på väggen

Det är inte heller någon överraskning när universitetsläraren Osman Umarji använder sin grundlagsskyddade yttrandefrihet när han går mycket längre. I en predikan på Islamic Center i San Gabriel Valley som också kan ses på YouTube, säger denne amerikanske akademiker:

Vi ser bilderna [av Gaza] och vi ser rubrikerna, vilket får många muslimer att från djupet av sina hjärtan fråga: Var 7 oktober värt det, borde muslimer ha gjort motstånd den 7 oktober? För det ser ut som att palestinierna förlorar.
[...]
Vi kan börja i stället att ändra vårt perspektiv genom och inte analysera saker bara ur ett jordiskt perspektiv, utan genom studier av koranens politik och av profeten Muhammeds Sunna.
[...]
Det enda sättet vi kan göra detta är att analysera och att gå tillbaka till profeten Muhammeds invasioner, till profeten Muhammeds biografi, som till stor del har glömts bort av amerikanska muslimer efter 11 september. Det blir omöjligt för oss att ta itu med kriget och bedöma konflikten när vi inte längre har kunskap om vilken typ av krigare profeten Muhammed var.

Denne amerikanske muslim talar om hoppet att ”upplösa den sionistiska staten”, ett hopp som grundar sig på 7 oktober-modellen och att ”bygga en palestinsk stat, d.v.s. Islamiska staten”.

Hur skiljer sig den islamiska drömmen från den amerikanska drömmen? Den amerikanska drömmen handlar om demokrati, jämlikhet och frihet. Den islamiska drömmen handlar om erövringen av Jerusalem, Rom, Barcelona och Washington. Ingen liten skillnad, men den islamiska drömmen kan inte uppfyllas utan hjälp av otrogna.

Kamrater, hjälper ni till?

På en amerikansk grundskola i Berkeley bad läraren eleverna att på klisterlappar skriva anti-hatbudskap och anslå dem i skolans korridor. En av eleverna skrev: ”Sluta bomba bebisar”, andra följde efter. Sedan gick hela gruppen och satte upp sina lappar på dörren till klassrummet där en lärare av judiskt ursprung undervisade.

Och så kommer samma fråga tillbaka: Ska detta ses som en isolerad händelse eller visar denna fragmentariska bild ändå på ett relevant fenomen? Vilket fenomen? USA:s anammande av Europas värsta och mest barbariska tradition? Bevittnar vi en allians mellan den barbariska vänstern och den barbariska högern?

Den pensionerade israeliska politikern Natan Sharansky med rötterna i Sovjetunionen säger:

Den viktigaste kampen i Amerika är inte mellan vänster och höger, utan mellan liberaler och progressiva. Progressiva är inte liberalismens allierade, de är dess fiender. Och för många organisationer, särskilt judiska liberala organisationer, är detta mycket svårt att acceptera.

Varför speciellt just judiska? För i barbarernas kamp mot civilisationen är det första målet kampen mot judarna, eftersom det är lättast att mobilisera de egna kring detta mål, liksom också få stöd i för detta i fiendelägret När detta lyckas blir fortsättningen lättare. Det är åtminstone vad de barbariska arméernas strateger tänker. Det verkliga målet är dock att göra slut på den anomali som västerländsk demokrati utgör i deras ögon.

Israel är idag kanariefågeln i kolgruvan, som varnar om ett krig mellan totalitarism och demokrati. En stor del av den demokratiska världen är splittrad, förstår inte riktigt vad som står på spel, eller ställer sig rent av på totalitarismens sida.

Läs även: Göranson: Mellanöstern har anlänt och vad gör vi nu?

Kina och Ryssland ser med sympati på den fundamentalistiska islams krig mot Väst. Än så länge är målet gemensamt, ordning ur det kaos som kommer att uppstå, kommer att skapas senare. Hamas är bara spjutspetsen för de krafter som representerar den islamiska drömmen. Två amerikanska analytiker av den islamiska strategin för dess krig mot Väst skriver så här i en artikel på Gatestone Institute:

Västerlänningar missuppfattar Hamas när de föreställer sig att dess handlingar den 7 oktober var spontana och opportunistiska. Det verkar snarare som att denna grymhetsstrategi hade en faktiskt teoretisk bakgrund, att den var välplanerad med avsikten att provocera fram ett överväldigande israeliskt svar och på så sätt skapa en situation där Gazas befolkning utsätts för drastisk fara.
[…]
Varför är grymhetsstrategin ännu farligare än den verkar? För det är ett angrepp på de centrala idéer som ligger till grund för krigets lagar och på den westfaliska ordningen.

Enligt författarna till denna artikel är civiliserade krigslagar en västerländsk innovation som briljant utnyttjas av västvärldens fiender. De respekterar inte dessa normer, de skyddar sig bakom sina egna civila, de attackerar fiendens civila, de kidnappar civila och använder dem som gisslan, de attackerar handelsfartyg, de använder våldtäkter och andra former av extrem terror som vapen i kampen mot de otrogna. De kräver samtidigt att den andra sidan respekterar deras rättigheter, med vetskapen om att dessa vädjanden faller i bördig mark:

När en stat som accepterar mänskliga rättigheter och återhållsamhet i militära aktioner är i krig med en organisation som inte erkänner sådana begränsningar, skapas fördelarna för den sida som inte respekterar några gränser.

Islam är inte ensamt i kampen mot Väst. Som författarna skriver:

Ryssland begick under sin invasion av Ukraina en oändlig serie grymheter och krigsförbrytelser, och attackerade medvetet civila. Rysslands mål förefaller vara bland annat att terrorisera civilbefolkningen och utradera den ukrainska identiteten i de ockuperade områdena.

Kriget om sinnena är lika viktigt som militära insatser. Vem vet, det kanske är det viktigare. Utan demoralisering i fiendens led är en seger över liberalismen inte möjlig. I demokratiska samhällen ingår vissa medvetet och med avsikt en allians med barbariet, andra övertygas av de romantiska idéerna om ”medkänsla för den svagare”, åter andra styrs av rädsla och önskan om säkerhet, fred och välstånd, om än bara fram tills i morgon.

Människor från barbariska länder flyr från fattigdom, kaos och terror. De flesta av dem söker endast välståndet, utan att vara villiga att ge upp drömmen om storhet som har inpräntats i dem under barndomen. Men för ett fåtal är frihet viktigare än välstånd. De sistnämnda tittar med häpnad på när invånarna i den fria världen frivilligt avsäger sig sin frihet och vägrar att kämpa för att bevara en civilisation baserad på individuella friheter, lagar och dialog.

Vänstern och högern verkar sjunka ner i samma ängsliga pladder. Bland dem som försvarar den gammaldags liberalismen hittar vi allt oftare de nyanländas ansikten, människor som fötts in i tyranniet och sökt friheten, som bättre än andra förstår att Israel är en kanariefågel i kolgruvan, att landets undergång skulle innebära att ångorna från giftet blev så starka att de skulle döda civilisationen.

Läs även: Koraszewski: Barbariets progressivism och ”dagen efter”