Glada miner när den historiska utredningen lämnades över till kulturminister Parisa Liljestrand, Svenska Tornedalingars förening och ungdomsföreningen Met Nuoret av Sannings- och försoningskommissionens ordförande Elisabeth Fura. Så står det under bilden från ceremonin i Pajala den 14 november 2023.

Läs även: Törnvall: Det är skillnad på folk och folk

Den moderna människan, Homo sapiens, för 300,000 år sedan, ur havet klev hon upp, befolkade jorden och förflyttade sig, från a till b, från b till c, från c till d. Emigration, immigration, migration, fortsatte så över tiden. Varierande utseenden, namn och språk men i grunden samma ätt. De första bosättarna i det som nu är Sverige kom för 12 000 år sedan och vandrade upp söderifrån allt eftersom inlandsisen drog sig undan. Andra folk kom senare från öster.

”Ursäkt och upprättelse för de kränkningar svenska staten och svenska kyrkan utsatte dem för fram till mitten på 50-talet” lyder den uppmaning som baserad på händelser under några decennier i landets 500-åriga historia mynnar i Tornedalingarnas begäran om urfolksstatus.

Ursäkt. Upprättelse. Jag vet inte hur länge jag hört dem men i alla fall sedan mycket liten (far uppväxt i Korpilombolo) men aldrig, nu långt över ett halvt sekel senare, i nuvarande omfattning. Fram träder nya generationer övergreppsättlingar och icke-ättlingar, även sådana från andra sidan klotet, som uppmuntrade av politik och kulturelit gör allt de kan i vaskandet av minsta skärva för inkludering. Nya historier, vittnesmål, bevis och markörer åtföljda av de krav som därav följer.

Listan är lång över vad de meänkieli-talande Tornedalingarnas upprättelse, utöver erkännande som nationell minoritet, väntas bestå i; inflytande och egenmakt, huvudmuseum, informationscentrum, synliggöra historiska övergrepp, organisationsbidrag, public service-programverksamhet på meänkieli, forskningssatsning om minoritetens historia, språk och samhälle, representation i ortsnamn, återbördande av mänskliga kvarlevor, permanenta insatser för språket, integrera undervisning på meänkieli i kommuner i förvaltningsområdet, statsbidrag för alfabetiseringskurs i meänkieli och stärka möjligheterna att lära sig meänkieli i kombination med kulturella och kreativa näringar.

Tornedalen för mig är geografi; en älv i en dal mynnande i ett hav. Varför klassificera människor utifrån geografi? Eller utifrån språk eller boplats för den delen? Vad i Tornedalingen skiljer henne från en Ö-länning eller stockholmare?

Samerna, idag mellan 20 och 40,000, invandrade för ca 3,000 år sedan, fick 1977, efter omfattande påverkansarbete, som första gruppering erkännande som nationell minoritet, något som bland annat, under rasbiologiliknande förtecken, resulterat i strid om vem som, efter tillräckligt grävande i släktträd och kyrkböcker, kan inkluderas.

Sametingets, med dess sju partier valda av drygt 9,000 väljare, främsta kännetecken är inte sammanhållning. Landets 50–100,000 romer, ”resande-folket” som i sina ca 60 grupperingar gärna tar del av det svenska välfärdssamhället men som, när det passar, gärna ställer sig utanför detsamma, erkändes år 2000.

Två ”folk” som bägge nogsamt odlar sin särart i syfte att försvara särbehandling som aldrig skulle tillerkännas ”vanliga” svenskar.

Läs även: Brinkemo: Svenskar saknar förståelse för ondskan

Nu liksom tidigare om minoritetspolitiken ställer jag mig frågorna; vari ligger grunden i alla dessa ”minoriteters” ständiga krav på särställning? I folkens kultur och historia? I övergreppen, den förhållandevis korta tid, då det begicks handlingar vi alla i dag vet var fel? I känsla som utvalda, mer värda, högre stående? I föreställningen om skyddsbehov inför framtiden?

Kommer minoritetserkännande eller urfolksstatus få det gjorda ogjort? Känns övergreppen på föregångarna efter upprättelsen lättare att bära? Kan upprättelse för idag levande kompensera för oförrätter begångna i det förgångna? Hur länge skall sådan praxis råda? Varför duger det inte att vara den man är utan statlig välsignelse? Vad får individer som Miljöpartiets Amanda Lind att 2023 se klassificering av urfolk som så viktig att tornedalingar, kväner och lantalaiset skall utredas på molekylärnivå?

Låt oss slå fast; varje övergrepp är en illgärning. De står i ljuset av sin tid, kan inte ursäktas eller raderas men de utgör inte motiv att sjösätta poänglösa symbolhandlingar som riskerar så än mer splittring och polarisering, så destruktiv praktik på nytt.

Den nu överlämnade utredningen omfattar 700 sidor. Hur många timmar, dagar, månader och år? Hur mycket resurser som kunnat användas till mycket annat! Hur mycket framöver? Hur många nya utredningar och kommissioner? Är det rättvist att tillerkänna vissa större rättigheter än andra? Är minoritetspolitiken något vi är förtjänta av? För den Sverige framåt? Måste vi erkänna teckenspråk och älvdalska som minoritetsspråk? Behöver vi fler nationella minoriteter?

Hundratusen år av mänskligt liv har passerats. Varje grupp, klan och folk är varelser av kött och blod som alla andra. Den tid är borta då det delades efter hudfärg, tro och etnicitet. Alla har en historia! Jag bryr mig inte om vad folk kallar sig, hur de lever eller vill leva sina liv. Sådant står var och en fritt utan jag via staten, inklusive den huvudlösa idén att välja vilka som kan inkluderas, behöver vara del av det.

Minoritetspolitiken är perspektivlös och orättfärdig. ”Urfolkens” generaliserande känslosträngade mantra om osynliggörande, kränkta människovärden och skam utgör utpressning mot dagens styrande och väljare som är svår att värja sig mot. Tilltaget är ovärdigt och motbjudande. Det var inte vi som begick övergreppen, det var dåtidens politiker och kyrkoledning. Vi vet att inte upprepa dem. De flesta utsatta är sedan länge borta.

Minoritetspolitiken, planterad som en vekhetens välmenande eftergift i tro att få gamla sår att läka är nu fånge i sin egen praktik. Den var fel förr. Den är fel nu! Ogräset har växt bortom kontroll. Om cirkeln inte bryts kommer det växa sig än grövre med ännu fler ”folk” framförande ännu fler krav som i en mylla för svag att stå emot riskerar göra plågan än värre.

Hur många vägskyltar och skolböcker och skall översättas till hur många språk? Vad menas med ökat inflytande och egenmakt? Tornedalingarnas krav är som om ägde de regionen. Som att ta för givet det gemensammas Sveriges allt goda men ställa sig vid sidan av samma land och dess principer om lika skyldighet och rätt. Hur ställer sig Tornedalingarna till likabehandling? Vem/vad är en Tornedaling?

Jag har min rätt inom samhällskontraktet, återbäring för skattepengarna, mitt bidrag, mitt slit. Jag kräver att politiken levererar på verkliga behov, inte fiktiva, på sam-intressen, inte sär-intressen, fokuserad på nu, inte då. Det är en osmaklighetens paradox att de som hårdast säger sig kämpa mot rasism och särbehandling är de som hårdast anstränger sig för att förstärka dessa fenomen. Såväl romer som samer påstår sig, nu tjugo respektive nästan ett halvt sekel av minoritetsstatus till trots, fortsatt diskriminerade.

Pajalakvartettens överlämningskalas utgör inget mindre än statsunderstödd separatism motverkande alla arbeten för integration och likabehandling. Jag skulle skämmas för deltagande. Det är dags att lämna identitets- och minoritetstänket bakom oss. Vidare praktik kommer dra nya skiljelinjer med de risker det innebär för framtiden. ”Där stater är starka försvagas klaner, där stater är svaga stärks klanerna” (Per Brinkemo, i denna tidning).

Jag uppmanar kulturminister Liljestrand att upplösa Sametinget, skrota lagen om nationella minoriteter och omgående förpassa Försonings- och Sanningskommissionens utredning och varje plan på liknande i närmaste papperskorg. Minoritetspolitiken är en styggelse. Skippa minoriteten!

Läs även: Sandström: Minoritetsfokus är ett ineffektivt samhällsideal

Björn Schaerström

Konstnär och civilekonom som jobbat både i näringslivet och i statlig tjänst. Före detta andre sekreterare, svenska ambassaden i Lagos, Nigeria