Diplomaten Jens Odlander, som jag en gång träffade när han var ambassadör i Etiopien, skrev några intressanta rader på X.

Svenskar har så uppenbart svårt att möta ondskan. De känner inte igen den, knappt till den. Idealet är dialog, att lösa konflikter i samförstånd… men om den andra är oförsonlig, som Hamas och islamismen?

Läs även: Kristersson fördömde Hamas – buades ut av Palestinademonstranter

Sverige tillsammans med de andra nordiska länderna uppvisar den högsta interpersonella tilliten i världen. I mötet med främlingen är utgångspunkten, den grundläggande attityden, att vi tror den vi möter om gott. I grunden ett fantastiskt socialt kapital! Det är ett generellt kulturellt särdrag som vuxir fram under särskilda betingelser under lång tid.

Minns radioreportaget från Norrlands inland någonstans där journalisten åkte med en äldre man till hans hus medan han intervjuades. När de kom fram parkerade han bilen och gick ut. Reportern sa då: ”Du glömde nycklarna i bilen.”

”Äh,” svarade mannen, ”de kan vara kvar. Nån annan kan ju behöva bilen.”

Så säger man bara om man lever i ett grannskap som är känt och som man har en grundläggande tillit till.

Minns scenen från dokumentären om statsminister Olof Palme som med journalister i hasorna kom fram till sitt radhus i Vällingby. Han bad dem vänligt sluta filma för att det inte skulle avslöjas för hela svenska folket var han gömmer nyckeln till huset.

Efter ett besök i vårt radhus av en ung vän med palestinska rötter, från Rosengård, skrev han till mig; ”Jag kommer ihåg din familj och när jag besökte er i Lund. Minns att jag reagerade på att ni och grannarna lämnade alla leksaker utomhus för alla barn att leka med. Som rosengårdskille var det obegripligt att man kunde göra så utan att få sakerna snodda, men gjorde även intryck på mig om vad som räknas som ett ”gott samhälle”.

För egen del hade jag då inte reflekterat över saken. Det blir lätt så när den egna livsstilen och kulturen inte är utmanad. Den bara är, helt självklar, tills någon med andra erfarenheter bryter mönstret eller påpekar det man fram till nu sett som fullkomligt normalt.

Att ett helt land kan uppvisa en generell hög tillit är inget annat än ett mirakel och något att vara varsam om. Lars Trägårdh som leder ett forskningsprojekt och som publicerar resultaten i Tillitsbarometern, brukar tala om att vi i Sverige har en sval, men bred, tillit. När man mäter social tillit i dysfunktionella länder varifrån människor sökt sig till Sverige kan den vara hög, till och med het, lokalt, men mycket låg på ett generellt plan.

Det är också skälet till att släkter i sådana länder bor nära varandra. Och det är sannolikt skälet till att vi allt oftare ser kvarter och bostadsområden som börjat koncentreras kring gemensam etnicitet, ibland ner på klannivå. Tjärna ängar i Borlänge är ett sådant exempel. Där bor i huvudsak somalier. Man vill vara nära dem som man förstår och litar på.

I grunden är det ett djupt mänskligt beteende, förståeligt, men på makronivå skadligt. Enklaver uppstår och de senaste resultaten från Tillitsbarometern visar att skillnaderna i graden av tillit ökar betänkligt. Hög tillit i en del av staden där befolkningen är homogen, låg tillit i de förorter där befolkningssammansättningen är disparat både vad gäller språk, etnicitet och religiös tillhörighet.

Den välvilliga, tillitsfulla inställningen är seglivad, liksom tron på samförstånd och dialog. Vi känner inget annat, det är så vår kultur ser ut. Men stundtals blir den korkad, hopplöst naiv.

Vad gör man i mötet med den som inte spelar på samma planhalva, som precis som Odlander fortsätter på X: ”Bräker, vrålar, domderar och kräver. Då blir man rädd och tystnar. Hur ska vi då värja oss och försvara det öppna samhället?”

Läs även: Hjort: Magdalena Andersson, Dr El-Haj och den hemske Mr Hamas

Jag har ägnat åtskillig tid till att lyssna till Hamas ledarskap. De ljuger ogenerat, ändrar sina versioner av vad som skedde den 7 oktober. En är att inget alls hände då, en annan är att inga civila mördades, enbart israeliska soldater, en tredje är att de som såg ut som civila var förklädda soldater, en fjärde är att israelerna iscensatte pogromen mot sitt eget folk för att legitimera sin markinvasion i Gaza.

Jag lyssnar på Ghazi Hamad och hans ”Vi är en nation av martyrer”. Jag lyssnar på affärsmannen och politikern Talal Abu Ghazaleh, som säger att judarna fruktar döden men påstår att alla palestinier välkomnar den och att man inte kan besegra ett folk som vill dö.

Försöker föreställa mig dessa herrar i en svensk kontext, som chefsförhandlare för IF Metall eller liknande men med bibehållen världsbild, fanatismen intakt, kompromisslösheten, hoten, dödsföraktet – ständigt uttalade.

Hur skulle en tillitsfull svensk, uppväxt och fostrad med mjuk pedagogik av demokratiskt skolade föräldrar, med tro på dialog och benägen för ett ständigt givande och tagande, en vilja att sätta sig in i motpartens bästa argument, beredd på kompromisser för att uppnå konsensus, hantera en sådan situation?

Jag är rädd att utgången skulle vara given.

Läs även: Norell: Att relativisera Hamas brott och göra sig blind