Som liberal drog jag en efterlängtad lättnadens suck när Simona Mohamsson för Liberalernas räkning bytte fot gentemot Sverigedemokraterna.

Jag är lokalpolitiskt aktiv och i landets kommuner har Liberalerna på många håll samarbete med Sverigedemokraterna, då kommunpolitik till sin natur är mer pragmatisk än rikspolitiken. Det rekordlåga stödet är ett kvitto på att Liberalerna i många år haft fel nationell politisk strategi, snarare än fel politik. Inte ens i Stockholm har partiet särskilt stort stöd, det folkliga förtroendet är i princip borta.

Det är inte Mohamssons fel, hon är duktig och modig. Jag stöttar henne och partiets vändning; äntligen har populismen som startade med Bengt Westerbergs löjeväckande markering gentemot Sverigedemokraterna har gått i graven. Det är exakt detta politiska käbbel som väljarna är dödligt trötta på. Liberalerna bör respektera väljare som i demokratiska val stöttar Sverigedemokraterna.

Men icke. Nu bråkas det inbördes och ett redan sargat och kraftigt reducerat parti splittras än mer, dessutom under ett valår. Det bådar inte gott. Varför ges Sverigedemokraterna så stor betydelse? I stället för att vara åsiktshaverister borde fokus vara att vårda den liberala partirörelsen och kommunicera den egna politiken.

SE ÄVEN: ”Liberalerna är för litet för både Alexander Bard och Jan Jönsson”

Liberalerna är blott en spillra från fornstora dagar. Partiet har en lång historisk betydelse med viktiga demokratiska segrar att vila på och ta avstamp utifrån, exempelvis rösträttsstriden – kampen för allmän och lika rösträtt för såväl män som kvinnor – ur vilken partiet en gång bildades. Här var Liberalerna en drivande kraft för att utvidga demokratin.

Världen och det svenska samhället behöver mer än någonsin de liberala idéerna om demokrati och mänskliga rättigheter, individens frihet och självbestämmande, särskilt i en tid då åsiktskorridoren blir allt trängre och övervakningssamhället breder ut sig.

Vi har problem med demokratin i Sverige och här skulle Liberalerna kunna visa att demokratiuppdraget tas på politiskt allvar och åter iklädas i sin stolta blåklintskostym. Blåklinten användes som symbol i rösträttsrörelsen och det är dags att återgå till den källan, markera arvet och ta upp demokratikampen igen.

I stället för att slåss för de liberala idéerna och medborgarens rätt, slåss Liberalerna internt på grund av åsiktsskillnad; för eller emot Sverigedemokraterna. Detta är absurt, ansvarslöst och djupt tragiskt. Partiet kan åter bli ett folkparti värt namnet, bli det bästa såväl sjukvårds- och skolpartiet som småföretagarpartiet, men då måste fokus flyttas från Sverigedemokraterna till att lyfta fram den egna politiken i debatten.

Jag hade hoppats att denna valrörelse skulle ge detta utrymme. Historien som skolparti kunde denna valrörelse få en renässans, i synnerhet som Skolverket i höstas larmade om att inte bara pojkarna utan även flickorna halkar efter i skolan.

Detta är ett stort samhällsproblem, om våra elever inte är utbildade har vi snart inget demokratiskt golv att bygga demokratin på. Om människor inte kan tillgodogöra sig demokratiska principer – där delaktighet, inflytande, förmåga att kunna sätta sig in i politiken, delta i debatten och vara opinionsbildare samt uttrycka sig utgör viktiga delar – finns ingen demokrati värd namnet.

Risken Liberalerna tar genom att slåss inbördes under ett valår är att partiet kan åka ur Riksdagen. Kanske blir de interna bråken dödsstöten för hela den liberala rörelsen? Men, kanske är det vad som krävs för att Liberalerna ska sluta käbbla om delade åsikter om Sverigedemokraterna? Kanske behöver Liberalerna åka ur och börja om från början? Kanske kan partiet då bygga upp den liberala rörelsen igen utifrån det politiska partiprogrammet och återvinna väljarnas förtroende genom att en tilltalande politik kommuniceras?

Oavsett vilket behöver Liberalerna sluta slåss mot varandra i olika falanger och i stället sluta leden.

Linda Nieuwenhuizen

Liberalerna