Den så kallade ”snippadomen” har orsakat känslostormar, men från ett juridiskt perspektiv är den inte så märklig som det tycks. Sverige har valt att kalla en lång rad brott ”våldtäkt”, och domstolen har haft att ta ställning till åklagarens yrkande, liksom en lång rad andra svårigheter. Advokat Mats Bergh går igenom fallet, och tittar på möjligheten att HD tar upp fallet.
Upprördheten efter den så kallade ”Snippadomen” har varit stor. Protestlistor har skrivits och upprörda röster hörts även inifrån rättsväsendet. Den aktivistiska och feministiska kriminologen Nina Rung har inte dragit sig för att i en debattartikel i DN framföra att hon och hennes gelikar bör utbilda hela rättsväsendet, vilken tydligen saknar kunskap i relevanta frågor om barn.
Läs även: 90 000 i nätprotest mot ”Snippadomen”
Det finns goda skäl att ta ett djupt andetag, återgå till grunderna, det vill säga lagstiftningen, samt påminna oss om vad saken gäller. Således ögonen på bollen. Vi lämnar indignationen och poserande. Här en kort sammanfattning om vad saken gäller, skrivet för allmänheten. Inte för erfarna processjurister som redan har koll på saken.
1. Hovrätten kan inte pröva annat än vad som står i gärningsbeskrivningen. Därför har hovrätten varit tvungna att utgå från samt bedöma dess innehåll, inklusive ordet snippa. Hade åklagaren angivit det mer precisa och vanligt förekommande ordet slida så hade inte den prövningen behövt göras. Åklagaren, och/eller målsägandebiträdet (brottsoffrets jurist) exklusivt anger således vad hovrätten har att pröva.
2. Det är omöjligt för andra än de som befunnit sig i rättssalen att veta vad den tioåriga flickan sagt eftersom förhandlingen i den delen skett bakom lyckta dörrar och tioåringens olika videoinspelade förhör har spelats upp i rättssalen. Av hovrättens (korta) referat framgår att hon uttryckt sig på lite olika sätt. Detta i sin tur måste bedömas och tolkas. Det är det som utgör själva bevisvärderingen och skall någon dömas till långvarigt fängelsestraff skall saken vara utredd och inga rimliga tveksamheter skall förekomma. Hovrätten har funnit att mannens finger (hur mycket?) kortvarigt, funnits i snippan, vilket flickan berättat om. Det i sig behöver inte vara tillräckligt för att utgöra en våldtäkt.
3. Barnförhör är svåra. Barn kan inte förväntas uttrycka sig på samma sätt som en vuxen. Det innebär att polisen och målsägandebiträdet har en extra viktig roll att lirka, utan att ställa ledande frågor, så att oklarheterna reds ut. Det kommer inte på tal att döma någon där rimligt tvivel föreligger för att de som medverkat i förundersökningen, i princip polisen, åklagaren och målsägarbiträdet, inte fullt ut bevakat det som ankommit på dem, betalda av skattemedel.
4. Det finns en flora av brott angivna i 6 kapitlet Brottsbalken. Sverige sticker ut med egna våldtäktsdefinitioner jämfört med andra länder. Det har i princip funnits en önskan att klassificera det mesta som våldtäkt, ibland av ideologiska skäl. Detta har inneburit otydlighet och osäkerhet. Det är den vägen Sverige valt. De politiska besluten får vi just nu acceptera. Det är gällande lag.
5. Hovrätten har vid sin bevisvärdering funnit att det som bevisats inte ”... med hänsyn till kränkningens allvar varit jämförlig med samlag”, det vill säga våldtäkt mot barn. Denna slutsats är inte självklar men heller inte uppenbart felaktig utifrån vad en utomstående betraktare kan utläsa ur domen.
Läs även: ”Snippamålet”: Riksåklagaren tvekar att ta det till HD
6. När hovrätten kommit till den slutsatsen att bevisningen inte räcker för att döma för våldtäkt mot barn kan bestämmelsen om sexuellt övergrepp mot barn bli aktuell och dessutom mycket närliggande att tillämpa, eftersom den inte ställer krav om jämförlighet med samlag utan avser ”annan sexuell handling”. Om åklagaren alternativt hade begärt hovrättens prövning av även detta brott som ett alternativ, kan vi utgå från att det resulterat i en fällande dom och fängelsestraff. Åklagaren valde att inte begära denna prövning. Att hon eventuellt känt sig pressad är helt ointressant. Hennes uppdrag har varit glasklart.
7. Som framgår ovan under punkt 1 har hovrätten ansett sig förhindrad att pröva frågan om sexuellt övergrepp mot barn. Eftersom hovrätten i sina domskäl skrivit ”Åklagaren har inte yrkat ansvar för något annat brott.” kan vi utgå från att hovrätten hade velat fälla, men ansett sig lagligen inte kunnat på grund av åklagarens processföring. Flickan hade inget målsägandebiträde i hovrätten. Annars hade ansvaret varit delat.
8. En begäran om prövning av målet i Högsta domstolen bör inte vinna bifall på den grunden att domen är grovt felbedömd (annan definition i lagstiftningen). Det handlar om bevisvärdering. Upprördheten saknar i denna del visst fog, även om domskälen och domsluten inte är helt lättköpta.
9. Den för jurister intressanta frågan är om hovrätten ändå, utan åklagarens yrkande, kunnat döma för sexuellt övergrepp mot barn om den ursprungliga gärningsbeskrivningen ändå omfattar de momenten (rekvisiten). Fråga uppstår också om hovrätten vid sin processledning borde ha låtit parterna yttra sig i den frågan eller frågan om vad de anser att ordet ”snippa” har för innebörd. På de grunderna kan Högsta domstolen komma att pröva målet som prejudikat. Vi får se.
10. Socialdemokraterna har nu indirekt valt att genom politiska påtryckningar tillse att de två nämndemän som dömde i målet avsagt sig sina uppdrag som nämndeman. Detta är inget annat än politisk styrning och inblandning i domstolar och domares självständighet. Exakt vad vissa andra länder anklagas för.
11. Avslutningsvis. Rättsväsendet måste stå pall och förklara för en upprörd allmänhet hur det kunde bli så här. För jurister innehåller domen intressanta rätts- och bevisfrågor men utgången är inte tillfredställande utifrån den unga flickans horisont. Hon kan ha fallit på teknikaliteter, i slutändan rättssäkerhetsfrågor.
Mats Bergh
Advokat och rättspolitisk debattör
