Debatt: Sprickorna i Örebros fasad går inte längre att dölja

I mars skrev jag här i Bulletin om Örebro kommuns beslut att låta externa aktörer granska socialtjänstens arbete, en debattartikel som bland annat tog avstamp i det uppmärksammade fallet med flickan som i medier kallas Elsa.

Läs även: Örebro måste sluta putsa fasaden och börja ta ansvar

Det fanns redan då en motsägelse i kommunens agerande som var svår att bortse från. Samtidigt som socialtjänstens arbete skulle bli föremål för externa granskningar slog kommunledningen fast att den hade fullt förtroende för sin socialtjänst.

Förvaltningsdirektören gick ett steg längre och förklarade att granskningarna inte handlade om att man misstrodde hanteringen inom socialtjänsten, utan om att ”kunna visa att vi gör rätt”.

Det väckte en självklar fråga: Om kommunen redan på förhand var så säker på att socialtjänsten gjorde rätt – vad var det då de externa granskningarna egentligen skulle ta reda på?

Fem månader senare har den frågan fått en helt annan tyngd.

Sedan dess har Elsa kommit hem. Efter nära ett års tvångsvård beslutade socialnämnden att vården skulle upphöra. Dessförinnan hade Elsa under sju månader varit isolerad från sin familj och endast kunnat kommunicera med sina föräldrar genom handskrivna brev.

Trots kommunens försök att kommunicera sig till ett högre förtroende har utvecklingen gått i motsatt riktning. Kritiken har inte tystnat – den har tilltagit. Och nu kommer den inte längre bara utifrån. Även kommunens egna medarbetare har börjat slå larm.

Fyra handläggare har riktat allvarlig kritik mot socialförvaltningens hantering av Elsa-fallet genom två rapporter enligt Lex Sarah. Där finns uppgifter om drastiska tvångsåtgärder, olovlig brevöppning och politisk påtryckning. Handläggarna kritiserar också att nämnden inte agerade tillräckligt skyndsamt för att ordna umgänge mellan Elsa och hennes familj.

Samtidigt har socialnämndens förste vice ordförande Carina Toro Hartman (S) tagit timeout från sina politiska uppdrag medan uppgifterna granskas. Elsas föräldrar har dessutom polisanmält henne och vill att rättsväsendet prövar om hennes agerande varit brottsligt. Toro Hartman har inte velat kommentera anmälan i sak utan hänvisat till den pågående utredningen.

Problemet är inte att kommunen uttryckte förtroende för sina medarbetare. Problemet är att ledningen redan innan granskningarna hade genomförts tycktes så säker på vad de skulle visa. En oberoende granskning ska inte bekräfta en på förhand bestämd bild eller användas för att lugna opinionen. Den ska söka svar – också när svaren är obekväma.

Örebro kommun kan inte kommunicera sig ur den här situationen. Den politiska ledningens uppgift är att låta kritiken prövas förutsättningslöst och ta ansvar för de brister och systemfel som kan beläggas.

Det handlar inte om att döma någon på förhand. Tvärtom. En rättssäker förvaltning kräver att varje påstående prövas noggrant och att varje granskning får arbeta oberoende. Men rättssäkerhet innebär också att kritik tas på allvar, att missförhållanden inte förklaras bort och att den som larmar möts med öppenhet – inte misstänksamhet.

Den verkliga prövningen för en kommun kommer nämligen inte när allt fungerar. Den kommer när något går fel. Då avgörs om ledarskapet präglas av ödmjukhet eller prestige, av självrannsakan eller självförsvar.

Jag hoppas fortfarande att de externa granskningarna leder till verkliga förbättringar. Men för att det ska ske måste kommunen sluta behandla förtroende som något som kan kommuniceras fram. Förtroende är inget man återfår genom pressmeddelanden eller välformulerade budskap. Det förtjänas genom handling.

I mars skrev jag att Örebro kommun riskerade att använda granskningarna för att putsa fasaden. Fem månader senare har sprickorna blivit svårare att dölja. Lösningen är inte ett nytt lager färg, utan att våga undersöka varför sprickorna uppstod – och göra det som krävs för att de inte ska komma tillbaka.