Organisationer som OIC, Muslimska brödraskapet och andra islamister och antirasister prånglar ut begreppet islamofobi som om det vore likvärdigt med rasism. Man definierar begreppet så att det även innefattar ideologisk kritik av den antidemokratiska ideologin islamism. En ideologi som representerar förtryck av alla och allt som inte stöder teokratier och islamistisk diktatur, utan istället står för den sekulära rättsstaten och den frihetliga demokratin med dess individuella fri- och rättigheter och vår nuvarande lagstiftning.

Läs även: DEBATT: Upprop mot koranbränning missar Jesus kärleksbudskap

Som demokrat måste man tydligt och konsekvent värna demokratin. Och i synnerhet när den är hotad – och mot det som hotar den. Argumentet att inte göra det med motiveringen att inte spela rasister i händerna håller helt enkelt inte. Dessutom är även islamismen rasistisk. Och många islamistiska teokratier har särlagstiftning utifrån etnicitet – men även utifrån kön, religion, sexuell läggning och andra parametrar.

För tillfället hotas demokratin i Sverige av islamister. De utgör kanske cirka 20 procent av landets knappt en miljon personer från muslimska länder. Cirka en procent av dem, 2 000 personer, är våldsbejakande eller potentiellt våldsbejakande. Resterande 150–200 personer har ett världsomspännande kalifat som samhällsmål, och vill på politisk och skenbart fredlig väg successivt, och under många år, förvandla Sverige till en teokrati.

Det ger vid handen att den helt förkrossande majoriteten i Sverige står upp för den sekulära rättsstaten och den frihetliga demokratin med dess individuella fri- och rättigheter samt vår nuvarande lagstiftning. Det är rimligt att vi enas om detta och inte ger antidemokratiska ideologier och tankegångar spelutrymme och möjlighet till expansion.

Ett uppenbart viktigt steg är att inte med offentliga medel finansiera en vidare expansion. Sverige bör exempelvis inte finansiera moskéer och diverse kulturverksamheter som mobiliserar för inskränkningar i yttrandefriheten. Inte minst eftersom det är ett av flera steg i riktning mot teokrati. Vid sidan om detta har flertalet av dessa verksamheter täta band och finansiering från islamistiska länder och organisationer. Det innebär att Sverige behöver nya huvudmän till sina moskéer.

Läs även: DEBATT: Effektivisera utvisningarna av dömda brottslingar

Islamismen är en politisk ideologi som utgår från en bokstavstrogen tolkning av den 1 400 år gamla koranen, som vore den guds sista manifest till mänskligheten. Här finns en uppsjö konkreta direktiv om lagar, rättskipning och hur den religiösa diktaturen ska fungera, och det kan tolkas på olika sätt på detaljnivå.

I världens cirka 200 länder är knappt 60 islamistiska i olika grad. Oproportionerligt många av dem intar jumboplatserna i alla mätningar som indikerar värden som förknippas med demokrati och mänskliga rättigheter. Och det gör ingen skillnad om länderna tidigare varit kolonier eller inte, eller om de är fattiga eller inte.

Oproportionerligt många av dessa länder är också oroshärdar varifrån oproportionerligt många tvingas fly. Demokratin, hur ofullkomlig den än må vara, är den i särklass mest stabiliserande faktorn när det kommer till krig och väpnade konflikter. Och demokrati är oförenlig med teokrati.

Det finns alltså alla skäl i världen att både Sverige och svenska medborgare värnar den sekulära rättsstaten och den frihetliga demokratin med dess individuella fri- och rättigheter samt nuvarande lagstiftning.

Och det finns alla skäl i världen – bokstavligen – att stå upp mot den antidemokratiska politiska ideologin islamism.

Läs även: DEBATT: Stolta svenskar är en förutsättning för integration

Annika Braun
Demokrativärnet