Den självutplånande attityden bland svenska opinionsbildare och politiker har varit en starkt bidragande orsak till den misslyckade integrationen – exakt ingen vill tillhöra en gemenskap som saknar självrespekt eller vågar ställa krav för medlemskap, skriver dagens debattör Mosa Mazroui-Sebdani.
Om du inte respekterar dig själv, så kommer andra inte heller att göra det. Det har förhoppningsvis de flesta lärt sig, och för att kunna respektera sig själv så gäller det också att veta vem man är och vad man står för som människa.
Läs även: Korn: Åttioårsfesten inställd – Sveriges malligaste idé är död
Det tankesättet går också att använda för att förstå en del av vad som gått fel med integrationen i Sverige, för hur ska invandrare integreras i ett samhälle som inte vill stå upp för, eller ens förstå, sin egen kultur? Vad exakt är det invandrare ska integreras in i? En icke-existerande eller påstått svag kultur som svenskar själva inte känner någon stolthet inför?
Integration kan inte enbart handla om de praktiska delarna. Att kunna försörja sig och att behärska språket är givetvis bra men det är också miniminivå och räcker inte på långa vägar för att ingå i en gemenskap. Gemenskapen behöver också en vision och ett ramverk för vad det innebär att vara delaktig i den. Det måste finnas gemensamma grundläggande mål och värderingar, samt en skyldighet att bidra till det gemensamma samhällsbygget för att det svenska samhällskontraktet ska kunna fungera.
Svensken har kanske trott att den egna kulturen varit ett slags objektiv slutdestination dit alla når bara de får chansen?
Är det realistiskt att tro att en nyanländ småbarnsmor från Etiopien plötsligt ska börja lita på totala främlingar, ha förtroende för staten och förstå vikten av konsensuskultur?
Förväntas en ung man från Libyen per automatik ha förtroende för polisen, förkasta de gamla hierarkierna och acceptera att nakenhet inte nödvändigtvis är förknippat med sex?
Går det verkligen att förvänta sig att nyanlända ska förstå historian bakom många av de centrala delarna i svensk kultur, som den protestantiska reformationen, arbetarrörelsen, kvinnokampen och 68-rörelsen?
Kravlöshet och brist på stolthet kanske inte är ett så stort problem när invandringsvolymen är relativt låg, eller om invandrarna kommer från kulturellt närliggande områden; då är det lättare för de nyanlända att absorberas in i gemenskapen och plocka upp de oskrivna reglerna, men när hundratusentals främmande människor under relativt kort tid flyttar hit utan något ramverk, eller några tydliga krav och riktlinjer, så säger det sig självt att ett utanförskap kommer att växa fram.
Det går inte att förvänta sig annat än att de nyanlända kommer spela efter sina egna regler och utgå från det de känner till och är vana vid. Då får vi den segregation vi har idag. Hur lyckades vi likställa krav med rasism? Krav är biljetten in i gemenskapen!
Svenskar har både lurat sig själva och invandare. Förutom att man i opinionen har hävdat det rasistiska i kravställning (såsom språkkrav – kunskapskrav har vi knappt börjat prata om), så har man också spelat ner vikten av att förstå och anpassa sig efter den svenska kulturen, och istället hävdat att alla som kommer hit får och bör leva precis som de vill, helt utan motprestation.
Läs även: Dan Korn: Nationalism är kärlek
Men svensk kultur är väldigt säregen och skiljer sig distinkt från många andra kulturer; jämställdhet, jämlikhet, den platta organisationsstrukturen, förtroendet för myndigheter, konsensussträvan, att inte ligga andra till last, vikten av att vara tillmötesgående, allemansrätten, och individens okränkbara frihet är flera exempel på svenska värden som absolut inte är en självklarhet för stora delar av världen.
Listan kan självklart göras längre men syftet med den här texten är inte att definera svensk kultur – den är i en konstant förändringsprocess. Det viktiga är inte att ha en färdig mall, utan att ha en tydlig gemenskap, ett narrativ, en nationell identitet. En gemensam vision. För att överhuvudtaget kunna ta emot invandrare behöver vi en känsla för ett “vi”, att vi är på väg någonstans och att andra kan få följa med på vår resa förutsatt att de lever upp till kraven.
Nu är det hög tid att börja diskutera vad för land vi vill bygga gemensamt, för oavsett vad somliga individer tycker, så kommer inte miljontals första eller andra generationens invandrare att plötsligt utvandra.
Så utifrån det vi har idag, vad för Sverige vill du se imorgon?
Läs även: Brinkemo: Nationaldagsneuroser, folkdräkter och historielöshet
Mosa Mazroui-Sebdani
Systemutvecklare baserad i Bryssel
