I veckan beslutade den svenska regeringen att ge 2,1 miljarder kronor till FN:s organ för palestinska flyktingar, UNRWA. Biståndet är djupt problematiskt från flera perspektiv, skriver Einat Wilf och Adi Schwartz, författare till boken How Western Indulgence of the Palestinian Dream has Obstructed the Path to Peace.
Sverige och Jordanien stod den 16 november som värdar för en givarkonferens i Bryssel vars syfte var att samla in pengar till UN Relief and Works Agency – UNRWA, en fortfarande tillfällig myndighet, som tillhandahåller skolundervisning och hälsovårdstjänster till palestinier.
Vid konferensen lovade Sverige att bidra med 2,1 miljarder kronor för perioden 2022–2025, och sammanlagt förband sig de deltagande länderna att bistå med närmare sex miljarder kronor, i nya eller förnyade åtaganden på tidsperioder mellan två och fem år.
Officiellt tillhandahåller UNRWA sociala tjänster för miljontals palestinier, detta genom att registrera dem som flyktingar. Men nästan ingen av de miljontals människor som UNRWA registrerat som flyktingar skulls anses vara flyktingar enligt internationella normer. Sverige och Jordanien om några borde känna till det.
När hundratusentals araber flydde under kriget 1948, ett krig som de startade för att förhindra judarna från att nå sin dröm om en egen stat, kom flertalet av dem att bosätta sig i närområdet, i Jordanien och på Västbanken. Västbanken annekterades senare av Jordanien efter kriget. Jordanien naturaliserade sedan alla arabiska flyktingar från kriget 1948 och gav dem jordanskt medborgarskap.
Den internationella normen slår fast att flyktingar som fått medborgarskap i ett nytt land inte längre är att betrakta som flyktingar. Men i och med att en palestinier mördade den jordanske kungen (delvis på grund av hans villighet att avsluta kriget med den nya staten Israel och avsluta deras flyktingsituation), tvingades Jordanien upprätthålla fiktionen att kriget inte var slut. Och därmed även fiktionen att palestinerna, trots fullvärdigt jordanskt medborgarskap, fortfarande var ”flyktingar”, med en ”rätt” att bosätta sig i staten Israel, i strid med Israels suveränitet.
Läs även: Ärkebiskopen till regeringen: Israel-Palestinakonflikten underblåser hat mot både judar och muslimer
Tack vare UNRWA har denna fiktion nu upprätthållits under sju decennier.
Vi talar alltså om generationer av jordanska medborgare som har fötts och vuxit upp i Jordanien och på Västbanken, och som aldrig fördrivits av krig.
I strid med alla internationella normer, och vanligt sunt förnuft, registreras alltså dessa människor fortfarande som flyktingar och får sociala tjänster i form av skola och sjukvård. Detta är tjänster som Jordanien är fullt kapabelt att tillhandahålla, och faktiskt tillhandahåller, till sina medborgare.
Fler än 80 procent av de 2,2 miljoner jordanska medborgare som är registrerade som flyktingar bor inte i flyktingkvarteren och många av dem tillhör medelklassen. De flesta av dem använder inte ens UNRWA:s tjänster och ändå använder UNRWA fiktionen om deras flyktingstatus för att blåsa upp siffrorna och samla in pengar i deras namn.
Läs även: Annika Borg: Därför är så många svenska journalister Palestinaaktivister
Sverige borde veta bättre. För flera år sedan erkände Sverige Palestina som en fullvärdig och existerande stat som uppfyller alla kriterier för en stat.
Staten Palestina, som Sverige alltså hävdar redan existerar, är hem för ytterligare 2,2 miljoner palestinier som UNRWA registrerar som ”flyktingar”. Ändå talar vi här alltså om människor som nästan samtliga är födda på Västbanken och i Gaza – det Sverige kallar Palestina – och som aldrig fördrivits av krig. Om dessa palestinier bor i staten Palestina, hur exakt är de flyktingar FRÅN Palestina? Vilken stat betraktar sina egna medborgare, människor som aldrig fördrivits av krig och bor på statens territorium, som flyktingar?
Av Jordaniens naturaliserade palestinska medborgare, och av palestinierna i den av Sverige erkända staten Palestina, är 80 procent av de ”flyktingar” som registrerats av UNRWA i praktiken inte flyktingar alls.
Nu är det för all del inget fel med att tillhandahålla icke-brådskande och kontinuerliga sociala tjänster som skola och sjukvård till andra människor runt om i världen. Det är inte heller något fel med givarländernas beslut att palestinier förtjänar finansiering för dessa tjänster.
Men det är definitivt något fel i att tillhandahålla dessa tjänster till ett folk som påstår sig vara flyktingar, när de inte är det. Och det är något som är gravt fel när den enda anledningen till att ett folk hävdar att de fortfarande är flyktingar från ett krig som slutade för mer än sjuttio år sedan, är att hålla det kriget igång, och vägra att acceptera dess konsekvenser i form av upprättandet av en oberoende judisk stat.
Sverige borde veta att upprätthållandet av en fiktiv palestinsk flyktingstatus utgör det största hindret för att åstadkomma fred mellan Israel och palestinierna.
Läs även: Norell: Fred mellan Israel och Irak?
Detta är kärnfrågan. Det är inte så att UNRWA, en fortfarande tillfällig organisation efter sjuttio år, existerar eftersom det fortfarande inte finns någon politisk lösning för palestinska ”flyktingar”. Den existerar tvärtom just för att palestinska ”flyktingar” vägrar att acceptera alla politiska lösningar som inte omintetgör Israels existens som det judiska folkets suveräna stat. För palestinierna är UNRWA:s tjänster, även om de är användbara, helt sekundära till dess primära syfte som är – för att citera en palestinsk tjänsteman – ”att representera en politisk lagfart för flyktingarnas rätt att återvända”.
Givarländerna kan ignorera det hur mycket de vill, men ur ett palestinskt perspektiv ses deras finansiering till UNRWA som politiskt stöd för deras påstående att de har ”rätt” att bosätta miljontals palestinier inom staten Israels territorium – i strid med Israels suveränitet och som en mekanism för att ogiltigförklara Israel som en judisk majoritetsstat. Detta är inte en rättighet som palestinierna har, men när länder finansierar UNRWA tror palestinierna att det återspeglar dessa länders stöd för denna icke-existerande ”rätt”.
Om det inte var för den palestinska beslutsamheten att fortsätta utkämpa kriget mot den judiska staten generation efter generation, vore den palestinska flyktingfrågan i praktiken redan löst. Medborgare i Jordanien är inte flyktingar. De utgör 40 procent. Palestinier som bor på Västbanken och Gaza är inte flyktingar. Det är ytterligare 40 procent. De flesta av dem som är registrerade som flyktingar i Libanon och Syrien har sedan länge flyttat, och har hittat skydd i och bosatt sig i andra länder. Det bor förmodligen inte mer än 250 000 palestinier i Libanon och Syrien, som antingen är ursprungliga flyktingar från kriget, eller deras statslösa ättlingar som nekades medborgarskap i sina arabiska födelseländer. Det handlar om ett antal som FN:s riktiga flyktingorgan – UNHCR – är helt kapabelt att ordna hemvist åt eller vidarebosätta någon annanstans.
Om givarländerna verkligen vill främja fred och ett slut på kriget så bör de göra det klart att även om de kan vara villiga att hjälpa palestinierna med regelbundna sociala tjänster som inte är akuta, så vägrar de att göra det i namn av dem som ”flyktingar”. Detta skulle innebära att man överlämnade medlen till leverantörer av tjänster som kan göra det direkt på plats.
Exempelvis till den jordanska regeringen som har att hjälpa sina medborgare, den palestinska myndigheten eller staten Palestina som har att hjälpa sina medborgare, eller UNHCR för hjälp till flyktingar och statslösa personer i Syrien och Libanon, och till olika organ i Gaza.
Det värsta som givarländerna kan göra är att finansiera UNRWA som det är. Att göra det innebär att fortsätta köpa fiktionen att palestinier fortfarande är ”flyktingar” från ett krig som slutade för mer än sjuttio år sedan. Det innebär att stödja palestinierna i deras tro på att detta krig inte är över och att de fortfarande en dag kan vinna det, genom att omintetgöra Israel via implementering av idén om ”återvändande”. Det innebär att förskjuta möjligheten till fred allt längre bort.
Värst av allt, det betyder att givarländerna kan fortsätta att övertyga sig själva om att de gör gott, medan vi i Israel får fortsätta att betala det blodiga priset för ett krig som borde ha tagit slut för länge sedan.
Einat Wilf, före detta israelisk politiker och författare till boken How Western Indulgence of the Palestinian Dream has Obstructed the Path to Peace.
Adi Schwartz, akademiker och journalist, och författare till boken How Western Indulgence of the Palestinian Dream has Obstructed the Path to Peace.
