Varför ligger regeringen efter? En underskattad förklaring är missnöjet med den ekonomiska politik som framför allt M drivit, med impopulära åtstramningar i välfärden. Tidö kan fortfarande vinna, men måste prioritera. Risken är annars ett radikalt rödgrönt maktskifte där Sverige om några år står där Spanien står i dag.

Skjutningarna är nu på den lägsta nivån sedan polisen började mäta, asylpolitiken har skärpts, energipolitiken har lagts om för att möjliggöra ny kärnkraft och ekonomin börjar ta fart igen. Samtidigt går flera partier i det rödgröna blocket till val på kraftigt höjda skatter och en återgång till generös migrationspolitik. Som kommentar till migrationskaoset i Spanien kritiserade Miljöpartiet den svenska regeringen för ”obefintlig empati” – en påminnelse om partiets fortsatt radikala hållning i dessa frågor, medan socialdemokratiska ledarsidor inte kan bestämma sig för om bostadspolitisk tvångsblandning är en konspirationsteori eller välbehövlig klassisk S-politik.

Givet detta och mycket annat frågar sig många varför det ser så mörkt ut för Tidöpartierna i opinionen. Har väljarna verkligen så snabbt glömt migrationskaoset, energikrisen och brottsvågen, och längtar tillbaka till samma misslyckade politik?

Medierna är inte hela förklaringen

En förklaring till opinionsläget är förstås de större mediernas vinklade bevakning, där SVT, Sveriges Radio, DN, TV4, Aftonbladet och numera även SvD i fyra år har svartmålat regeringens reformer. Detta är samtidigt inget nytt, och den svenska journalistkårens rödgröna lutning är hur som helst inget Tidöpartierna lätt kan göra något åt.

Svenska val avgörs av ekonomin

Vad som däremot sällan diskuteras är Tidöpartiernas egna strategiska misstag där man i onödan stött bort stora väljargrupper – framför allt genom den moderatledda regeringens nedskärningar i välfärden, som även SD har röstat igenom. Man får inte glömma att svenska val normalt kretsar kring ekonomisk politik; de senaste årens fokus på migration och brott är ett krisbetingat undantag.

Oavsett vad man själv tycker i sak är det en realitet att svenskar i gemen gillar välfärdsstaten, och att en majoritet ofta röstar på omfördelningspolitik. Poängen är inte nödvändigtvis att en stor omfördelande välfärdsstat är bra, utan helt enkelt att den är populär, inklusive bland de mittenväljare som i senaste valet röstade fram Tidö för att lösa problemen med brott och migration.

Väljarna säger nej till nedskärningar

Moderaterna och Timbro har säkert goda argument för varför åtstramningar av a-kassa och sjukförsäkring gynnar ekonomin, eller varför det är rätt att prioritera skattesänkningar framför mer resurser till vården. Samtidigt måste man vara ärlig med att denna politik är impopulär bland vanligt folk. I SOM-mätningen 2025 angav till exempel bara 20 procent att det är ett bra förslag att minska den offentliga sektorn. I en Novus-mätning från 2024 svarade tre av fyra att det vore fel att prioritera skattesänkningar före välfärden, inklusive en tydlig majoritet av SD-väljarna. Endast Moderaternas egna väljare föredrog sänkt skatt framför mer resurser till välfärden.

En existentiell kris

Men det råder allvarstider, och Sverige befinner sig i en existentiell kris. Det är inte längre en överdrift att påstå att invandringen inom några decennier i praktiken kan göra Sverige till ett icke-västland, kanske med muslimsk majoritetsbefolkning, med fallande sammanhållning och bestående sociala problem som drabbar både svenskar och den invandrade befolkningen. Utvecklingen blir dessutom allt svårare att förhindra, eftersom invandrarna själva utgör en växande del av väljarkåren och överlag tenderar att rösta för både mer ekonomisk omfördelning och generösare migrationspolitik.

Givet det mediala och opinionsmässiga underläget måste Tidöpartierna prioritera. Man kan helt enkelt inte driva igenom alla sina hjärtefrågor när stödet från väljarmajoriteten saknas. Ska Tidö ha en chans att samla en koalition och vinna ödesfrågan om invandringen måste man lyssna på väljarna om ekonomin, vården och andra frågor som allmänheten prioriterar.

Av opinionsmätningar framgår att väljarna gillar lag och ordning och en ansvarsfull migrationspolitik, men ogillar nedskärningar i välfärden och vad de upplever som alltför låga ambitioner i miljö- och klimatpolitiken. En utbredd uppfattning är att Tidöpartierna alltför ofta bortser från livsvillkoren för utsatta, något som stöter bort inte minst kvinnliga väljare.

Bidragstagarna är vanligt folk

Är det till exempel klokt att i valretorik utmåla bidragstagare som fuskare, i ett land där miljoner vanliga svenskar på ett eller annat sätt tar del av bidragssystemet? Fusk ska självklart bekämpas, men merparten av bidragen går till vanligt folk – studenter, sjuka, äldre med låga pensioner och familjer med funktionshindrade barn. Sverige har dessutom, liksom många andra länder, en lågkonjunktur där arbetslösheten ökat och många söker jobb utan att få något, och därför tillfälligt lever på välfärdsstaten. Utöver detta använder i princip alla svenskar någon gång i livet välfärden i form av sjukvård och äldreomsorg, som många upplever som underfinansierad.

Den nyliberala valfrihetsbubblan

Att regeringen i detta läge prioriterar sänkt skatt och driver igenom nedskärningar i förmåner har skapat ett missnöje som den tycks tondöv för. Moderaterna lever i en nyliberal valfrihetsbubbla, som de övriga Tidöpartierna okritiskt har anammat. Det är svårt att förstå varför både KD och SD numera går till val på samma marknadsliberalism som M, i stället för att profilera sig som folkhemsvänliga.

I kontrast har Socialdemokraterna framgångsrikt ”triangulerat” på Tidös starkaste områden – migration, energi, brott och straff – genom att lägga sig platt och helt enkelt acceptera politiken, eller åtminstone lova väljarna det.

Ordning och reda

Tidöpartierna måste lyfta blicken och sluta driva frågor som majoriteten ogillar. Prioritera invandringsfrågan och andra för landet avgörande frågor där man kan få folket med sig – en politik som kan sammanfattas med ”ordning och reda”.

Det är nu bara veckor kvar till valet. Risken vid ett maktskifte är att vänstern tar oss tillbaka till migrationskaoset, som vi såg 2015 i Sverige och kan se i Spanien i dag. Det är fortfarande inte för sent för Tidö att samla sig, förbättra sin valstrategi och förhindra detta.

David Moberg