Förrförra veckan mottog rättsordningens främste strykpojke – nämndemannasystemet – ännu en svårartad omgång, sedan Uppsala tingsrätt skickat ut en digital tillrättavisning riktad till sina lekmannadomare. I e-brevet, som jag har fått ut från tingsrätten, inskärper administratören bland annat vikten av att inte somna under förhandlingarna. En upplysning kring så basala uppföranderegler kan såklart förefalla insinuant, varför många nämndemän vid Uppsala tingsrätt tog illa vid sig; fram till nu har dock ingen ryckt ut till deras försvar.

Inledningsvis vet jag inte exakt hur förhållandena vid Uppsala tingsrätt ser ut, även om jag i och för sig betvivlar att ett hårt e-brev till samtliga nämndemän verkligen var påkallat. E-brevet väcker dock bredare frågor kring lekmannainslag i dömandet, samt om relationen mellan nämndemän och yrkesdomare, och det är egentligen dessa jag är intresserad av att diskutera. I en av e-brevets punkter inskärper tingsrätten nämligen vikten av att nämndemän visar respekt gentemot ordföranden eftersom ordföranden “är den som styr”.

Denna förmaning från Uppsala tingsrätt röjer en besynnerlig mentalitet, som författaren Vilhelm Moberg satte fingret på i samband med rättsrötan på femtiotalet: “[M]an har stundom ett intryck av att svenska ämbetsmän lider av en onaturlig vördnad för sitt eget ämbete. Det är inte alltid deras personlighet och duglighet, som ger dem auktoritet, utan de får sin auktoritet genom själva ämbetet, som liksom i sig självt garanterar för innehavarens oförvitlighet och hederlighet.“ (Moberg, Vilhelm, 1953, Att övervaka överheten, s. 84).

Läs även: Dahlman: Rädda vår rättstrygghet från nämndemän

Måhända är nämndemännen vid Uppsala tingsrätt unikt slarviga. Kanske förtjänar de all kritik som de har erhållit. Vid värderingen av dessa nyheter, bör man dock alltid betänka att lekmannadomare saknar den löftesman, som gått i borgen för domstolens övriga medarbetare: ämbetet. I den händelse en juristdomare och en nämndeman råkar i gräl, begriper lagmannen naturligtvis genast vem som har rätt, redan innan han fått veta vad saken handlar om. Den enes ord har bättre kreditvärdighet än den andres.

Ett misstag från en juristdomare –som att han dömer en död man till böter – betraktas vidare som ett olyckligt förbiseende av en annars skicklig kollega, som man har muntra minnen av från After Work-ölen och som man dessutom måste stå ut med varje vardag i kanske flera år framöver. Om en nämndeman begår ett misstag motiverar detta däremot att man tar i med storsläggan och läxar upp samtliga tvåhundra förtroendevalda. I den allmänna debatten menar vissa till och med att dessa ovanliga klavertramp utgör ett starkt argument för att avskaffa hela nämndemannasystemet.

Vänder man detta bland somliga jurister utomordentligt populära resonemang mot juristkåren istället, blir resultatet emellertid tämligen pikant. År 2018 gjorde sig exempelvis en ledamot i HFD, Högsta förvaltningsdomstolen, skyldig till brott mot sekretesslagstiftningen i samband med sin dömande verksamhet. Den procentuella andelen domare i HFD som har begått brott i tjänsten är därmed väsentligt högre än motsvarande siffra för nämndemän vid Uppsala tingsrätt. Tror ni för övrigt att HFD:s administrativa direktör skickade ut ett surt mail till samtliga justitieråd kring vikten av att inte begå tjänstebrott?

Läs även: Sandström: En hög domare tvår sina händer

När jag ändå ställer obekväma frågor, minns ni förresten den gången då ett justitieråd i HD år 2005 genom godkänt strafföreläggande erkände sig skyldig till brott mot sexköpslagen? Efter en kort runda med “time-out-tjänstgöring” hos Lagrådet satt han snart än en gång med ändan bekvämt placerad i domarsätet. När en nämndeman åkte dit för samma brott tidigare i år, blev resultatet däremot en omedelbar avstängning från domstolens sida.

Om bristande regelefterlevnad hos en pytteliten minoritet verkligen utgör skäl att kasta ut alla nämndemän, konstaterar jag således att vi också borde entlediga samtliga justitieråd när vi ändå är i farten. I övrigt kan man fundera på om det verkligen är rimligt att svensk rätt uppställer högre krav på laglydnad för lekmän än för ledamöter i högsta instans. (För den som är intresserad av en djupdykning i ämnet hänvisar jag till min kandidatuppsats Justitieråds straffansvar i tjänsteutövningen – en rättshistorisk och nordisk-komparativ belysning, 2020).

Poängen med exemplen ovan är hur som helst inte att vi borde upplösa domarkåren. Tvärtom vill jag synliggöra det faktum att alla kan begå misstag; därför tror jag också på att toleransen för mänskliga brister bör sträcka sig även till domstolsväsendet. Detta innebär givetvis inte att upprepat dåligt beteende ska få fortgå ostraffat, utan snarare att vi ska ta höjd för allas felbarhet, ha ett visst mått av överseende, vara villiga att förlåta den som ärligt ångrar sig, och framför allt inte låta vår allmänna åsikt om ett system påverkas alltför mycket av ovanliga engångsföreteelser.

Om vi ska upprätthålla denna ordning måste det dock ske konsekvent. Det kan inte finnas en måttstock för nämndemannakåren och en annan för juristkåren. Problemet är härvidlag – och nu ska jag vara alldeles ärlig – att förvånansvärt många jurister hyser en illa dold ambition att upphöja vårt lilla skrå till en modern noblesse de robe (juristadel i förrevolutionära Frankrike. Reds. anm.), komplett med forum prilvegatum (privilegiedomstol för adliga. Reds. anm.), lagstadgade privilegier och med all sannolikhet snart också ämbeten som går i arv (“en domare kan inte behöva gå runt och oroa sig för sina barns välfärd, ärftlighet är nödvändigt för att trygga oberoendet!”).

Läs även: Debatt: Lagförakt och brott är inte konservativt

Av lättbegripliga skäl avskyr dessa jurister också innerligt tanken på sans-culottes (”utan knäbyxor”, personer av lägre klass under franska revolutionen. Reds. anm.) bakom domarskranket; att snarast bli av med dem är en självklar point d’honneur (hederssak. Reds. anm.) Den strida strömmen av vinklade artiklar rörande nämndemännens förmenta oduglighet härrör också från denna makthungriga klick. Detsamma gäller den flod av expertutlåtanden som propagerar för starkare domarvälde, ökat juridiskt självstyre samt minskad demokratisk kontroll över domstolarna överlag.

Min bestämda uppfattning är dock, för att runda av och för att citera ytterligare en känd svensk författare, att de bättre icke äro bättre än de sämre. En överväldigande majoritet av domare är duktiga, och detsamma gäller den överväldigande majoriteten nämndemän, och när någon gör fel är det mestadels inte med ont uppsåt. När vi läser om nästa nämndemannaskandal (eller för den delen om nästa rättsskandal överhuvudtaget), bör vi hålla detta i minnet.

Johannes Norrman
Juriststudent vid Lunds universitet, nämndeman vid Hovrätten över Skåne och Blekinge samt svensk mästare i juridik 2021.