Den postmoderna konstens dragning till framställningar som på ytan tycks banala eller fyllda av motsättningar kan ofta, till skillnad från rakare framställningar, generera den känslomässiga reaktion som skapar nytänkande, skriver Staffan Marklund.
Med risk för att få skottpengar på mig, vill jag ge postmodernismen ett försiktigt försvar. Inte som filosofiskt eller politiskt projekt, där den är en sanningsförnekande tankeströmning vilket kritiseras med rätta från både höger och vänster. Utan försvara den postmoderna konsten.
Läs även: Sandström: Forskning om lycka gör ingen lycklig
I 20:e kapitlet av The Blank Slate beklagar sig Harvardprofessorn i psykologi Steven Pinker:
Den moraliska och politiska meritlistan för modernistiska konstnärer är inget att vara stolt över. Vissa var avskyvärda i sitt personliga beteende, och många omfamnade fascism eller stalinism. Den modernistiska tonsättaren Karlheinz Stockhausen beskrev terroristattackerna den 11 september 2001 som ”det största konstverket som kan tänkas för hela kosmos” [...] Och som Adam Gopnik har påpekat är de politiska budskapen i de flesta postmodernistiska verk helt banala, så som ”rasism är dåligt.” Men de uttrycks på så indirekt sätt att betraktarna får känna sig moraliskt överlägsna för att de kan klura ut dem.
En vanlig begreppsförvirring tycks äga rum här, där Pinker sammanblandar modernism med postmodernism. Det han tycks mena att kommentera är en samling av vad som folkligt kan beskrivas som ”pretentiösa verk som verkar vara konstiga för sakens skull”. Det finns en viss poäng i denna indelning liksom i kritiken. Som Paul Bloom beskriver i femte kapitlet av How Pleasure Works, kommer mycket av charmen i flera kontroversiella samtida konstverk, av att känna igen hur svår artefakten var att framställa. Varvid det primärt riktar sig till experter, som kan tänka ”hur lyckades han med det?”, snarare än lekmän som ska slås av hur behagligt artefakten är att ta del av och förstå. Klubbar för invärtes beundran är lätt att reta sig på.
Jag håller även delvis med Pinkers mer direkta poäng, att det finns svagbegåvade kreatörer som hoppas på att använda ”modernism” eller ”postmodernism” som ett skydd emot kritik eller ens frågor: ”Nej, jag gjorde inte fel, det var ett postmodernt stilgrepp”. Men känner samtidigt att jag måste reservera mig. Detta då en av ålderdomens stora tragedier är att det i regel är omöjligt att förmedla viktiga livsfilosofiska sanningar till yngre, köpta genom smärta och erfarenhet, utan att det framstår som just en truism.
En icke-trivial mängd KBT går mycket riktigt ut på att få patienter att följa tips de flesta redan får under barndomen, så som att äta rätt, röra sig, och överlag bygga goda vanor.
Sanningar blir inte enkla, eller i vissa fall ens möjliga, att förmedla via traditionella och intuitiva stilgrepp. Du kan via filmer som American Psycho eller Fight Club komma närmare smaken av sinnessjukdom genom självmotsägelser, otydligheter och brutaliteter — än vad du uppnår genom att höra upplevelsen beskrivas sakligt.
Finns det då inte risken att ett väsentligt antal, men inte alla, av de konstnärer Pinker kritiserar, faktiskt förmedlar specifika, svåra och komplexa sanningar? Att han övergeneraliserar när han uttrycker sig så brett som ”de flesta postmodernistiska verk”? Att Harvardforskaren snubblar på mållinjen när han förnimmar hantverken som kritiseras, och bara får fram något vagt närliggande men oimponerande till vad som gömde sig i den där fula tavlan.
Att det som han uppfattar som generiskt och uttjatat, så som ”rasism är dåligt”, fångar något partikulärt och nytt i stil med ”exakt så här känns det att inse att någon man trodde var en vän, i själva verket såg ner på dig på grund av din hudfärg”? Att Pinker fallit i fällan som Mark P Xu Neyer beskriver, att varje god idée har en miljon dumma idéer som ser liknande ut. Det är lätt att stöta på så mycket kattguld att allt annat som glimmar avfärdas som värdelöst.
Läs även: Sjölander: Fattigdomen har förändrats
Serien Neon Genesis Evangelion utgör ett av de viktigare popkulturella exempel på postmodernism, som vissa av oss konsumerade redan som barn. Den innehar en av de bästa skildringarna av depression jag sett, skaparen Hideaki Anno har själv plågats av åkomman under sitt liv. För att exemplifiera nyanserna som belyses, kommer jag nu att spoila ursprungsserien hejdlöst. Det hela följer en grupp barnsoldater. I dess 24:e avsnitt dödar den 14-åriga huvudrollen Shinji en nyligen införskaffad vän. Den avlidna, Kaworu, var en spion åt de antagonistiska krafterna, men valde att hellre låta Shinji ta hans liv än att försöka slutföra sitt uppdrag.
Barnet förklarar för sin vuxna mentor att Kaworu var den första personen som sagt till honom att han gillade Shinji (”älskade” enligt översättningen). Shinji säger att Kaworu förtjänade att leva mer än han själv gör. Mentorn försöker trösta barnet, det var inte Shinjis fel då Kaworu valde att låta sig dödas. Enbart dom som är villiga att kämpa för det, kan fortsätta leva. Orden tycks bara förvärra, avsnittet slutar med att Shinji säger ”det var kallt”, som svar.
Det mentorn missade, var att mellan raderna sa barnet: ”Och ingen annan har sagt till mig att dom gillar mig, för att ingen gillar mig. Den enda personen som kunde tänka sig gilla någon så avskyvärd som mig, har jag dödat. Snälla! Jag ber dig, motbevisa mig, säg att du gillar mig!”.
Hon bekräftade därför indirekt hans värsta farhåga, genom att låta den delen förbli okommenterad. Det hon sa var en god handling ur hennes perspektiv, då hon tog ifrån honom skuld för dödsfallet, men blev ur den deprimerades infallsvinkel en kniv i hjärtat till följd av det som utelämnats. Hon såg det nog som en självklarhet att andra gillar Shinji, och att han förstod detta, att uttrycket för uppskattning snarare bara visade hur manipulativ Kaworu var.
Det serien illustrerar är vad psykologen Justin Arocho kallar för ”negativa filter”. En deprimerad vän till mig har beskrivit hur han tidigare i livet omtolkade familjemedlemmars välvilja till konspirationer emot honom. Evangelion illustration av detta, som med mycket annat, är inte en fråga om det skulle gå att uttrycka bättre utanför den postmoderna formen, utan om det överhuvudtaget är möjligt att göra på annat sätt.
Att direkt förklara skillnaden i perspektiv, skulle inte kunna generera den oenighet bland tittarna som får de att själva diskutera och därmed förstå differensen i varandras sätt att automatiskt tolka sin omgivning. Det är just genom att, som Pinker stör sig på, uttrycka något på ett högst indirekt sätt man kan få vissa saker sagda.
Läs även: Törnvall: Som man sår får man skörda
