Nyttan med biobränslen är högst tveksam eftersom även dessa ger upphov till koldioxidutsläpp. Men även om vi går med på argumenten för att de ger netto noll av koldioxidutsläpp, så konkurrerar skogen som källa till biobränsle med skogen som kolsänka, skriver civilingenjören i teknisk fysik Jan Weiner.
Med syfte att minska utsläppen av växthusgaser från inrikes transporter har det lagstiftats om krav på inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel, den så kallade reduktionsplikten. Den nuvarande regeringen har föreslagit en ändring i lagen som innebär att kraven på inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel skall sänkas i stället för att i enlighet med den nu gällande lagen höjas de närmaste åren. I den senaste partiledardebatten i SVT karaktäriserade delar av oppositionen detta beslut med ord som absurt, vanvett och begravda klimatmål.
Läs även: Ordförande för FN:s klimatpanel kritisk till medias klimatrapportering
Utsläpp av växthusgaser kan mätas på olika sätt. Ett sätt är att mäta konsumtionsbaserade utsläpp. För Sveriges del beräknas då de utsläpp som svensk konsumtion ger upphov till vare sig dessa utsläpp äger rum i Sverige eller i andra länder. Sveriges klimatmål stäms dock av mot det som benämns territoriella utsläpp, det vill säga utsläpp inom landets gränser.
I motiveringen bakom reduktionsplikten ingår att man räknar biodrivmedel som utsläppsfria. Detta trots att förbränning av biodrivmedel givetvis ger utsläpp av koldioxid. Biodrivmedel som förbränns i en bensin- eller dieselmotor ger lika stora utsläpp av koldioxid som fossila bränslen. Koldioxiden från biodrivmedel benämns dock biogen och räknas inte in i de officiellt bokförda utsläppen som klimatmålen stäms av mot.
Att biodrivmedel också ger utsläpp av koldioxid framgår tydligt exempelvis i Sveriges Officiella Statistik. År 2021 var de bokförda utsläppen av växthusgaser från inrikes trafik 21 procent lägre än 1990. Om man tar med all koldioxid som släppts ut av samma trafik, det vill säga inkluderar de utsläpp som benämns biogena, så ökade utsläppen under samma period med 2 procent.
Ett konkret sätt att motivera att biobränslen betraktas som utsläppsfria utgår från en balans mellan upptag och utsläpp av koldioxid under biobränslets cykel. När råvaran till biobränslet genereras så tas samma mängd koldioxid upp som sedan bildas vid förbränningen av detsamma. Sett över hela cykeln så resulterar användningen av biobränsle i netto noll utsläpp.
Av de biodrivmedel som används i svensk bensin eller diesel för inrikes transporter utgör nettoimport ungefär 70 procent. När det importerade biodrivmedlet förbränns släpps det, inom landets gränser, ut lika mycket koldioxid som om bränslet varit fossilt. För importerade biodrivmedel finns det dock inget balanserande upptag inom landets gränser. Om man ändå skall betrakta det som att användningen genererar netto noll utsläpp måste man tänka sig att i ett globalt perspektiv har det skett ett balanserande upptag någon annanstans. Givet att man har ett territoriellt perspektiv vid utvärderingen av klimatmålen kan man dock fråga sig om det är konsekvent att balansera nationella utsläpp mot upptag utanför landets gränser.
Det principiellt problematiska i detta sätt att registrera netto noll utsläpp förstärks av att de importerade drivmedlen är en högst begränsad resurs. Det volymmässigt dominerande biodrivmedlet är det som benämns HVO. Det har uppskattats att Sverige år 2018 använde 55 procent av produktionen av HVO inom EU.
Idag innebär reduktionsplikten att vi använder en resurs som rätteligen borde tillkomma någon annan att använda i klimatarbetet. Sveriges förfaringssätt skulle omöjligt kunna tillämpas av någon större grupp länder. När Sverige tar en stor del av denna mycket begränsade resurs i anspråk så kommer det att leda till att den på annat håll ersätts, sannolikt av produkter med fossilt ursprung. Risken är högst påtaglig att vi med reduktionsplikten som den fungerar idag flyttar problem utomlands snarare än löser dem.
I detta sammanhang finns det också anledning att beakta betydelsen av bioenergi i ett vidare perspektiv av klimatarbetet. I Sverige och EU är skogen den dominerande källan till bioenergi. Förutom sin funktion som potentiell leverantör av biobränslen har skogen också en mycket viktig funktion som kolsänka. En kolsänka är ett system som tar upp mer koldioxid än det släpper ut. Kolsänkor är oerhört viktiga för att balansera utsläpp av växthusgaser som inte är möjliga att eliminera.
Tyvärr är det dock så att skogens funktion som leverantör av bioenergi står i motsats till dess funktion som kolsänka. Om man utnyttjar den biomassa som genereras i skogen som bioenergi, det vill säga förbränner den, så elimineras i samma utsträckning skogens funktion som kolsänka. Det kol som fångats in vid tillväxten släpps ju ut i atmosfären igen vid förbränning. Det går alltså inte att prioritera skogens funktion som kolsänka och samtidigt prioritera dess funktion som leverantör av bioenergi.
Det bästa för klimatet vore om en större del än idag av tillväxten av biomassa i skogen kunde bevaras. Det kan ske genom att tillväxten av biomassa får bli kvar i levande skog eller genom att den byggs in i långlivade träprodukter.
Läs även: Törnvall: Klimatreligionens apostlar på offensiven
EU har uppmärksammat att skogens funktion som kolsänka har varit i avtagande under senare år. I EU-sammanhang ingår skogen i en sektor som benämns Land Use, Land Use Change and Forestry, (LULUCF),fortsättningsvis för enkelhets skull kallad skogssektorn. Det årliga upptaget av växthusgaser i denna sektor inom EU som helhet har minskat med en tredjedel under det senaste decenniet. Motsvarande negativa utveckling har setts i Sverige om än inte lika uttalad.
Med tanke på hur betydelsefull skogens funktion som kolsänka är så har EU nyligen beslutat att medlemsländerna till 2030 måste öka nettoupptaget av växthusgaser i skogssektorn med så mycket som 35 procent jämfört med 2021. För Sveriges del är kravet att öka nettoupptaget med ungefär 10 procent. Allt annat lika innebär EU:s beslut att det snarare blir aktuellt att minska uttaget av bioenergi från skogen än att öka det. Man måste också beakta att det finns andra vitala intressen som tenderar att komma i konflikt med ambitioner att öka produktionen av bioenergi, exempelvis livsmedelsproduktion och biologisk mångfald. Bioenergi utgör en betydande del av Sveriges energiförsörjning, men givet de begränsningar som finns så utnyttjas bioenergi förmodligen redan till större delen av sin potential.
Sammanfattningsvis måste man sätta ett frågetecken för storleken på klimatnyttan med reduktionsplikten som den fungerar idag. Mer allmänt sett så är tillgången till bioenergi begränsad på ett sätt som innebär att arbetet med att eliminera befintliga utsläpp av koldioxid som följer av användningen av fossila produkter huvudsakligen måste bygga på en storskalig elektrifiering baserad på utbyggnad av fossilfri el från vind, sol eller kärnkraft.
Läs även: Brinkemo: Att söka kunskap bland klimatkättare och väderalarmister
Jan Weiner
Civilingenjör i teknisk fysik. Idag pensionär. Tidigare statistiker vid Arbetsmiljöverket. Har där varit ansvarig för en del av Sveriges Officiella Statistik om arbetsmiljön. Har även omfattande forskningserfarenhet inom området arbetsmiljöepidemiologi.
