Vare sig fysik, kemi eller biologi är mina ämnen. Inte heller meteorologi, ekologi, klimatologi, termodynamik eller metallurgi. Min bristande kunskap i en av vår tids mest diskuterade frågor – miljö, klimat och energi och andra närliggande ämnen – vilar därför helt i händerna på dem som är insatta. Jag lyssnar, försöker ta till mig och förstå.

Läs även: Sjölander: Gläds åt kriget för fred vore värre

Eftersom jag är novis i själva sakfrågorna lyssnar jag på sättet som budskapen framförs – är det koherent, hänger det ihop? Om två experter är oense lyssnar jag till hur de resonerar, på vilket sätt de framför argumenten och hur de tar kritik. Om en expert talar som en fundamentalistisk predikant och imam, eller som en ideologisk helt igenom politiserad liberal eller kommunist, utan självrannsakan, tvivel och reservationer, blir jag misstänksam.

Jag tror mig höra när någon bottnar tryggt i gedigen kunskap. Det brukar framgå i sättet att presentera den. Den framställs inte ultimativ eller framförs med härskartekniker. Den verkliga experten har en inbyggd ödmjukhet i sitt resonemang och man uppfattar att personen har arbetat sig igenom oändligt många tankeled för att nå fram till det som framförs. De riktigt kunniga och erfarna forskarna besitter ofta dessa förmågor och är sällan alltför kategoriska.

I nästa led finns aktivisterna. Här blir det jobbigt för en sådan som jag, då de ofta är helt oresonliga. I ytterligare nästa led ska folkvalda göra politik av den samlade kunskapen. Men hur ska jag veta hur kunniga och genomtänkta de är? Teoretiskt sett kan jag naturligtvis själv sätta mig in i alla de ovan nämnda ämnena, men i praktiken är det en omöjlighet. Hur ska jag hinna? Jag har annat att göra. Det är just därför vi har en akademi med specialister som ägnar sina liv åt olika forskningsämnen.

Till syvende och sist handlar allt om tillit, vilka budbärare jag litar på. Inte bara till forskningen utan till hela den kedja av kunskapsförmedling som existerar i ett modernt samhälle. Kan man exempelvis lita på att journalister lyfter fram olika perspektiv och röster inom forskningen i en sådan oerhört komplicerad fråga som jordens klimat? Det handlar ju inte, som många tycks tro, om väder.

Definitionen av väder är hur det ser ut på en lokal plats; regn eller sol, kallt eller varmt, graden av luftfuktighet och så vidare. Klimat är det genomsnittliga vädret under minst 30 år, inte bara på den plats där jag bor utan överallt på planeten.

Hur vet jag att de som har makt att påverka våra liv, politikerna, har gjort en rimlig bedömning av den samlade kunskapen och att deras förslag till åtgärder är de bästa?

Idag råder konsensus om att människan påverkar klimatet mer än tidigare genom massiva koldioxidutsläpp. Genom det uppstår paradoxen att framsteg som förbättrat människors liv av vissa betraktas som ett problem. Friheten att flyga och köra bil, transportera oss från ena änden av världen till en annan, värma bostäder, massproducera billiga varor, kommunicera via datorer och mobiltelefoner, medicinska uppfinningar som lett till att vi lever längre liv än forna generationer, allt det som fram till nyligen setts som en framgångssaga börjar ifrågasättas.

Här går en av skiljelinjerna: Ska vi fortsätta i samma spår, lita till människans förmåga att hitta nya tekniker som löser energifrågan eller backa bandet och återgå till tidigare livsföringar?

Som vanlig medborgare utan sakkunskap följer jag debatten och slås av hur den förs. Den silas genom mitt psyke och tidigare erfarenheter. Uppväxten i frikyrkan har gjort mig allergisk mot massrörelser präglade av apokalyptiska tongångar. Sådana varningar hörs från aktivister men också från forskare som Johan Rockström; ”Läget är akut…tiden börjar rinna ut. Vi har bara 10 år på oss att vända skutan”, skrev han 2019.

Hm… då är det sex år kvar. Hur kunde han för fyra år sen veta att det var tio år kvar? Till vad, tänker jag? Meteorologer kan ju inte ens förutspå vädret en vecka framåt.

Läs även: Sandström: Hysterin kring AI lockar åter fram ludditerna

Jag försöker läsa på och finner att forskare tidigare trodde att klimatet varit ganska stabilt sedan istiden för nästan 12 000 år sedan, och att det är först på senare tid som den globala uppvärmningen tagit fart. I själva verkat har klimatet genom årtusenden förändrats, både regionalt och globalt, men av naturliga orsaker.

Aerosoler från vulkanutbrott (exempelvis år 536 och 540) förmörkade himlen och kylde ner klimatet, förändringar i jordens bana och lutning och variationer i solens aktivitet har påverkat klimatet.

För drygt 5 000 år sedan var Sahara ingen öken utan en savann och stäpp med växtlighet och en årsnederbörd högre än dagens Stockholm.

Vikingarna som härjade på 700–900-talet levde under den så kallade medeltida värmeperioden. Temperaturen på norra halvklotet var vid tiden för Sveriges kristnande runt 1000-talet högre än den moderna referensperioden 1961–1990.

Kallare om fötterna var det för de båda kungarna Magnus Eriksson (1316–1374) och Gustav Vasa (1496–1560) eftersom de levde i det som kallas för lilla istiden, perioden mellan 1300- och 1900-talet. Riktigt varma sockar och vantar krävdes för en sån som Axel Oxenstierna (1583–1654) eftersom han levde när köldperioden nådde sin kulmen mellan 1570 och en bit in på 1700-talet.

Så länge människan har funnits har hon tvingats anpassa sig till förändrade klimatförhållanden. Så långt inget nytt. Skillnaden nu är att den till stor del är självorsakad.

Enligt Parisavtalet som världens nationer slöt 2015 är målsättningen att bromsa utsläppen av de växthusgaser som människan orsakar så att den globala temperaturen inte ökar med mer än två grader, helst inte med mer än en och en halv grad, över förindustriella temperaturnivåer.

Men när ifrån räknar man? Vad är referenspunkten? När var jordens temperatur ”perfekt”? Ska vi utgå från vikingatidens varma klimat eller det huttrande kalla 1600-talet? Båda tidsepokerna inträffade före industrialiseringen.

Det tänkte ingen på då, 2015 i Paris.

I efterhand har man satt 1850 som referenspunkt. Då befann sig världen ännu i slutet av lilla istiden. Är det ett bra val? Jag vet inte.

Jag är bara en vanlig medborgare som inte mycket förstår i ämnet.

Spela inte dum nu, tänker någon, du ser ju extremvädret, bränderna i Sydeuropa, på Hawaii, skyfallen i Dalarna, Norge…

Jag förbereder mig på samma kritik som Lena Andersson fått de senaste dagarna:

Klimatförnekare!

Läs även: Törnvall: Klimatreligionens apostlar på offensiven