Regnet öser ned från lågt hängande skyar och de olikfärgade varningarna från SMHI tävlar om uppmärksamheten i alla media. Regnet är dock mycket välkommet efter försommarens alla varningar om den ”svåra torka”, som tidigare sades hota vår normala spannmålsexport, vår lättantändliga torra skog, arternas mångfald och hälsan hos våra betande djur. Nu gäller varningarna i stället översvämningar och nedrasade vägar.

Läs även: von Seth: Barbie visar på feminismens avradikalisering

Likriktningen av mediasamhället gör numera att nästan alla väder på amerikanskt vis måste varnas för i riksmedia. I varje nyhetssändning i Tv:s Rapport tas olika väderfenomen, varhelst i världen de inträffar, direkt till intäkt för tvärsäkra uttalanden om att jordens undergång är nära. Det får vi höra från massmedias egna ”klimatreportrar” och från diverse andra, mer eller mindre seriösa klimataktivister med egna agendor.

Den kampanj vi nu dagligen utsätts för i SvT och SR saknar motstycke. Vad ligger bakom denna ökade hjärntvätt av tittarna och lyssnarna? Till och med den konstaterade minskningen av älgstammen skylls på klimatkrisen. Trots att minskningen i huvudsak kan skyllas på en för stor avskjutning på grund av storskogsbolagens allt skarpare krav, och på den okontrollerat ökande vargstammen – vars favoritföda älgen naturligtvis pliktar för. Men i Rapports sändning den 14 juli fick vi oss alltså till livs att minskningen var orsakad av den pågående klimatförändringen. Detta måste väl ändå vara nytt svenskt rekord i fake news?

Var finns sansen och balansen i rapporteringen? Att klimatet ständigt förändras över tid vet väl numera alla? Var kom annars historiens alla istider och olika värmeperioder ifrån? Inte var det människors påverkan, som gjorde medeltiden i Sverige till en värmeperiod, inte heller orsakade vi den ”lilla istiden” runt 1600-talet.

Vi som inte köper alla dessa larmrapporter om en hotande snar katastrof för världen kallas för ”klimatförnekare” och misstänkliggörs även på andra lika oförskämda sätt. Detta känns ändå ganska lätt att ta, med vetskapen om att verkligheten till slut alltid hinner i kapp de religiöst troende förkunnarna, i detta fall av den nya klimatreligionen. En rörelse som egentligen har en helt annan ekonomisk ordning som sitt verkliga mål.

Den heliga vindkraftens skadliga påverkan på vårt energisystem och ytterst på elkundernas ekonomi, blir allt tydligare. Med den miljöförstörande utbyggnaden av detta ej reglerbara sätt att producera el bara när det blåser, ser vi nu allt oftare negativa elpriser. Alla producenter får då betala för att bli av med elen, som vindkraften med sitt företräde framför andra elproducenter pumpar in i systemet.

Detta är lika ansvarslöst som ohållbart vilket även vindkraftsägarna alltför sent börjat inse. Några av dem har nu börjat stänga av sin överskottsproduktion när den helt förutsägbart resulterar i röda siffror i resultaträkningen.

Läs även: Brinkemo: En frikyrkopågs tankar om korankrisen

Domedagsprofetiorna om kärnkraftens ödesdigra inverkan på människosläktets överlevnad är också betydligt svårare att sälja in hos svenskarna idag. Efter att vi alla helt i onödan tvingats betala på tok för mycket för klimataktivisternas förtida stängning av ett antal väl fungerande reaktorer. Till och med (S) plantskola SSU har nu insett, att vi inte har något annat realistiskt alternativ, än att bygga ut reglerbar kärnkraft. När skall den sanningen gå upp även för (S) partiledning, som i hög grad genom att lämna över energifrågan till stödpartierna (MP) och (C), medverkat till den farliga situation vi nu befinner oss i?

Inte heller är det lätt att sälja in att Sverige måste vara militärt alliansfritt och stå utanför Nato. Liksom att vi måste skrota vår i omvärlden efterfrågade vapentillverkning. Nu när den store grannen i öster åter har visat sitt rätta ansikte, och Sveriges försvarspolitiskt viktiga roll runt Östersjön hamnat i verklighetens skarpa ljus.

Det kan inte vara lätt att tillhöra ”de goda” längre. Klimatprofeter, som tidigare haft oinskränkt tolkningsföreträde framför oss ”förnekare”, har nu fått se verkligheten hinna ikapp och köra om deras propaganda. Att det ändå fortfarande ständigt predikas om alla dessa miljöfaror och klimathot i statstelevisionen och radion, är troligen en följd av ledningens liknande politiska böjelser och kanske även av lagen om anställningsskydd.

Presstödet har införts till priset av att massmedias viktiga roll, som kontrollerande ”tredje statsmakt” delvis gått förlorad. Många av dem är idag mera benägna att vara maktens megafoner än dess nödvändiga kritiker. En annan beklaglig förändring är orsakad av partistödet till de etablerade politiska partierna.

När dessa för sin överlevnad inte längre måste lita till sina medlemmar som finansiärer, är det bäddat för ett vikande folkligt engagemang och ökande skillnader mellan ”den politiska adeln” och deras väljares åsikter om vad som är viktigast för samhället.

Slutligen är frågan om att våga ta eget ansvar helt central. Kollektivt ansvar fungerar dåligt eller inte alls. För att vår fortsatta färd tillsammans i Sverige inte skall bli en riktigt obehaglig resa med ökat våld och minskad livskvalité för alla, behöver vi mera av eget ansvarstagande och raka besked om färdriktningen.

Mindre av propaganda för ohållbara idéer, som om de genomförs, leder oss raka vägen tillbaka till medeltiden.

Läs även: Korn: Gad och syndabocken, Schulman som kättarförföljare