Israels krig mot Hamas efter 7 oktober har blottlagt det luftslott som dagens vänsterrörelse bygger på. Medan det tragiska kriget fortsätter, så förminskas Hamas attack till en nödvändighet mot den påhittade fienden, tillika kolonialmakten och apartheidstaten, som de flesta egentligen inte vet mycket om alls.

Läs även: DEBATT: Din digitala frihet ska försvaras i EU

Netanyahuregeringens politiska gärningar kritiseras med all rätt av den egna befolkningen, men idag har israelerna inget annat val än att förhålla sig till den bittra verklighet där Hamas, understödda av mullorna i Iran, har som långsiktigt mål att utplåna alla judar och tvinga Väst till underkastelse.

Samtidigt som israelerna kämpar för både sig själva och i förlängningen för västvärlden så sitter otacksamma européer och amerikaner på sina höga hästar och med noll insats fördömer Israel i det krig som de själva slipper föra. Istället ägnar de sig åt poänglösa symbolhandlingar som på intet sätt bidrar till att lösa konflikten.

Den rörelse som en gång kämpade för arbetares rättigheter har numera övergett arbetarklassen och istället övergått till att bli ett medelklassfenomen som ägnar sig åt onåbara ideal och en ständig jakt på förtryckare, förtrycka, och förrädare mot saken. En rörelse som bygger på ressentiment är beroende av en förtryckare, och om den inte finns så måste den uppfinnas.

Då västvärlden i stort sett har gjort upp med de egna systematiska orättvisorna så har den nya fienden istället blivit västvärlden själv, och därmed har vänstern hittat ett nytt sätt att uppnå en diffus och odefinierbar frigörelse från det onda genom suicid och självförakt.

Läs även: DEBATT: Partnervåld handlar om trauma – inte makt

Det godhetssignalerande positionerandet är inte en ny företeelse, utan bygger på den gnostiska idétraditionen där den materiella verkligheten är underordnad den ideala, immateriella, “sanna” och goda verkligheten som rör sig bortom den fysiska realitet som anses vara felaktig och ond.

Det är det samma tankegods som idag tar sig uttryck i flertalet rörelser som alla gemensamt söker sig bort från verkligheten, och till naiva och onåbara ideal, däribland den vänster som idag ska positionera sig helt frånkopplade från den realitet som vi alla lever i, och som måste hanteras oavsett bekvämlighetsnivå.

Det senaste i raden av bisarra uttryck för detta var den amerikanska soldaten Aaron Bushnells tragiska självmord och de hyllningar som följt, som inte fyller någon annan funktion än att stärka det narrativ där Israelerna porträtteras som fienden. Det är ett narrativ vi känner igen.

I den fysiska verkligheten – den enda vi kan förhålla oss till – är resultatet av Bushnells tragiska bortgång en familj i sorg och saknad och en opinion som använder honom som verktyg för sitt eget PR-maskineri. Det är just ett uttryck för den självutplånande attityd som stora delar av den post-gnostiska rörelsen ägnar sig åt.

Istället för att kräva att Israel ska kapitulera i ett krig de inte valt kunde de ha krävt att Hamas friger gisslan och hänger sig till en permanent fredsprocess, men att hitta en sådan lösning kräver nyanser och realpolitik, och faller därför inte in i den dualistiska tankemodellen.

Det må vara lockande med kicken som uppstår när man ställer sig i ledet av människor som lever i övertygelsen att de är den självuppoffrande och goda sidan, men det gör ingen skillnad för vare sig israeler eller palestinier. De enda som har något att vinna på detta är just de som lyckas kapitalisera på en ung mans tragiska bortgång.

Läs även: DEBATT: Islamiseringen och Socialdemokraternas skuld

Mosa Mazroui-Sebdani
Systemutvecklare baserad i Bryssel