Under många år har Socialdemokraterna haft ett övertag i det offentliga samtalet. Ledarsidor, kulturredaktioner och public service drog ofta åt samma håll. Tanken var att om Sverigedemokraterna ständigt beskrevs som extrema skulle väljarna till slut vända dem ryggen.
Det blev tvärtom.
När SD kom in i riksdagen 2010 valde de etablerade partierna att isolera partiet. Samtidigt möttes invandringskritik ofta av moraliska etiketter i stället för sakliga argument. Många väljare upplevde att de inte blev lyssnade på, utan tillrättavisade.
En av symbolerna för den linjen har varit Anders Lindberg. Frågan är om hans återkommande angrepp på politiska motståndare verkligen har hjälpt Socialdemokraterna. Mycket talar för motsatsen.
Ju hårdare delar av medieeliten försökte stänga ute SD, desto större blev partiet. Först kom Decemberöverenskommelsen, därefter Januariavtalet. För många väljare blev det ett intryck av att etablissemanget försökte runda demokratins spelregler när valresultatet inte passade.
Nu står vänsterblocket inför en annan utmaning. Om Socialdemokraterna ska bilda regering blir de beroende av både Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är knappast en koalition som lugnar osäkra mittenväljare.
Miljöpartiet fortsätter att driva en migrationspolitik som många uppfattar som betydligt mer generös än vad svenska folket efterfrågar. Samtidigt driver partiet en klimatpolitik som för många bilberoende hushåll förknippas med högre drivmedelspriser och ökade levnadskostnader.
Vänsterpartiet har samtidigt återkommande hamnat i debatter om företrädare vars uttalanden och kopplingar väckt stark kritik. Innan Magdalena Andersson börjar förhandla om regeringsmakten kanske hennes tilltänkta samarbetspartier först borde ställa sig frågan vilka kandidater och företrädare de egentligen skickar fram.
Till detta kommer att Socialdemokraterna återigen tycks lyfta fram profiler som polariserar mer än de övertygar. Anders Lindberg är ett exempel. Politiker som Morgan Johansson är ett annat. När ett parti väljer sina minst populära företrädare som ansikten utåt riskerar de att mobilisera motståndarnas väljare mer än sina egna.
Historien från de senaste femton åren borde ha lärt Socialdemokraterna en enkel läxa. Svenska väljare uppskattar inte när de blir uppfostrade eller tillsagda vad de ska tycka. De vill bli tagna på allvar.
Om vänsterblocket dessutom går till val på ett regeringsunderlag där Miljöpartiet driver på för en mer generös migrationspolitik och Vänsterpartiet fortsätter brottas med sina egna kontroverser, samtidigt som opinionsbildare som Anders Lindberg dominerar debatten, kan det mycket väl bli den kombination som avgör valet.
I så fall blir inte SD vänsterblockets största motståndare.
Det blir vänsterblocket självt.
Lars Ört, debattör
