Holmgren: Vi öppnade Sverige för världen – men vem försvarar rätten att förbli Sverige?
Invandring har gjort Sverige rikare, men få vågar diskutera vad som krävs för att landet ska förbli sig själv. Sverige är summan av generationers demokrati, rättsstat och jämställdhet – värden som måste vara gemensamma för alla som bor här, skriver Paul Holmgren.
Jag älskar invandringens möjlighet. En människa som kommer till Sverige, finner trygghet, bygger ett liv, arbetar, skapar ett företag, bildar familj och blir en del av vårt samhälle kan göra både sitt eget liv och Sverige rikare. Det finns också något djupt mänskligt i att ett välmående land kan erbjuda skydd åt människor som flyr från förföljelse och krig. För mig börjar därför denna diskussion med en positiv utgångspunkt: människor som vill bli en del av Team Sverige är välkomna.
Men just orden ”Team Sverige” innehåller också en princip som Sverige alltför sällan har vågat diskutera. Ett samhälle är mer än ett territorium, ett pass och ett personnummer. Sverige är resultatet av generationers arbete och av en lång utveckling av institutioner, normer och värderingar. Här finns demokratin, rättsstaten, den individuella friheten, jämställdheten mellan kvinnor och män, barnets självständiga rättigheter, religionsfriheten, yttrandefriheten och tanken att lagarna beslutas genom demokratiska institutioner och gäller lika för alla.
Många av dessa värderingar har historiska rötter i den kristna europeiska civilisationen, även för människor som jag själv som saknar religiös tro. De har sedan formats vidare genom upplysningen, liberalismen, arbetarrörelsen, sekulariseringen och den svenska demokratiska utvecklingen. Sverige av i dag är resultatet av alla dessa lager.
År 1975 fattade riksdagen beslut om en invandrar- och minoritetspolitik byggd kring jämlikhet, valfrihet och samverkan. Invandrare skulle få möjlighet att själva välja i vilken grad de ville ”uppgå i en svensk kulturell identitet” och i vilken grad de ville behålla och utveckla sin ursprungliga identitet. Samtidigt talade propositionen om samma rättigheter och skyldigheter, om en gemenskap som omfattade hela det svenska samhället och om ömsesidig tolerans och solidaritet.
Just ordet ömsesidig förtjänar att återupptäckas.
Den som invandrar till Sverige har självklart rätt att bära med sig sitt språk, sina minnen, sin mat, sina traditioner och sin tro. Samtidigt har det mottagande samhället ett legitimt intresse av kulturell och institutionell kontinuitet. Svenskar har också ett kulturarv. Svenskar har också värderingar. Svenskar har också rätt att vilja föra dessa vidare till sina barn och barnbarn.
Här går en avgörande gräns mellan mångfald och samhällsupplösning. Olika människor kan leva tillsammans med olika religioner, maträtter, högtider och familjehistorier så länge det finns en gemensam konstitutionell bottenplatta. Religionsfriheten måste då gälla tillsammans med rätten att lämna en religion. Yttrandefriheten måste omfatta även kritik av religion. Kvinnans rättigheter kan aldrig göras beroende av familjens eller församlingens uppfattning. Barnets rättigheter tillhör barnet. Svensk demokratiskt beslutad lag är den gemensamma rättsordningen.
Det är där integrationsdiskussionen borde börja. Frågan är mindre vilken gud en människa tror på, var hennes föräldrar föddes eller vilken mat familjen äter. Den verkligt betydelsefulla frågan är vilken samhällsordning hon accepterar och vill bidra till.
Därför bör Sverige kunna säga två saker samtidigt och med samma övertygelse: Vi välkomnar människor som vill bygga landet tillsammans med oss. Och Sverige har rätt att bevara de grundläggande värderingar som gjorde landet attraktivt att komma till från första början.
Det är själva innebörden av Team Sverige.