När regeringen nu beviljar Thomas Allgén och Teet Härm två miljoner kronor vardera i ex gratia-ersättning beskrivs det som ett ”miljonbelopp”. Men det är inte pengarna som är nyheten.

Den verkliga nyheten är att det tog över fyrtio år.

Fyrtio år av utpekande, förlorade yrkesliv, förstörda relationer och ett liv i offentlig misstanke. Staten erkänner nu att de drabbats oskäligt av rättsordningen. Men ingen regering kan ge tillbaka fyrtio förlorade år. Livet går inte i repris.

Da Costa-fallet borde därför inte ses som ett avslutat historiskt misstag. Det borde vara en varningssignal om vad som händer när rättssystemet låser sig vid en berättelse och sedan saknar förmåga att rätta sina egna fel.

Thomas Allgén och Teet Härm friades från mordanklagelserna. Ändå skrev tingsrätten i domskälen att de hade styckat kroppen. Eftersom domen var friande kunde de inte överklaga den skrivningen. De friades, men dömdes ändå i offentlighetens ögon. Det är ett rättssäkerhetsproblem som borde få hela rättsväsendet att stanna upp.

Justitieminister Gunnar Strömmer säger att deras lidande inte kan göras ogjort. Det är sant. Men då måste regeringen också fråga sig hur många människor som drabbas av rättsordningen just nu.

Samtidigt som staten nu försöker reparera en rättsskandal från 1980-talet sitter unga människor i svenska fängelser och hävdar sin oskuld. Särskilt i sexualbrottsmål har många familjer, jurister och rättssäkerhetsrörelser under flera år varnat för en utveckling där mål ofta avgörs på muntlig bevisning, där teknisk bevisning är begränsad och där trovärdighetsbedömningar riskerar att väga tyngre än objektivt kontrollerbara fakta.

Det innebär inte att alla domar är fel. Men det innebär att staten måste våga granska om rättssäkerheten fungerar som den ska innan ännu fler liv förstörs.

Vi har sett detta förut. Da Costa. Quick. Kevin. Först många år senare erkänner staten att allvarliga fel har begåtts. Varje gång ställs samma fråga: Hur kunde detta hända? Den viktigare frågan är varför Sverige fortfarande saknar effektiva mekanismer för att upptäcka och rätta fel innan ett helt liv har gått förlorat.

Rättssäkerhet får inte bli en klassfråga. Thomas Allgén och Teet Härm hade till slut möjlighet att få sin sak prövad hela vägen. Men den vanliga medborgaren saknar ofta resurserna, uppmärksamheten och möjligheten att driva en lång rättsprocess. Många lever vidare med domar som kanske aldrig kommer att granskas på nytt.

Därför borde regeringens beslut inte bli slutpunkten för da Costa-fallet. Det borde bli startpunkten för en bred rättssäkerhetsreform.

Gunnar Strömmer bör tillsätta en oberoende granskning av hur felaktiga domar kan upptäckas tidigare, stärka möjligheterna till omprövning och överväga en svensk resningskommission. Staten måste också säkerställa att domstolar redovisar sin bevisvärdering tydligare och att objektiv bevisning alltid prioriteras.

Två miljoner kronor är inte huvudfrågan.

Huvudfrågan är att staten väntade över fyrtio år innan den erkände att två människor hade fått sina liv förstörda.

Sverige behöver inte fler ex gratia-beslut om fyrtio år.

Sverige behöver ett rättssystem som vågar rätta sina misstag medan människor fortfarande har ett liv kvar att leva.

Kada Karlsson
Jurist