Samtliga Sveriges riksdagspartier satte sig nyligen ner för att diskutera det eskalerande kvinnovåldet. Det är bra. Men vad de inte pratar om, vilket exempelvis Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni påpekade efter samtalen, är hedersvåldet. En grupp som är särskilt drabbad är gravida.

Min väns graviditet var oplanerad. Hon hade från början varit tydlig mot barnets far: Vid en graviditet är abort inte aktuellt. De träffades för två år sedan. Allt hade varit fantastiskt om det inte vore för att mannen, som tidigare inte visat några våldsamma tendenser, inte vill ha barnet och nu hotar med handgripligheter för att få som han vill.

Det har hotats med hårda slag i magen, publicering av innehåll av privat karaktär, hus som ska brinna och fängelsestraff som kommer att vara värt det.

Mannen hon en gång såg en framtid med har blivit så hotfull att hon inte längre vågar träffa honom inomhus. I ett meddelande står det: ”Hora! Du är så fucking äcklig och egoistisk. Det är abort som gäller. Tänk inget annat. Du ska få se, om du föder barnet kommer du ändå inte få se det.”

Han har berättat om de kulturellt hedersrelaterade konsekvenserna om det kommer fram till hans släkt att ett barn som detta finns.

Läs även: Försvara lust och kärlek mot den homofoba hederskulturen

Samtidigt har min vän egna skäl att ha svårt att tänka sig en abort. Hormoner, instinkter, känslor och längtan har intagit henne. Ändå är det just abort hon överväger att göra nu – trots att hon innerst inne verkar lycklig över graviditeten.

På grund av rädsla funderar hon på att avsluta den chans hon givits till ännu ett barn. Den chans som på grund av ålder antagligen är hennes sista.

En gravid kvinna tvingas utstå psykiskt våld och eskalerande hot om fysiskt våld. Och det är hedersrelaterat. Om det hade hänt en själv, vad hade man gjort? Hur stort är värdet av att stå upp för sig själv?

Läs även: Anmälningar om kvinnomisshandel ökar

Visst kan man försöka göra sitt för att stå upp mot en hederskultur man anser inte har något med nutid och framtid att göra. Men hur stort värde har det för framtidens mödrar och barn att dagens kvinnor kämpar och drar nya gränser för vad som räknas som trygghet i det egna hemmet, i samhället och livet? Är det värt risken?

En studie om mäns våld mot kvinnor från Umeå universitet daterad 2005 har titeln ”Våld mot gravida – ett allvarligt hälsoproblem”. En annan studie från Malmö högskola daterad 2016 visar att våldet ökar ju längre graviditeten går. Mellan vecka 1 och vecka 34 fördubblas våldsamheterna och fortsätter sedan att öka fram till förlossningen och 1,5 år efter att barnet fötts.

Utifrån en kandidatuppsats från Sahlgrenska akademin daterad 2014 om problematiken med hur våld i nära relationer eskalerar under graviditet inser jag att min väns situation inte är helt ovanlig. Mäns våld mot kvinnor ökar i en situation då hon antagligen behöver hans stöd som partner allra mest.

Läs även: Brinkemo: Vad hederskultur är – och inte är

Hur är det möjligt att det kan pågå en intensiv debatt om kvinnovåld utan att gravida kvinnors utsatthet lyfts och synliggörs mer? Hur kommer det sig att mitt i denna debatt hittar vi inga färska artiklar på ämnet våld under graviditet?

Enligt ett av Gandhis mest kända citat så bör varje samhälle bedömas efter hur det behandlar sina utsatta. Jag vill uppmana alla och envar att både uppmärksamma och aktivt fortsätta motverka våld mot kvinnor och barn tills problemet inte längre finns. Värderingar som leder till våld av detta slag måste ses som livsnegativa.

En ensam kvinnas kamp mot dessa strukturer står sig slätt när de gestaltas i våld från en man hon har en nära relation med. Det är med gemensamma krafter vi som individer i ett samhälle genom lagstiftning och synliggörande kan ändra värderingar och byta hederskultur mot kärlekskultur.

Lisa Sjödahl
Samhällsdebattör och poet