Allt oftare dyker det upp artiklar och uttalanden som jämställer hederskulturen i Mellanöstern med svenska förhållanden. Nu senaste i Aftonbladet med rubriken: ”Vi måste börja prata om en hederskultur i Sverige”. Framför allt har det blivit vanligt att karaktärisera den ofta, åtminstone tidigare, stränga kyskhetsnormen i frikyrkan som svensk hederskultur. När programledaren Jenny Strömstedt intervjuade Elaf Ali i TV4 om hennes bok om att växa upp i en hederskontext säger Strömstedt helt plötsligt: ”Sen ska vi ju säga att det finns ju … ehh ... den här typen av normer inom delar av frikyrkan”, i ett försök att relativisera hederskulturen, späda ut den genom att säga att den också finns här i Sverige.

Nej, nej och åter nej.

Hederskulturen har nu diskuterats i Sverige i mer än 20 år och fortfarande har kunskapen om vad den är och innebär inte sjunkit in. 

Konservativa normer är inte hederskultur. De är blott konservativa normer. Ett socialt tryck inom kyrkor om att efterleva dem finns så klart, precis som det uppstår tryck om konformism i alla sociala sammanhang. Men det är inte hederskultur. 

För att förstå hederskulturen måste den ses i sin fulla kontext. Den är ett helt system som är sprunget ur en kollektivistisk samhällsordning, där individer underordnar sig kollektivet inom i princip livets alla områden. För att citera mig själv ur en av två längre texter i Kvartal: ”Den uppstod bland grupperingar som var helt hänvisade till sig själva i kampen för överlevnad. Någon statsmakt fanns inte, inga kodifierade lagar, ingen rättsstat och än mindre socialförsäkringssystem. Det fanns ingen tredje part att ringa – polis – när brott begåtts och det fanns inga skyddsnät organiserade via en större gemenskap än den egna gruppens.” Under sådana förhållanden ersätts staten av den utvidgade familjen, klanen. Men också där stater finns men inte fungerar och är opålitliga. 

I kollektivet söker man skydd för medlemmarna. Och där gifter man sig inte på så ”lösa grunder” som känslor utan av strategiska skäl, inte sällan med en kusin, för att hålla ihop egendom och eventuell förmögenhet inom den utvidgade familjen. När sådana äktenskap inte vill ingås av en man och en kvinna tvingas de inte sällan av släkten. 

Så går det inte till inom frikyrkan. Fråga mig, jag är själv uppväxt i en sådan. Strikt sexualmoral, ja, men inga arrangerade- eller tvångsäktenskap. Starkt socialt tryck, ja, men aldrig hot om våld eller mord. 

Detta är det ena. 

Det andra är att hederskulturen är något mycket mer än strikt kyskhetsnorm för kvinnorna. Den är ett omfattande etiskt system med en egen form av juridik som påverkar männen starkt. Männen måste stå upp för familjens heder, som bäst översätts med synonymerna anseende, rykte.

När en person från en gruppering utsätts för någon form av oförrätt måste denne i avsaknad av rättsstat agera kraftfullt. Vid hot eller angrepp i samhällen där man inte kan ringa polisen eller inte vågar för att den är korrupt, måste man göra en dygd av nödvändigheten att bete sig som att man inte behöver någon polis.

Det leder till att man tar varje tänkbar förolämpning på djupt allvar och är redo att slå tillbaka. Det gäller att stå upp för familjens heder/rykte/anseende. Om man inte gör det öppnar man upp för ett rykte om sig som vek, ett lovligt byte för konkurrerande grupper. Den som saknar förmåga att agera kommer snart att bli föraktad: man tappar ansiktet – sin heder och sitt rykte.

Därtill kommer ett eget juridiskt system där man inte straffar en förövare utan låter dennes kollektiv betala blodspengar/bot till offrets utvidgade familj. Detta juridiska system, klanjustis, binder medlemmarna av kollektivet till varandra ännu hårdare. Till systemet hör också att man inte helt och fullt äger något för sig själv. Den utvidgade familjen agerar inte bara som en social enhet, den är också en ekonomisk, politisk och juridisk enhet. 

Ett exempel på ekonomisk enhet: När jag och min fru i somras upptäckte en vattenskada i köket ringde vi inte släkten för att samla ihop pengar till renovering. 

Vi ringde försäkringsbolaget. 

Vi lever i ett samhälle med system som frigjort oss på oändligt många plan från våra släktingar. Så ser det inte ut i världen. Utvidgade familjer, klaner, hjälpts åt med det mesta. Så också ekonomiskt, vilket ytterligare stärker kollektivismen. 

Hederskulturen måste alltså förstås vidare, djupare. Om man förstår den skulle man aldrig komma på tanken att säga att vare sig Sverige som helhet eller ens frikyrkan har någon hederskultur.

Frikyrkan har inget eget juridiskt system. Någon machokultur har inte utvecklats bland männen i kyrkan för att stå upp för församlingens heder. Visst betalar man, frivilligt, kollekt i kyrkan, men varje familj är en egen enhet. Och individerna i en församling är överhuvudtaget inte vare sig juridiskt, ekonomiskt eller politiskt bundna till trosfränder. 

Och som sagt: Tvångsäktenskap existerar inte.

Lika lite som hedersvåld- och mord.