Riksdagens partier tävlar om att lova längre straff, färre rabatter och fler människor bakom låsta dörrar. Det är politiskt enkelt att kräva hårdare tag. Betydligt svårare är att ta ansvar för hur straffen verkställs och vilka människor som en dag ska återvända till samhället.
Den som har begått ett allvarligt brott ska ta ansvar och avtjäna sitt straff. Men ett fängelsestraff innebär att staten berövar en människa friheten – inte att myndigheten får bortse från lagen, proportionaliteten eller människovärdet.
Enligt 1 kap. 5 § fängelselagen ska verkställigheten utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och negativa följder av frihetsberövandet motverkas. Det är inte en politisk vision eller en valfri ambition. Det är en lagstadgad skyldighet.
Ändå beskriver intagna och anhöriga en verklighet som ofta går i motsatt riktning. Människor blir sittande i avskildhet under långa perioder. Telefon- och besökskontakter begränsas. Tillgången till meningsfull sysselsättning, behandling och social gemenskap brister. Beslut fattas med standardiserade formuleringar som gör det svårt att förstå vilka konkreta omständigheter som egentligen har varit avgörande.
Kriminalvården hänvisar till ordning och säkerhet. Självklart måste myndigheten kunna ingripa när det finns verkliga risker. Men säkerhet får inte fungera som ett juridiskt frikort. Ju mer ingripande en åtgärd är, desto starkare måste kraven vara på individuell bedömning, dokumentation och proportionalitet.
Långvarig isolering är inte en administrativ detalj. Den påverkar människors psykiska och fysiska hälsa, deras förmåga att fungera socialt och deras möjlighet att förbereda sig för ett liv efter fängelset. När även kontakten med familjen begränsas försvagas det nätverk som ofta ska bära det praktiska ansvaret vid frigivningen.
Här finns en uppenbar motsägelse. Staten säger att den vill minska återfall, men accepterar samtidigt förhållanden som riskerar att bryta ner människor och kapa deras mest stabila relationer.
Vad händer den dag porten öppnas?
Kriminalvården kan avsluta verkställigheten och stänga akten. Den frigivne och familjen måste leva med följderna. Anhöriga förväntas ordna bostad, arbete, vårdkontakter, ekonomi och vardagsstruktur. Samma människor som hållits på avstånd under strafftiden ska plötsligt fungera som samhällets yttersta skyddsnät.
Det skapar inte trygghet. Ett säkrare samhälle byggs inte genom att släppa ut människor som är mer isolerade, mer skadade och sämre rustade än när de låstes in.
Politiker som kräver längre straff måste därför också kräva starkare extern kontroll av Kriminalvården. Beslut om avskildhet, kommunikation och besök måste kunna granskas effektivt. Upprepade standardbeslut måste ersättas av verkliga individuella bedömningar. Tjänstemän som utövar makt över grundläggande rättigheter måste kunna hållas ansvariga när lagen åsidosätts.
Rättsstaten prövas inte genom hur den behandlar den populäre och skötsamme. Den prövas genom hur den behandlar den misstänkte, den dömde och den människa som få vill försvara.
Vi måste kunna kräva två saker samtidigt: att brott sonas och att staten själv följer lagen. Det går inte att lära människor respekt för regler genom att låta den myndighet som låser in dem runda sina egna skyldigheter.
Rättsstaten får inte upphöra vid anstaltsporten. Den måste gälla på båda sidor av murarna.
Kada Karlsson, jurist
