Rationalitet borde styra covidpolitiken, vilket inte sker nu. Spelteori kan dock förklara kostnaden av att inte välja, och våra politikers behov av att visa handlingskraft oavsett konsekvenserna, skriver dagens debattörer Åsa Tallroth och Henrik Isaksson (MED).
John Forbes Nash, vars liv skildras i filmen ”A beautiful mind” och som räknas som en av vår tids största matematiker, belönades 1994 med Ekonomipriset till Alfred Nobels minne för sitt banbrytande arbete inom området spelteori.
Kort uttryckt går spelteori ut på att studera och analysera matematiska modeller i vardagen där personer ställs inför olika val gällande konflikter eller samarbeten och där två grundläggande begrepp är maximering av vinst respektive minimering av förlust.
Som belysande exempel kan man ta företagaren som vill köpa en ny maskin till fabriken. Om maskinen kostar fem miljoner men beräknas öka intäkterna med en miljon per år och hålla i 20 år, så förefaller det rimligt att fatta beslut om att investera i maskinen.
Läs även: Statsministern tredje att testa positivt för covid efter partiledardebatten
På samma sätt kan och bör spelteoretiska modeller appliceras på politik för att maximera nyttan för medborgarna av de beslut som tas av våra förtroendevalda, där de alltid bör väga kostnaden mot konsekvensen.
Tyvärr sker det i alltför låg utsträckning.
Inte minst nu under pandemin har det åskådliggjorts åtskilliga gånger, där den totala konsekvensen av fattade beslut istället blivit motsatsen till det som var det övergripande syftet.
Inför julen kom nya direktiv från regeringen om olika restriktioner. Bland annat ska handelsplatser och platser för kultur och fritidsverksamheter inomhus säkerställa att alla personer som befinner sig inne i deras lokaler har en yta av tio kvadratmeter till förfogande.
Den som rörde sig ute i handeln under mellandagarna kunde dock beskåda hur människor blev stående i långa köer utanför affärerna på grund av de restriktioner som gällde inne i butikerna. Gissningsvis sprider sig virus även i köer in till affärer.
Sen har vi då frågan om vaccinpass.
Den första december infördes en ändring i begränsningsförordningen som möjliggör användning av vaccinationspass vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.
Det uttalade syftet var att bryta smittkedjor och på så vis minska spridningen. Det finns dock ingenting som styrker tesen att vaccinpass skulle vara en verkningsfull åtgärd för att få ner smittspridningen. Tvärtom så tycks det som att man istället skapar en falsk trygghetskänsla där människor undlåter att vara försiktiga. Det har rapporterats flertalet gånger om tillställningar där smittan spridits trots att deltagarna varit vaccinerade.
Den variant som nu sprider sig, omikron, tycks inte heller göra någon skillnad på om du är vaccinerad med de två doser som gäller för vaccinpass eller om du är ovaccinerad. Varianten slår rakt över.
Vaccination skyddar mot allvarlig sjukdom, det finns det åtskilliga undersökningar som styrker. Men vaccinationspass tycks ha dålig verkan på att minska smittspridning, vilket var syftet när det infördes.
Så varför infördes det då?
Svaret på detta står nog även det att finna i spelteorin.
Det finns nämligen en annan, dold, kostnad – den politiska kostnaden av att göra ingenting. Utåt vill man framstå som handlingskraftig, även om det slutliga resultatet inte överensstämmer med det ursprungliga syftet och effekten är obefintlig.
Detta drivs sannolikt av en rädsla att bli publikt ifrågasatt.
Läs även: Makram: Om covidrestriktioner och individens frihet
När Magdalena Andersson tillträdde identifierade hon helt korrekt att Löfven framstått som allt annat än handlingskraftig under pandemin och verkar ha bestämt sig för att ta en annan roll. Magdalena Andersson deltar personligen på presskonferenser och regeringen beslutade att införa vaccinbevis.
En till synes handlingskraftig insats för att få ner smittspridningen, men som nu för de flesta insatta börjar framstå som ett kostsamt slag i luften.
Kostnaden för vaccinpass kan mätas dels i rena kronor och ören men även den demokratiska kostnaden att utesluta vissa människor från delar av samhället måste tas i beaktande. Alla riskgrupper är redan så gott som hundraprocentigt vaccinerade och även om vaccinet motverkar allvarlig sjukdom så hindrar det inte smittspridning i någon större utsträckning. Kort sagt: införandet av vaccinpass måste ses som ett populistiskt beslut baserat på att visa handlingskraft istället för att rationellt väga kostnad mot konsekvens.
Nu har vi även fått tillbaks den nygamla restriktionen om begränsade öppettider för krogar och restauranger då dessa ska stänga senast klockan 23. Vän av ordning undrar ju då om viruset kan klockan? Börjar det smitta efter 23? Svaret är självfallet nej, detta är bara ytterligare ett utspel i raden för att framstå som handlingskraftig.
Läs även: Oxenstierna: Covid och kulturkrig ökar hemskolning i USA
De flesta inser nog vid det här laget att viruset är här för att stanna. Vi behöver lära oss leva med det och då duger det inte med verkningslösa restriktioner som inskränker demokratin.
Vi behöver fråga oss om det är denna typ av politiker som ska få våra röster i valet i höst. Medborgerlig Samling har tagit ställning mot vaccinpassen, just för att kostnaden i form av inskränkningar i demokratin inte kan motiveras av den obefintliga effekt de ger.
Åsa Tallroth
Vice partiordförande Medborgerlig Samling
Henrik Isaksson
Medlem i Medborgerlig Samling
-----
Vill du publicera dig på Bulletin Debatt? Skicka artikelförslag till debatt@bulletin.nu