Det har nu gått två år sedan covidpandemin bröt ut. Bortsett från de miljontals som gick förlorade och alla som blev allvarligt sjuka, så har vårt samhälles sätt att fungera förändrats radikalt. Restriktioner som begränsar rörelse- och samlingsfriheten har införts, distansutbildning samt arbete hemifrån har blivit normen under större delen av dessa två år, och detta har fört med sig betydande sociala och ekonomiska konsekvenser.

Under pandemins första år fick vi veta att restriktioner skulle förbli nödvändiga tills antingen en adekvat nivå av befolkningsimmunitet hade uppnåtts eller ett vaccin hade utvecklats. Lyckligtvis utvecklades vaccinet mycket snabbare än väntat och alla trodde att vi nu såg ljuset i slutet av tunneln och att pandemin och restriktionerna snart skulle vara ett minne blott. Men tyvärr har så inte varit fallet, covid har bestått och muterat från variant till variant och restriktionerna har kommit tillbaka.

Denna inskränkning av individens frihet och den skada som restriktionerna orsakar verksamheter och ekonomin i stort har börjat väcka en viss förbittring, och har lett till protester mot coronarestriktioner i flera länder.

Läs även: DEBATT: Det saknas en liberal och frihetlig debatt om vaccinpass

Även om det var rimligt att många restriktioner infördes i början av pandemin, när vi visste mycket lite om covid inklusive hur dödlig den var, och eftersom vi inte hade något vaccin, måste vi i dag ställa frågan hur rimliga restriktionerna är nu och hur länge detta kommer att fortsätta? För om vi tidigare höll andan i väntan på ett vaccin, vad håller vi andan inför nu? Speciellt med tanke på att det verkar som om covid är här för att stanna, och inte kommer att försvinna.

Först och främst är det viktigt att notera att vaccinet fungerar. Det är effektivt för att både minska smitta och skydda mot svår sjukdom och död. Det är tydligt när man tittar på statistik som visar att majoriteten av dem som hamnar på intensivvården är ovaccinerade.

Dessutom kan otillräckliga vaccinationsgrader leda till selektering för varianter av viruset som är bättre på att undvika vaccinet, som omikron verkar vara, eller tillåta viruset att mutera till andra former som kan vara farliga. Det är därför en bra idé att alla vuxna vaccinerar sig, både för att skydda sig själva och samhället.

Med det sagt är tvångsvaccinering eller vaccinkrav för hela befolkningen, som vissa länder inklusive Österrike och kanske även Tyskland planerar att genomföra, åtgärder som inte hör hemma i en liberal demokrati och som inte bör övervägas.

Läs även: Ovaccinerade i New York portas från jobbet

Vad beträffar krav på vaccinpass för att få tillgång till vissa platser som restauranger och barer, gym eller kulturevenemang och offentliga sammankomster inomhus, är det en svår fråga där balansen mellan samhällets bästa och individens frihet ställs på sin spets. Därför tycker jag att det borde vara upp till varje verksamhet att själv få bestämma vilka krav de vill ställa på sina kunder och besökare. Verksamhetsägarna ska ha friheten att bestämma vem de vill servera lika mycket som individen ska ha friheten att bestämma om de vill ta vaccinet eller inte.

Det är förståeligt i nödlägen, som under pandemier, att regeringen vidtar åtgärder för att skydda samhället, men åtgärderna bör stå i proportion till faran. Så verkar inte vara fallet i dag i länder med hög vaccinationsgrad. Och om några restriktioner alls bör införas så borde de införas endast för riskgrupper som riskerar ett svårt sjukdomsförlopp eller död. Inte minst äldre, särskilt om de är ovaccinerade.

Vid närmare påseende verkar dock den främsta motivationen bakom restriktionerna, och rädslan för smittspridning här i Sverige, vara relaterad till risken för överbelastning av vården. Det är inte konstigt eftersom Sverige är bland de länder som har lägst antal IVA-platser per capita i hela EU. Detta är något som behöver uppmärksammas mer. Hur kan det komma sig att i ett av de rikaste länderna i världen, med ett av världens högsta skattetryck, har vi en såpass otillräcklig sjukvårdskapacitet?

Läs även: Reaktioner på ökade restriktionerna: ”Som ett slag i magen”

Covid är här för att stanna, och det kommer antagligen inte att vara den sista pandemin som vi får uppleva heller. Vi lever i en globaliserad värld och virus känner inga gränser. Därför är den enda rimliga vägen framåt att satsa på att öka sjukvårdskapaciteten istället för att begränsa individens frihet och om och om igen orsaka skada på ekonomin.

Att bekämpa pandemin kräver mindre skatteslöseri. Vi behöver färre kommunpoeter och enhörningsstatyer och mer pengar till sjukvården. Först då kan vi skydda samhällets hälsa och samtidigt bevara vår frihet.