Under de senaste veckorna har frågan om koranbränningar väckt debatt som ett resultat av den dansk-svenska högerextremisten Rasmus Paludans koranbränningar förra året och den irakiske flyktingen Salwan Momikas den 27 juni i år och senare under sommaren. Trots att båda brände koranen fick Momikas handlingar betydligt större global uppmärksamhet jämfört med Paludans. Skillnaden i upprördhet väcker intressanta frågor – varför ledde en irakiers handlingar till ett mycket starkare fördömande än när en vit högerextremist gjorde samma sak?

Läs även: DEBATT: Sverige måste stå upp mot islamismen

Det är viktigt att klargöra att aktörernas uppsåt kan ha varit olika. Men ett återkommande tema i båda fallen är att det handlar om utövande av yttrandefriheteten – även om det är för att provocera. Vår analys av och respons på denna pågående debatt har stor betydelse för att upprätthålla en balanserad och sund samhällsstruktur.

När argumentet att koranbränning inte är ett uttryck för yttrandefrihet utan snarare handlar om uppvigling mot muslimer dyker upp är det viktigt att lyfta blicken och se hela bilden. I sekulära, västerländska länder har muslimer rättigheter och skydd, i stark kontrast till muslimska länder såsom Iran, Saudiarabien, Egypten och Afghanistan, där dokumenterat förtryck av religiösa minoriteter är vardag.

Att bo i ett sekulärt land garanterar säkerhet för alla minoriteter – inklusive muslimer – och undviker sekteristiska problem och andra former av rättsliga påföljder som är vanliga i teokratiska stater. Sekulära länder prioriterar jämlikhet och mänskliga rättigheter. De ger religiösa individer friheten att utöva sin tro utan förföljelse.

Ironiskt nog hänvisade de 57 medlemsstaterna i OIC, som tillsammans utfärdade en resolution och krävde åtgärder för att förhindra vanhelgande av koranen, till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som deras vägledande princip.

I grund och botten försöker man indirekt införa blasfemilager i sekulära länder. Samma lagar i länder med muslimsk majoritetsbefolkning används för att tvinga fram religiös ortodoxi, ofta till priset av individuella friheter och just mänskliga rättigheter. I praktiken har dessa lagar lett till förföljelse, diskriminering och till och med våld mot dem som uttrycker alternativa religiösa övertygelser, ifrågasätter religiösa dogmer eller väljer att lämna sin tro.

Att Sverige ens överväger att ge efter för påtryckningar från politiskt auktoritära och religiöst förtryckande stater skapar ett dåligt exempel som potentiellt tillåter dessa regimer att fortsätta att underminera demokratiska principer.

För oss som är födda i länder, familjer och samhällen där religionsfrihet – eller snarare friheten att avstå från tro – aldrig varit ett alternativ, har friheten ett högt pris och kräver ofta att vi offrar våra hem, välbefinnande eller till och med våra liv. I stark kontrast till detta tar man sina friheter för givna i länder som Sverige, där majoriteten av medborgarna aldrig har behövt kämpa för sin frihet utan betraktar den som en självklarhet. Det är nedslående att bevittna den självgodhet man ofta möter när det handlar om att försvara yttrandefriheten, som är en grundläggande rättighet som borde värderas och försvaras av alla.

Läs även: DEBATT: Att böja sig för islamister skapar ofrihet för alla

I mitt arbete som aktivist och grundare av en organisation som stöder muslimer som lämnat sin tro, har jag haft förmånen att kommunicera med många ex-muslimer som hyser rättfärdig vrede gentemot koranen och dess budskap. En betydande del av dessa individer uttrycker att deras beslut att lämna islam primärt grundar sig på skriftens bristande överensstämmelse med universella mänskliga rättigheter.

Detta inkluderar rättigheter för kvinnor, hbtq-personer samt de som lämnar religionen. I fler än elva länder kan människor som vi dömas till döden för att ha lämnat islam, men även i sekulärt styrda länder har många stött på fientlighet från sina familjer och samhällen. Från utstötning till emotionellt och till och med fysiskt våld, enbart för att vi vågade välja att inte längre anamma den tro vi indoktrinerats in i.

För många av oss är därför akten av blasfemi primärt ett sätt att markera vår befrielse från en religion som har orsakat oss så mycket skada. Det handlar också om att protestera mot blasfemilagar som har lett till övergrepp, fängslande och dödsstraff för många dissidenter. Även om jag personligen inte håller med om att bränna böcker på grund av dess inneboende koppling till censur av idéer, erkänner jag och stöttar individens rätt att uttrycka sig. Samtidigt tror jag starkt på värdet av att främja öppen diskurs och dialog istället för att försöka begränsa yttrandefriheten.

Yttrandefriheten bör inte begränsas enbart för att undvika sådant som anses stötande, då det som en person anser vara stötande kanske inte är det för en annan. Det finns ingen rättighet att skyddas från stötande material när det handlar om religiösa känslor.

Ändå är kärnan i yttrandefriheten just denna – att entydigt tillåta individer att uttrycka sig utan onödiga begränsningar. Idéer har inte rättigheter – människor har det.

Zara Kay

Kvinnorättsaktivist och ex-muslim från Tanzania som nu bor i Stockholm. Grundade Faithless Hijabi – en organisation som stöttar ex-muslimer globalt men primärt i MENA-regionen. Hennes arbete är inriktat på att främja rättigheter för kvinnor och personer som lämnat sin tro, samt att förespråka sekularism.