Jag skrev om den växande oron för mindre än ett år sedan. Då handlade det om en utveckling vi anade. I dag handlar det om vad som händer när den oron ignoreras – och vilka konsekvenser den politiska passiviteten får.

Bondi Beach.

Manchester.

Washington.

London.

Och fler som knappt når nyheterna.

Flera platser. Samma sak. Judar som attackeras – bara för att de är judar.

Under 2025 mördades 20 människor runt om i världen av det skälet. Många fler skadades, och ännu fler började dölja delar av sin identitet – sina namn, sina symboler, vilka de är.

Det här är nutid. Och det är inte längre avlägset – det är en utveckling som också rör Sverige.

Regeringen, rättsväsendet och ansvariga myndigheter vet det. De ser rapporterna, de får säkerhetslägesbilder och de hör vittnesmålen. Ändå agerar man som om varje attack vore oväntad.

Det är den inte. Det är konsekvensen av något vi har låtit växa – och av beslut som inte har fattats.

Det börjar inte med ett attentat. Det börjar med en retorik som tillåts passera – i kommentarer, i inlägg, i vissa demonstrationer. Ingen handling uppstår i ett vakuum.

Frågan är inte bara vad som händer – utan varför det tillåts hända.

Det märks särskilt bland unga. Skämt om judar som för bara några år sedan var otänkbara sägs nu öppet. I skolan. På bussen. I tunnelbanan. På jobbet.

Och när det sker gör vi det vi alltid gör. Vi fördömer efteråt.

Alltid efteråt.

Vi behöver också våga ställa en fråga. Hur hade vi reagerat om svarta människor i Europa började attackeras och mördas i ökande omfattning? Hade vi accepterat det som enstaka händelser?

Självklart inte. Vi hade agerat – politiskt, tydligt och omedelbart.

Men när det gäller judar händer något annat. Då blir det nyanseringar, försiktighet och i praktiken passivitet.

Den senaste brutala knivattacken mot två judiska män i London beskrevs i SVT som att “två personer från det judiska samfundet” attackerats – inte att judar attackerats. När använder vi annars ett sådant språk?

När vi i rapporteringen börjar tala om “personer från det judiska samfundet” i stället för att säga att judar attackeras, då förminskas också hotet, och därmed också behovet av handling.

När en kvinna attackeras för att hon är kvinna säger vi det.

När en svart man attackeras för att han är svart säger vi det.

Vi säger vad det är.

Men när det gäller judar gör vi något annat.

Efter attacken i Manchester sa Storbritanniens premiärminister att judar attackerats för att de är judar. Han lovade att göra allt i sin makt.

Läs även: Korn: Manchester i blandad skräck och frid

Ändå behövde han säga det igen efter attacken i London.

Läs även: Man gripen – knivhögg judar i London

Det är så det ser ut när utvecklingen får fortsätta – steg för steg, uttalande för uttalande.

Och Sverige är inte undantaget.

Judiska skolor bevakas av tungt beväpnad polis. Det är inte en tillfällig åtgärd, det är ett permanent tillstånd som vuxit fram under politiskt ansvar. Familjer tvingas anlita vakter med skyddsväst för att fira sina barns konfirmationer, sina högtider och sina egna bröllop. Jag har själv stått där.

Det här är inte normalt.

Det är resultatet av en utveckling som man har sett men inte stoppat.

Debatten är dessutom felställd. När politiker får skydd frågar vi vem som betalar. Den avgörande frågan är varför skyddet behövs och varför hoten tillåts bestå.

Vi kan inte säga att vi inte visste. Vi kan inte säga att det var oväntat. Vi kan inte fortsätta ersätta handling med uttalanden.

För varje dag utan konkreta åtgärder händer samma sak:

Hatet normaliseras.

Tröskeln sänks.

Våldet kommer närmare.

Och mitt i detta går Sverige mot val.

Partier tävlar om väljarnas förtroende. Löften ges. Prioriteringar formuleras.

Men för många judar i Sverige handlar det inte om skattesatser eller reformer.

Det handlar om något mer grundläggande: Kommer vi vara trygga här?

Det är inte en abstrakt fråga. Det är en fråga om politiskt ansvar här och nu.

Det är en direkt fråga till varje politiker som söker makt i Sverige:

Vad tänker ni konkret göra för att skydda den judiska minoriteten – en självklar del av Sverige i över 250 år?

Vilka åtgärder är ni beredda att genomföra, inte om fyra år, utan nu?

Om svaret är oklart är det inte bara ett problem. Det är ett politiskt misslyckande.

Så frågan kvarstår:

Tänker ni agera innan det händer här – eller först när ni står där och fördömer ännu ett mord på en jude?

Daniel Eisenberg