Utnämningen av Timbuktu till hedersdoktor sker på politiska grunder och urgröper respekten för titeln, skriver Rasmus Dahlstedt.
Inflation är dåligt. Därom tycks vi vara ense. Vi har en riksbank vars överordnade uppgift är att se till att inflationen hålls på två procent. Penningvärdet får inte urholkas.
När det gäller den kulturella kronan är läget annorlunda. Direktionen på Lunds universitet förefaller inte känna samma samhällsansvar som riksbankens ledamöter. Hedersdoktorsutnämningen av rapparen Jason Diakité alias Timbuktu kan förvisso ses som ett lågvattenmärke, även om valutan har sjunkit länge.
Att universiteten politiseras är ingen nyhet. Det faktum att en självutnämnd elit berikar sig, sår split, delar ut hedersbetygelser till höger och vänster, eller snarare till vänster – när blir det ett problem? Kan vi inte bara le åt lekstugans invånare, åt deras fåfänga och trams?
Här uppenbarar sig en skillnad mellan ekonomin och kulturen. Ekonomin kan återhämta sig. Genom förbättrad produktivitet kan den svenska kronan stärkas mot euron och dollarn. Utspädningseffekten av utnämningen till hedersdoktor är omedelbar och ultimativ. I samma stund som en oförtjänt mottar ett pris som tidigare har tilldelats förtjänta personer etableras en ny myntfot. Den som hävdar att hedersdoktoratet är en mindre betydande utmärkelse bör påminnas om att ärebetygelsen har gamla anor. Skalden Per Daniel Amadeus Atterbom var den som 1839 i Uppsala initierade promovering av hedersdoktorer. Detta perspektiv får inte förloras. Vem frågar de döda? Vem hör sig för med lagerkransen? Vem värnar traditionen? Den moraliska bankrutten är på många sätt allvarligare än den finansiella.
Läs även: Lindén: Könskonst, en tröttsam termometer i samtidens armhåla
”Dunka Jimmie gul & blå, hissa i en flaggstång”, skaldade Timbuktu tillsammans med Kartellen 2013 i låten ”Svarta duvor & vissna liljor”. Vad hade hänt om Kyle Rittenhouse varit svart, frågar sig skribenten Amat Levin i DN den 24/11. Vad hade hänt om Jason Diakité varit vit, frågar jag mig. Och kommit från Säffle. Hade han då blivit flerfaldig P3 Guld- och grammisvinnare? Hade han haft flera självbetitlade program på Sveriges Radio? Hade han fått vara med i ”Så mycket bättre” i TV4 och ”På Spåret” i SVT? Hade han fått motta Karl Gerhard-stipendiet? Hade han fått komma till tals två gånger i ”Sommar i P1”? Hade han blivit goodwill-ambassadör för svenska FN-förbundet? Hade han fått framträda på Nobels fredspriskonsert, Allsång på Skansen och Nationaldagsfirandet i SVT? Hade han, slutligen, blivit utnämnd till hedersdoktor vid Lunds universitet?
Läs även: ”Folkhälsonationalismen är gammal vanlig storsvenskhet”
Prismotiveringen förråder juryns syn på Timbuktus artisteri. Han får oss att ”reflektera över hur identiteter och sociala roller produceras och reproduceras i en modern värld”. Det är ideologen som belönas. Jag reflekterar över hur landets jurygrupper reproducerar sina prismotiveringsformuleringar. Vad vore Timbuktu utan sin politiska agitation, sitt självbespeglande och sin hudfärg? Utan martyrskapet? Vilket annat land i världen än Sverige, denna för varje dag alltmer undergångsmärkta civilisation, hade belönat dessa ”kvaliteter”? Lunds humanistiska fakultet har en del att förklara.
Förlöpelserna på de alltmer skyddade, från hantverk skilda verkstäderna får upphöra nu. Poetisk rättvisa måste skipas. Såvida inte en meritokratisk ordning med respekt för kulturarvet snart införs riskerar vi att utarmas som kulturell gemenskap. Med detta har vi inte råd.