Den uppblåsta självsäkerhet som i mycket kännetecknat Sveriges hantering av coronapandemin har kallats folkhälsonationalism. Men frågan är om detta är nationalism. Snarare är det imperialism av ett särskilt svenskt slag.
Coronakommissionens andra delbetänkande innebär, som Per Gudmundson skrev i sin ledare i går, en förintande kritik mot regeringen. Man skulle kunna tycka att det är orättvist, för vem kunde veta på förhand hur det skulle gå? Det som gör att kritiken är berättigad är den självsäkra ton som både regering och experter använde, kanske mest tydlig i Johan Gieseckes pompösa uttalande för Dagens Industri i april förra året: ”Alla andra länder gör fel”.
Liknande uttalanden kom från Anders Tegnell. Hans ord om Sveriges förträfflighet gjorde att många svenskar fullkomligt dyrkade honom. Det lär finnas de som tatuerat in hans porträtt på kroppen. På Facebook lever ännu gruppen ”Anders Tegnell fan club” där en devot dyrkan av epidemiologen kombineras med bombastiska tirader om att hans blotta existens ”gör mig än en gång så glad över att få bo i och tillhöra detta fantastiska land”.
Peter Santesson påpekade att det inte är likt Sverige att strunta i säkerhetsföreskrifter och vara stolt över det:
Nog för att Sverige är ett kyligt och obehagligt rationalistiskt land på vissa sätt, men det brukar också finnas en besatthet av att undanröja alla slags risker, stora som små. Nu var det i stället fatalism som bröt ut. Hur gick det till?
Ja det kan man fråga sig. Santesson ger svaret. Det spelade ingen roll vad Sverige gjorde. Det viktigaste var att vi gjorde det:
Sverige hade kunnat vara avvikande i vilken riktning som helst – vi hade ändå gjort rätt.
Läs även: Dan Korn: Fram för det blågula blocket!
Ett nytt ord föddes: Folkhälsonationalism. Varianter som coronanationalism eller folkhälsopatriotism har också synts till. I själva verket har detta fenomen namngivits redan för långt över hundra år sedan. Det är samma gamla fenomen som då kallades storsvenskhet.
Klas Pontus Arnoldson var den förste svensken som fick Nobels fredspris, vilket skedde 1908. Han var en ivrig förespråkare för att fred med Norge var viktigare än att behålla unionen. I sin bok Fred med Norge, unionen må bära eller brista (1895) pekar han ut den norske författaren Bjørnstjerne Bjørnson som uppfinnare av begreppet storsvenskhet. Bjørnson anklagades ofta för ”svenskhat”, mot vilket han svarade:
Jag vet att Sverges bönder och borgare vilja oss väl och med goda ögon se på vår kamp. För att vara så mycket säkrare på att aldrig tala illa om eller förnärma det svenska folket, har jag funnit på att begagna ordet ”storsvensk” om alla dem i Sverge som vilja ha öfverhöghet öfver oss.
Dessa ord åstadkom en ganska hetsig debatt i slutet av 1800-talet, där många använde ordet storsvensk som en motpol till det som man såg som en sund patriotism eller nationalism.
Jag är inte så säker på att folkhälsonationalism är rätt ord i detta sammanhang. Kännetecknande för storsvenskheten är dess hat mot nationalism. Norska nationalister kallades av storsvenska författare på 1890-talet ”idioter från vildmarken eller någon mörk lappkåta”. Nationalister brukar respektera andra folks rätt till sina nationer och idén att ett land skall erövra och styra ett annat kallas därför inte nationalism, utan imperialism.
Läs även: Skogkär: Förebilden Sverige börjar likna ett varnande exempel
Alla är inte eniga i den definitionen, vilket krånglar till saker och ting. George Orwell kallade den erövringsbenägna härskarlusten nationalism, medan viljan att försvara sitt land, men inte att erövra andra länder, av honom kallades patriotism.
Storsvenskar av både gammal och modern modell kallar sig dock ogärna nationalister. De är inte mycket för att hylla flaggan eller älska hembygden, men däremot vill de att Sverige skall vara värst och bäst i alla avseenden. Om Folkhälsomyndigheten gör si och den övriga världen gör så, är det alltså Folkhälsomyndigheten som har rätt. Det påminner om migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson, som 2015 sade: ”När jag träffar utländska kolleger säger de att Sverige är ett udda land i asylfrågor. Nej, säger jag då, det är ni som är udda! Ni alla.”
Storsvenskarna dyker upp hela tiden. Vår regering har den uttalade målsättningen att föra en feministisk utrikespolitik som skall frälsa världen. Sverige skall vara en förebild på alla möjliga områden, från klimatpolitik till bekämpande av antisemitism. Det är inte ovanligt att samma människor som hävdar att Sverige skall vara en förebild i ett avseende, eller världsbäst i ett annat, hävdar att det inte är något särskilt med Sverige, att Sverige inte har någon speciell kultur eller liknande. Det ser ut som en motsägelse, men det är det inte, för dessa människor menar helt enkelt att det som vi uppfattar som svenskt är universellt.
Det är alltså alla de andra det är fel på. Vi i Sverige är måttstocken som den övriga världen skall mätas med.
Tacka vet jag hellre lite hederlig nationalism: En glädje för det som är svenskt och en stolthet över Sverige, men utan ambitionen att vi måste vara världsbäst på allting.
