Med suverän mimik, kroppsliga konster och skickligt bruk av en komikers övriga register har Robert Gustafsson bjudit mig på många goda skratt. Under hans gestaltning av den framlidne Stig Engström – Skandiamannen – fastnar dock eventuella flin i halsen. Inte i första hand på grund av Gustafssons taffliga rolltolkning, utan genom underhållningsindustrins deltagande i stämplingen av en död man och dennes efterlevande före detta fru. I Netflixserien Den osannolike mördaren pekas hon ut som givare av tips avsedda att leda polisen på villovägar. Hustrun är med andra ord en statsministermördares medhjälpare.

I den stora Netflixsatsningen bjuder svenskt kulturliv på talrika prov ur sitt fördomsregister, det som har ett bäst före datum från 1968. Moderatstyrda kommuner, internatskolor och kärlekslösa överklassföräldrar; inget kort är för slitet för att spelas ut. Stig Engström framställs som en person utan varje försonande karaktärsdrag. Han skriker, han super, han ljuger, han förnedrar sin hustru och förhärligar oavbrutet sig själv.

Läs även: Lindén: Tröttsamt med ännu ett Palmedrama trots briljans

Den av åklagaren Krister Petersson i presskonferensens form iscensatta, och alltjämt pågående, offentliga skenrättegången räknar nu med Robert Gustafssons hjälp in lyteskomedin bland sina verktyg. Hånflabben på den andres bekostnad gäller inte bara en eventuell mördare utan hela det sociala och politiska sammanhang som denne ingick i. Lönnfeta, konjakspimplande, bridgespelande och vapenkåta Täbyborgare ställs fram att begapas. Folkhemssvensson får sina antipatier bekräftade: den rika förorten bebos av den sortens människor som regelmässigt beter sig som svin mot alla som befinner sig längre ner på statusstegen än de själva. Losern Stig Engström får sitta med vid de fina borden eftersom han fyller behovet av en hackkyckling.

Motpolen i det banala ond–god-drama Netflix spelar upp utgörs av Filterfantomen, journalisten som slutligen satte den dubbelspelande Engström på plats med sådan skicklighet att hans sak blev Svenska statens. Därmed blir demonjakten i TV-rutorna och på datorskärmarna också till flera timmars obetald reklam för ett magasin i desperat behov av läsare. Har den svenska intressegemenskapen någonsin varit kladdigare? Åklagare, journalister, skådespelare – alla har de haft fingrarna i en och samma syltburk.

Om Stig Engström mördade Olof Palme eller ej, har jag ingen som helst uppfattning om. Den frågan lämnar jag åt statsåklagare, privatspanare, Flashbackskribenter och andra snillen att spekulera i. Vad jag vänder mig mot är att myndigheter, medier och underhållningsindustri i armkrok med varandra utfärdar en postum, evighetsgiltig dom över en man som saknar varje möjlighet att försvara sig själv. Här sker en juridisk, politisk och kommersiell exploatering av en i jorden nedgrävd människa. Det är osmakligt och okristligt.

Hela de senaste årens bidrag till det olösta Palmetraumat är sorgligt förutsägbart. På samma sätt som Engström har en oumbärlig roll att spela i manuskriptet om de dryga vuxenmobbarna i de dyra Täbyvillorna, behövde svenska staten, Partiet, massmedierna och underhållningsindustrin Skandiamannen. Äntligen kunde decennier av fiaskon städas undan, äntligen hade Nationen en man att klandra den legendomsusade Ledarens nesliga död för.

Läs även: Palmepriset till Black Lives Matters grundare

Med den pilsnerfilmslike gestalt som Robert Gustafsson sminkats till, lockar Netflix tittarmiljonerna till en typ av skampåle som är lika signifikativ för 2000-talets Sverige, som Anckarströms var väl ägnad att plåga en kungamördare av 1790-talets snitt vid. När Stig Engström i en scen i Den osannolike mördaren, till överklassmobbens jubelrop, i present mottar en T-shirt med en nidbild på Palme som sitt motiv, förmedlas det budskap som delar av den svenska pressen trummat in i många år: Var och en kritiker av det svenska världssamvetet ska känna sig medskyldig till skotten på Sveavägen. En bättre mördare än den försupne, koleriske och sossehatande moderaten Stig Engström kunde stora delar av svensk offentlighet inte gärna ha önskat sig.

”Honom ska vi ha!”