I amerikansk politisk retorik förknippas ofta liberals, identitetspolitik, jämlikhetspolitik, köns- och raspolitik med just ett slags postmodern relativism där språket inte längre har någon koppling till verkligheten. I Sverige pågår som bäst en snårig debatt om kön, där postmodernitetsepitetet hängs på dem som företräder olika progressiva åsikter om könstillhörighet och identitet. Men på ett liknande sätt utpekas också debatter om rasifiering och postkolonialitet som postmoderna. Oavsett vilken fråga det handlar om så är frågorna kring språk och verklighet centrala. De som svänger sig med postmoderniststämpeln på detta vis är inte sällan desamma som tycker om att påminna om George Orwells 1984, och det som ska bekämpas framställs vara en ideologisk, intellektuell rörelse som med små steg ämnar lösgöra språket från verkligheten, kanske för att driva en viss politik, kanske för att undergräva andra politiska projekt, kanske för att ogiltigförklara vissa typer av åsikter.

Det motsatta lägret pekar å andra sidan ut den värdekonservativa högern som stagnerad och begreppsligt sluten – nidbilden är vita patriarker som vill hålla språketiketterna där de brukade vara, som vill att godispappret ska se ut som förr och som med oklara gester mot biologin avfärdar att frågor om kön alls behöver diskuteras. Hos vänstern och liberala underbyggs entusiasmen för politisk korrekthet av tanken att just orden bekräftar olika typer av hierarkier. Språket uppfattas som del av det förtryckande systemet och därmed framstår det som avgörande att göra oss kvitt vårt kolonialistiska, sexistiska, könsnormativa, heteronormativa bagage genom förnyelse av språket – nya ord ska rensa ut slagget och öppna våra ögon!

Den språkfilosofiska konflikten landar i följande dilemma: Kan ett nytt språk bana väg för ett framtida samhälle där vi gjort oss av med alla tänkbara förtrycksformer eller är detta en relativisering av förhållandet mellan språk och verklighet som hotar undergräva kunskapssamhället? Mitt enkla svar är att båda sidorna har missuppfattat vad språkproblemet egentligen handlar om.

Språket har för det första aldrig på något enkelt, eller obestridbart sätt refererat till vår verklighet. Uppfattningen om att vår intellektuella och politiska kultur ska försöka uppnå harmoni mellan språk och verklighet har tvärtom alltid varit grogrund för konflikter.

Alla totalitära och fanatiska rörelser har velat skapa räta linjer mellan förståelse, ord och objekt. Det kan upprätthållas med lag och straff, med social exkludering och våld. Nazisterna drog tydliga linjer mellan en förståelse för vad en jude var, hur hen skulle förstås, och hur förståelsen skulle kläs språkligt. Tal om ”judefrågan” är ett exempel på en språklig inramning där juden blir ett objekt som ställs under rubriken ”fråga” - vad ska vi göra med dem? Även om inte alla nationalsocialister engagerades av ”judefrågan” så gav godtycket, som också är ett symptom på just denna diskurs, spelrum för dem som med desto större tvärsäkerhet ansåg sig sitta på ”lösningen”.

Läs även: Den islamistiska hydran

Likaså omfattade den röda revolutionen på olika håll en liknande essentialisering av ”borgaren”. Borgaren ansågs av många revolutionsrörelser vara ett nödvändigt offer för revolutionen – det fanns ingen anledning att inte ha livet av den ägande klassen. Rödgardister under inbördeskriget i Finland som vägrade arkebusera borgare riskerade att själva dela grav med sina klassmotståndare. Dialogen blir poänglös när förståelsen, språket och objektet för beskrivningen förefaller som självklar. Detta är en semantik som ofta kröner kollektiva våldshandlingar.

Det missförstånd som föregår hur vi pratar om postmodernism och språk handlar om att vi obetänksamt tänker att det är så språket ska fungera. Att ett språk som betecknar verkligheten på ett obestridbart sätt är vad som krävs för att kunna föra ett konstruktivt samtal. Om vi följer denna tanke till sin ytterlighet så verkar det som att vad man eftersträvar är en gemenskap där allt är så pass självklart att språket vore överflödigt – ja, en värld där begreppen vore så givna, där livets nödvändigheter framstod som så självklara att vi egentligen aldrig behövde tala med varandra.

Även den vänsterliberala begreppspolitiken gör detta misstag när man där ständigt lokaliserar olika politiska problem hos begreppen och därmed också förväntar sig att lösningen är en harmonisering av språket där man ersätter gamla ord med nya som – till exempel – förväntas vara mer inkluderande. Precis som om ett nytt ord i sig kunde garantera att det sedan används på ett inkluderande eller annars moraliskt godtagbart vis. Vi vet att hövligheten i tonen inte avgörs av ordet som sådant, den som vill vara rasist, antisemit, sexist eller transfob kan gott fortsätta göra sin grej under de nya språkdräkterna.

Vad jag önskar påpeka är att det alltså inte är själva språket som är problemet. Däremot är postmodernismen ett problem, men inte på det vis som ofta framhålls. Postmodernismen är ingen rörelse eller teori som undergräver våra möjligheter att språkligt beskriva verkligheten. Det postmoderna är det som följt på den naiva övertron på den sekulära vetenskapens förmåga att frigöra människan och som ledde världen in i de senindustriella helveten som fascisternas och socialisternas systematiserade folkmord är exempel på. Den är en baksmälla från sekulariseringen och den hejdlösa tron på det vetenskapliga språkets överlägsenhet i att beskriva verkligheten. Postmoderniteten är ett tillstånd snarare än en ideologi eller filosofisk strömning. Och framförallt så skapar den ett kunskapssamhälle och en debatt som sätter orimliga förväntningar på att objektiv kunskap eller motsvarande objektiva språkgrepp ska lösa våra sociala problem. Här sitter alla politiska ytterligheter i samma båt, i delad ångest över att det moderna projektet inte fungerade, och i uppgivenhet över att vi inte vet var annars vi ska söka en lösning om inte hos just moderna kunskapsideal. Därför förstår vi också existentiella och sociala problem felaktigt som problem som berör kunskap och språk.

Läs även: Maradona – den här gången var han död på riktigt

Men om inte ett enkelt förhållande mellan språk och verklighet är möjligt vad är det då vi ska eftersträva? Vi måste bli bättre på att förstå den andres språk på just dess egna villkor och börja förstå den enskilda människans språk som en förlängning av det liv som hen lever. Det här är inte detsamma som relativism, jag menar inte att alla har sina helt egna språk utan vad jag vill understryka är att för att förstå hur folk resonerar så måste man också förstå hur de lever.

Diskussionen om Kajsa Ekis Ekmans Om könets existens är ett tydligt exempel på detta. Vi kan i könsliberal anda tuta ut att “transkvinnor är kvinnor” hur mycket som helst och det kommer inte att övertyga de som lever ett liv där denna tes är svår att omfatta, där dess betydelse är obegriplig och potentiellt hotar eller faller på tvären mot andra sätt att förstå kön. Och för varje gång vi säger att transkvinnor är kvinnor, så kan någon truta tillbaka motsatsen, säga transkvinnor är inte kvinnor, eller – transkvinnor är män.

Men någon måste väl ha rätt? Något av dessa påstående borde väl ligga närmare verkligheten? Från denna punkt är diskussionen egentligen redan över. Varför? Jo, för i detta läge har alla redan hittat sina gängse debattläger – en del är överens i uppfattningen om att könspolitiken är en relativistisk rörelse som undergräver våra begrepp, ett propagandamaskineri som vill klippa navelsträngen mellan språk och verklighet. Olika röster från HBTQ-politiskt håll hävdar däremot att det är just de värdekonservativa krafterna som tagit könsbegreppen och dess definitioner i besittning genom heternormativa och biologistiska teoriöverbyggen som ska skydda det normativa könssystemet på bekostnad av könsminoriteter som far illa. Det här är en förenkling, men i stora drag ställs här konstruktivism och någon form av nominalism mot varandra – dvs idén om begreppen som sociala konstruktioner eller såsom entydigt refererande till olika objekt. Min uppfattning är att diskussioner om kön och genus helt missar poängen just på grund av att debattlandskapet följer denna uppdelning.

Jag ska förklara hur jag menar: Om vi återgår till exemplet transkvinnor är kvinnor så är det perspektiv denna sats ger uttryck för inte något som man med enbart argument kan tvinga någon som är av annan åsikt att tro på. Detta är nämligen inte i första hand en fråga om rationella resonemang utan om olika sätt att leva. Vad man vill ha sagt är att det inte är rimligt att beskriva transkvinnor som män, oavsett biologiska argument, utan att ordet kvinna är ett mera sanningsenligt sätt att beskriva transkvinnans plats i den sociala geografin och hennes relationer såsom till exempel dotter, syster, flickvän, moder eller älskarinna. Utanpå dessa faktum så är frågan om ”könets existens” sekundär, den missar helt enkelt poängen.

Om vi förstår detta som en fråga om olika synsätt som grundar sig i våra livserfarenheter så kan vi undvika att hamna i abstraherade och ofruktbara diskussioner om språk och verklighet eller biologiska rön som i slutändan är rätt ointressanta i den vardag där våra liv utspelar sig.

Det finns nämligen också tydliga risker med denna typ av abstraktion – för vill man prompt hävda att man företräder det språkbruk som verkställer rätt förhållande mellan förståelse, ord och objekt och är ovillig att möta den andres förståelsehorisont så återstår endast, till sist, nedtystandet av de som använder språket på andra vis som metod. Detta är den metod som högerextrema organisationer anammar genom våld och hot till tystnad. Men det är också ledmotivet i den cancel-kultur som tagit sig an deplattformeringen och utfrysningen som sin primära metod. Det är en metod som delar totalitarismens paranoida uppfattning om att ju bättre vi är på att identifiera en fiende, desto bättre torde vi lyckas hålla vårt budskap rent. Det är en metod som upphöjer renlärigheten och utpekandet av skillnader och konfliktzoner, snarare än lyhördhet för vad det är vi möjligen kan ha gemensamt.

Jag är övertygad om att de meningsskiljaktigheter vi dras med föregås av skillnader som har att göra med rent konkreta levnadsförhållanden. De som vill bota postmodernismen med någon form av språkverklighet där vi ”nämner saker vi deras rätta namn” har som sagt missuppfattat hur språk fungerar, men samma missuppfattning delas av de som tänker att språket föregår vår förståelse av verkligheten och insisterar på att ett nytt språk ska frigöra oss.

Vi måste sluta se språket som något som styr vår förståelse av verkligheten. Det är i vardagen som våra relationer till varandra tar form, där är språket det verktyg med vilket vi gör oss hemma, som vi intellektuellt möblerar intrycken med och som öppnar möjligheten för samtal och gemenskap. Språket styr inte hur vi förstår saker. Tvärtom är språket den plats där vi ständigt skakas om, där vi kan bli varse om att någon annan upptäckt något som var oss okänt trots att vi av kött och blod hemmahör i samma verklighet.

Jessika Holmlund är filosof och genusvetare i Åbo, Finland.

kultur@bulletin.nu