En icke okänd debattör tillskrev nyligen sina tänkta meningsmotståndare en ”människosyn från femtiotalet”. Han ska emellertid inte ensam ställas ansvarig för den trend som hyllar allting nytt – vi gör oss alla stundom skyldiga till att använda det förflutna som en projektionsyta för allt det vi förkastar: ojämlikhet, rasism, förtryck, axelvaddar. Genom att helt enkelt vara moderna lierar vi oss med sanningen och godheten utan att behöva anstränga oss.

Men de flesta nya idéer är dåliga. Om du inte tror mig bör du fråga valfri företagare eller innovatör – de vet hur många fantastiska föresatser som inte fungerar i verkligheten. De flesta gamla idéer är förvisso även de dåliga, men de som har överlevt till vår tid har åtminstone bestått någon form av test: i likhet med miljontals evolutionära mutationer har bara de gynnsamma förts vidare via ett naturligt urval.

Ändå är det de nya idéerna – i egenskap av att vara just nya – som framhålls i den svenska offentligheten som särskilt goda. Vi vill ha moderna, tidsenliga principer, vilket tydligt illustreras av en debatt som inte sällan landar i att den ena sidan beskyller den andra sidan för att hysa förlegade eller otidsenliga åsikter. Vi ger våra opponenter detta omdöme med en självgodhet som endast en kombination av högmod och okunskap kan skänka. Tilltaget är en sorts vuxen version av låtsasordet ”stjärnstopp” som används på skolgården för att ta död på diskussioner:

– Min pappa kan lyfta tusen kilo.

– Jaha, men min pappa kan lyfta stjärnstopp. Och du har åsikter från femtiotalet.

End of discussion.

Läs även: Henrik Jönsson: Kulturkrigarens skäl

För dem som använder femtiotalet som ett skällsord är årtiondet i fråga inget mer än en illustrerad reklamaffisch av en falskt leende kvinna med en dammsugare. Den abstraktionsnivån är ungefär lika nyanserad som bilden av 2020-talet som en influencer i färd med yonimassage. En individ kan ha en människosyn; ett årtionde kan det inte.

I motsats till vår vurm för allt modernt finns det fjärde budordet: Hedra din fader och din moder, på det att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land. Det är en lärdom som har flera tusen år på nacken och därför avfärdas i vår samtidschauvinistiska era. Att respektfullt och tacksamt förvalta det som tidigare generationer har lämnat till oss blir en hädelse mot vår nyreligiösa doktrin som gör gällande att nytt är synonymt med gott.

Föreställningen att tidens gång oundvikligen leder till en moralisk utveckling är ironiskt nog gammal och borde därför också förkastas på sina egna premisser, men denna tro dväljs blott i vårt undermedvetna som en känsla av att nutidsmänniskan äntligen funnit ljuset efter årtusenden av kompakt mörker. Här, i Sverige 2021, vet vi hur hushållsarbete ska fördelas, hur internationell politik ska bedrivas, att dvärg stavas kortväxt – det är kort och gott först nu vi inser alla människors lika värde.

Läs även: Konstfack låtsas vara uppstudsiga, men är underdåniga

Vi tror oss leva i ett unikt tidevarv som om vi skapar oss själva ur intet. Eller för att tala evolutionens språk: vi vill se idel mutationer, utan att veta av något av den bevarande kraften i det naturliga urvalet. Än springer vi hit, än springer vi dit, i jakt på nya sätt att uppfinna hjulet. Problemet är att de flesta mutationer inte resulterar i fungerande organ utan snarare i sjukdom. Därför kommer vår neofili sannolikt inte skänka oss en tredje arm eller ett sjätte sinne – snarare riskerar den att förvandla oss till multisjuka försökskaniner.

Jacob Sundberg är skribent och författare till böckerna Förunderlig nåd och Vi hör av oss. Han har en BA i Journalism and Philosophy från Middlesex University och en MA i Study of Religions från School of Oriental and African Studies, London. Sundberg bor i Småland och livnär sig till vardags inom kommunikation, marknadsföring och skrivande.