I utställningen Någon annanstans — materiella tolkningar av Kina slott visar nio konsthantverkare och konstnärer sina resultat av den ettåriga kursen Research Lab Craft på Konstfack. Kursen riktar sig till professionella konsthantverkare och konstnärer med materialbunden praktik som vill fördjupa sig i konstnärlig forskning. På utställningen delas broschyrer ut med texter som refereras här.

Konstfack har alltså valt att ställa ut på Kina slott, som är en av den kungliga historiens mest framträdande kulturella platser. Av de nio installationerna belyser jag några som jag tycker är mer intressanta i kulturpolitisk kontext.

I installationen ”Some other Swedes” av Sebastian Hägelstam har några nygjorda keramikfigurer ganska diskret stoppats in bland de gamla kinesiska från 1700-talet. Enligt broschyrtexten är inramningen av Kina slott en tillflyktsort som blev den exotiska dröm om Asien som inpräntats i västerlandets kollektiva medvetande under det senaste århundradet. Vidare sägs att Kina slotts interiörer och exteriörer utgör en europeisk misstolkning av asiatisk och främst kinesisk kultur som bättre passade ett eskapistiskt narrativ.

Läs även: Ett krig utan människor

Slottets besökare tilldelas något av en maktposition i sättet de bjuds in till att betrakta de föremål som radas upp och ställs ut som något exotiskt och annorlunda. Konstnären vill använda besökarens blick och ”vända den inåt, mot den svenska kulturen och identiteten för att understryka det absurda i den samt maktrelationerna som ligger bakom den”. Konstnären har skapat en egen uppsättning som skildrar svensken på samma exotifierande sätt som slottets övriga figuriner skildrar asiater.

Som intresserad besökare blir man misstänksam när installationen vinklar 1700-talets svenska intresse för Kina som en strävan att göra kineser till något exotiskt eskapistiskt och maktrelaterat där vi skulle ha satt oss över Kina. Tvärtom sågs Kina som en förebild och ett samhälle som fungerade bättre än i Europa, lett av filosofer och visa män. Det gick så långt att Gustav III ogillade antydningar om att Kina skulle ha mer visa ledare än han själv. Att se ner på kineserna är en långt senare historia. Installationen kunde nog ha fungerat i en annan kontext om en senare period i historien, men på Kina slott känns den bara okunnig och vilseledande.

Ett tydligt budskap har även installationen ”Pjäs” av Cecilia Levy i Gröna salongen. Där kunde drottningen lyssna på högläsning, kronprinsen rita, prinsessorna handarbeta, ”utåt sett måste livet ha tett sig lättsamt, behagfullt och förnämt”. Men, säger utställningstexten, bakom kulisserna pågick intriger och konspirationer i hemlighet, det uppstod plötsligt ”en märklig koppling till Lovisa Ulrikas kuppförsök år 1756, då det i januari 2021 rapporterades om attacken mot Kapitolium i USA; även det ett misslyckat försök till statskupp och ett angrepp mot demokratin”. Konstnären har utifrån sidorna från morgontidningen, med bilder av upplopp, plundring och vandalisering, strimlat dem i papier machéteknik och gjort sitt konstverk i form av spelpjäser. Så lyckas installationen göra drottning Lovisa Ulrika i sitt Kina slott till en Trump med attackerna på Kapitolium. Som besökare är det svårt att inte se installationen som ett allmänt fäktande utspel mot högerkrafter genom historien, då och nu, om än i konstnärens huvud.

Den kungliga lyxen står i fokus i installationen ”The Order of the Great Empire of Things” av Eva Skärlund. Det handlar om ”saker som du inte behöver”. Konstverket i fråga är ett påhittat ordenstecken där mottot är ”Vincere Pluribus” (flest saker vinner). Utställningstexten upplyser om att på Kina slott finns en dyrbar kollektion av exotiska asiatiska föremål som importerades genom Ostindiska Kompaniet för att lyfta och förhöja den kungliga glansen. ”Importen från Kina var tidigare av yppersta klass och endast förbehållet några få.” Mot detta ställer konstnären att i dag kommer det prylar från Kina till låga priser och tvivelaktig kvalité. Å ena sidan kan det ses som en positiv, känslomässigt laddad källa till glädje. Å andra sidan kan det tolkas som något negativt kopplat till ångest, bristande kontroll och beroende. Som besökare är jag dock inte så övertygad om att den kinesiska importen på 1700-talet bara handlade om lyx för överklassen. Lyxprylar ja, men det mesta som importerades var thé, och av en mängd siden var en del ingalunda oåtkomligt för vanligt folk. Bekant är Grimbergs historia om att den ”gemena kvinnohopen intill tjänstehjonen gå klädda i siden”. Poängen med installationen faller rätt mycket på att konstnären inte är påläst om 1700-talet.

Ännu en installation med ett kraftigt budskap är ”Gratia Scientia” av Kristin Larsson. Där framhålls att Europas kungligheter i många avseenden ”förlorar sin tidigare gudagivna makt till förmån för demokratiseringar och ökad tillit till vetenskapen”. För drottning Lovisa Ulrika blir förlusten kanske särskilt kännbar då hon till följd av sitt äktenskap med den svenske konungen Adolf Fredrik år 1744, flyttar från ett relativt kungligt auktoritärt Preussen till ett i praktiken regeringsstyrt Sverige. Under sin tid som svensk drottning försöker Lovisa Ulrika att återta makten till kungahuset genom en statskupp och därmed tillskansa sig makt.

Under sitt liv omger sig Lovisa Ulrika med några av sin tids främsta konstnärer, författare, filosofer och vetenskapsmän, som Voltaire och Carl von Linné. Drottningens naturaliasamling, menar konstnären, kan läsas som ett uttryck för social och kulturell överlägsenhet. När regenternas makt på Guds nåde sviktade så vände sig Lovisa Ulrika mot samhällets nya kyrka: Vetenskapen. Genom kunskapens nåde sökte hon mandat att regera över sanningar, ”hon tog makten att tolka och arrangera”. Konstverket Gratia Scientia ska ses som en symbol som vittnar om drottningens mandat att berätta om världen för sina undersåtar.

Som besökare får man budskapet att drottning Lovisa Ulrika var rätt usel och bara var intresserad av makt. Att hon enligt historiska källor faktiskt var genuint intellektuell och att hon skapade Vitterhetsakademien i linje med tidens upplysningsideal talar utställningen tyst om. Tyvärr faller även denna installation på att man inte satt sig in i upplysningstiden och 1700-talets Sverige.

Kina slott har enligt Konstfack med utställningen fått bli platsen för oväntade korsbefruktningar, där det går att fly vardagen och drömma sig bort. De nio deltagarna på kursen Research Lab Craft har använt slottet som utgångspunkt för att framställa nya verk. Från nationella stereotyper till kuriosakabinett, lyktor till lack, har varje konstnär hittat kopplingar mellan detta slott och deras praktik. Meningen, säger Konstfack, är att berika upplevelsen av Kina slott samt uppmuntra besökaren att se platsen från nya perspektiv.

Utställningen med de nio installationerna ger tyvärr ett slarvigt intryck i ambitionen att fånga upp vad 1700-talets upplysningstid stod för i Sverige. Man låtsas vara påläst med ett projekt som man lagt ner ett års arbete på, men det övertygar inte. Men konstnärer får förstås ha sin konstnärliga frihet, och hantera historiska fakta lite som man vill, det är inget nytt eller konstigt. Att konstnärerna genomgående är väldigt självupptagna och på något undantag när struntar i att förstå och leva sig in i äldre tiders tankesätt är inte heller något konstigt, det kan också rymmas inom den konstnärliga friheten.

Utställningen Någon annan stans hade väl kunnat funka som konstutställning just – någon annanstans. På Kina slott blir det mesta poänglöst. Det som inte funkar med utställningen är dess uppstudsiga attityd, att man utmanar maktens strukturer, historiskt men även i nutid med referens till Trump.

Det är tydligen viktigt för Konstfack och konstnärerna att tränga sig ända in i montrarna på det som är lite av helig mark för många älskare av svensk kulturhistoria. Man vill uppenbart ruska om gamla maktstrukturer. Men ser man utställningen i relation till de senaste årens debatt om politisering av kulturen så finns det förstås maktstrukturer även idag, och de ruskar inte Konstfack om. Tvärtom så faller hela Konstfacks utställning på Kina slott in väldigt strömlinjeformat i den rödgröna regeringens allmänna kulturagenda.

I alla tider har socialdemokratin generellt varit emot monarki och kunglig historia, och historien brukar vändas till att handla om maktens strukturer bakom en förljugenhet, precis som på utställningen. Och i en lite nyare agenda från Miljöpartiet så efterfrågas ”samhällsrelevans” och fokus på nutidens problem och förhållanden. Inte minst fokuserar MP på normkritik och identitetspolitik där individens upplevelser är det viktiga. Fakta, gamla normer och experternas sakkunskap hamnar då gärna i skuggan av ”vilken bild” och normkritisk upplevelse man har som individ.

Makthavande partier behöver inte politisera ner i den statliga myndigheten Konstfack och de enskilda konstnärerna, det gör man så bra själva. Och när Konstfack och installationerna på Kina slott låtsas vara uppstudsiga och ifrågasättande mot maktstrukturer, så biter man bara sig själv i svansen.

Utställningen Någon annan stans – Materiella tolkningar av Kina slott pågick mellan den 28 juni och 22 augusti 2021.

Leif Gren, fri skribent som har studerat arkeologi, konsthistoria, idé- och lärdomshistoria, etnologi och socialantropologi vid Göteborgs universitet.