Motstånd mot kulturens politisering kallas ”kulturkrig” av dem som vill förminska och förlöjliga människors helt berättigade ovilja att gå i maktens ledband, skriver Henrik Jönsson i sin första artikel för Bulletin Kultur.
Jag tillhörde den första generationen grundskoleelever som inte fick lära sig att skriva skrivstil. Till följd av 1970-talets skolreformer fick vi istället lära oss ett mellanting mellan tryckbokstäver och kursivering, där vissa bokstäver bands samman, och andra inte. Detta sätt att skriva fungerar förvisso för att nedteckna tankar och ord, men är både estetiskt och tekniskt underlägset den traditionella skrivstilen.
Det större problemet med detta sätt att skriva är dock inte dess utförande, utan det faktum att den som inte lär sig skriva skrivstil inte heller lär sig läsa skrivstil – och till dags dato kan jag endast med stor svårighet läsa min mormors gamla anteckningar om min släkt. Det man inte lär sig grundligt förmår man inte heller tolka.
Det svenska förhållandet till kultur präglas på ett liknande sätt av bristande tolkningsförmåga. Det var exempelvis mycket talande när dåvarande integrationsminister Mona Sahlin i en intervju 2002 sade sig inte kunna ”komma på vad svensk kultur är.” Ett drygt decennium senare parafraserades detta av överintendent Ingrid Lomfors vid myndigheten Forum för Levande Historia i ett bildspel, där en av punkterna löd: “Det finns ingen inhemsk svensk kultur.”
Lomfors förtydligade sig senare och sade sig ha menat att det inte fanns någon “enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider”. Detta är naturligtvis sant, men en sådan tolkning gör också hela kulturbegreppet meningslöst eftersom detta gäller samtliga kulturer och samhällsbildningar i mänsklighetens historia.
Läs även: Konstfack låtsas vara uppstudsiga, men är underdåniga
Denna styvmoderliga relation till den svenska kulturen vittnar om ett förytligat kulturbegrepp som uteslutande beskriver dess observerbara uttryck, som språk, mat, kläder och konst – men som helt bortser från de underliggande kulturstrukturer som utgör medvetandets ramverk: bilden av jaget, antaganden om tillvarons beskaffenhet, perceptionsmodeller, förväntningar, begär, värden och moraluppfattningar.
Sverige var relativt fattigt en god bit in på 1900-talet, och saknade i stor utsträckning kontinentens världsvana och kulturellt medvetna borgarklass. Som konsekvens betraktar svensk borgerlighet ännu i stor utsträckning kultur som betydelselös förströelse, vilken gärna överlåts till vänstern om detta kan distrahera dem från att lägga sig i verkliga frågor – som industripolitik och ekonomi.
Konsekvenserna av borgerlighetens kulturella walk-over är att den politiska vänstern kopplat ett mycket starkt grepp över hela kulturlivet, från konstnärligt arbete till dagstidningarnas kultursidor. Både den marxistiske filosofen Antonio Gramsci och den radikale tyske studentrevolutionären Rudi Dutschke företrädde en form av kulturell entrism vilken gick ut på att gradvis ta över samhällets maktinstitutioner inifrån. Denna strategi har mycket framgångsrikt tillämpats av den svenska kulturvänstern, som nu åtnjuter en närmast monopolistisk kulturhegemoni.
Kulturen definierar det diskursfält som i förlängningen dikterar den politiska verkligheten. Eller för att tala klarspråk: Om folket ständigt bombarderas med böcker, TV-program och teateruppsättningar som alla beskriver tillvaron som en konflikt mellan ondskefulla kapitalister och ett rättfärdigt, socialistiskt folk – då får det till slut konsekvenser för hur folket uppfattar verkligheten.
Lars Anders Johansson beskriver förtjänstfullt i sin bok Att dansa efter maktens pipa (Timbro, 2017) hur kulturen sedan sent 1800-tal politiserats och skapat en situation där kulturbidrag delas ut beroende på konstens politiska budskap, och där konstnärerna lärt sig att anpassa sin konstnärliga vision efter vad som är politiskt efterfrågat.
Att denna politisering är verklig och påtaglig blev tydligt när dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke 2015 presenterade Miljöpartiets kulturprogram, vilket inleddes med orden ”Kulturen ska vara en betydelsefull del i en grundläggande omställning av samhället”. Programmet var nerlusat med vänsterpolitiskt moderiktiga begrepp som ”strukturer”, ”intersektionalitet” och ”postkoloniala teorier” – och utgjorde på många sätt ett skolboksexempel på en auktoritär, instrumentell och politiserad kulturpolitik.
Läs även: Johan Lundberg: Den europeiska kulturens långsamma död
Bilden av denna genompolitiserade kulturpolitik bekräftades i juni i år, när myndigheten för kulturanalys publicerade sin utredning “Så fri är konsten” – vars blytunga kritik bland annat konstaterade att utredarnas ”övergripande bedömning är att det idag äger rum kulturpolitisk styrning som kan och bör undvikas.”
Borgerlighetens yrvakna motstånd mot denna politiska kulturvänster tillfogas idag det pejorativa tillmälet “kulturkrig”. I boken Anteckningar från kulturkriget (Timbro, 2021) skriver författaren Andreas Heinö bland annat “För den ena sidan är det självklart att ekonomisk frihet måste följas av kulturell öppenhet. För den andra sidan kan företag och människor bara blomstra om nattväktarstaten håller migranter och oönskade kulturer på tryggt avstånd.”
Det anmärkningsvärda påståendet att det skulle finnas utbredda föreställningar om en isolationistisk nattväktarstat som garant för ett framgångsrikt näringsliv beläggs aldrig, för “kulturkrigare” är i Heinös begreppsvärld helt enkelt alla människor vars kulturkritik han inte delar. Istället placerar Heinö sig själv i en form av ideologiskt panoptikon utifrån vilket kulturkrigarnas olika flanker med passiv aggressivitet läxas upp – samtidigt som denna position skymmer den verkliga konfliktens anatomi.
“Kulturkrigarna” är nämligen ingen homogen grupp – och har som enda gemensamma nämnare att de motsätter sig just de kotterier som föresatt sig att läxa upp dem. Det föreligger ingen värdegemenskap mellan antivaxxare, konspirationsteoretiker, allmänborgerligt kulturkonservativa och libertarianer – utöver det faktum att de inte uppskattar att bli tillsagda hur de förväntas bete sig.
Det verkliga kulturkriget kan istället sägas stå mellan en mycket bred heterogen höger och de människor som nedlåtande kallar deras kritik för “kulturkrig”. Det är nämligen dessa högfärdigt suckande grindvakter som underkänner samtliga av den allmänna borgerlighetens försök att mobilisera ett motstånd mot den vänsterpolitiserade kulturen.
“Ni läser fel saker. Använder fel ord. Röstar på fel partier. Äter fel, skrattar fel och knullar fel. Och vi gör er och er kritik till driftkuckus i form av en akademikerknarrig meme vi kallar kulturkrig.”
Det är mycket lätt att göra narr av den som i vuxen ålder försöker lära sig att läsa och skriva riktig skrivstil eftersom de inledande försöken oundvikligen saknar finess.
Det är samtidigt ett nödvändigt första steg mot att utveckla en självständig tolkningsförmåga — oavsett om det gäller mormors gamla dagböcker eller samhällskulturen som helhet.
Henrik Jönsson är entreprenör, författare och krönikör. Han har grundat och utvecklat flera IT-företag, och hans YouTube-kanal om politik, filosofi och kulturfrågor har idag nära 100 000 följare. Henrik beskriver sig själv som libertarian, och företräder som debattör en frihetlig idétradition.
