KRÖNIKA. Den organiserade fotbollen och dess regelverk må ha sina rötter i England, men det är fransmän som med stora visioner och kreativa administratörer svarat för sportens globala expansion. Jules Rimet och Henri Delaunay var goda vänner, och i historien finns de ihågkomna som skaparna av fotbolls-VM (Rimet) och EM. De har också fått namnge de pokaler som det ursprungligen spelades om. Lägger vi därtill Gabriel Hanot, gammal fotbollsstjärna (landslagsman) och redaktör på ansedda tidningen L’Equipe, som kläckte idén till Champions Leagues föregångare Europacupen samt instiftade Ballon D’Or, priset till världens bäste spelare, väger den franska insatsen tungt när vi talar om fotbollens internationella spridning.
I sommar stundar ett EM, märkligt nog fördelat på hela tolv länder, knappast coronavänligt och denna turnering är Henri Delaunays skapelse. Han födde idén redan 1920 men det dröjde ända till 1960 – världens längsta långbänk – innan de första Europamästarna kunde koras, ett stort ögonblick som Delaunay aldrig fick uppleva. Han dog 1955. Sovjet var de första vinnarna.
Det brukar vi glömma bort när vi pratar om att den ”ryska” fotbollen aldrig vinner några mästerskap, att kunskapen finns, organisationen, de skickliga spelarna, men att det verkar vara som att den gamla förhatliga femårsplanen fördröjer allt och att spelarna väntar på direktiv från Kreml innan de vågar göra slag i saken och spela hem en titel.
Sydamerika startade sina kontinentala mästerskap redan 1916 – det är väldens äldsta turnering, Asien korade sina första mästare 1956 och Afrika kom året efter. Europa blev sist. Efter att ha ruvat på ägget som Delaunay kläckte fyrtio år tidigare.
Men allt höll på att gå åt pipan – bokstavligt talat.
Henri Delaunay (född 1883) spelade själv fotboll för Parislaget Etoile de Deux Lacs men blev aldrig någon stjärna. Dock var förälskelsen i själva spelet alltför stark för honom att skiljas från, så han övergick till domarskrået. Men också den karriären blev kort. Han råkade ut för en minst sagt märklig olycka. I en match mellan AF Garenne-Doves och ES Benevolence befann han sig på alldeles fel plats och stod i vägen för en med sträckt vrist och betydande lårkraft ivägskjuten läderkula som träffade honom mitt i den franska planeten varvid två tänder rök.
Och det var ändå inte det värsta. Han svalde i samma veva sin domarpipa och bestämde sig raskt för att också den karriären var över. Det var när han några dagar senare hörde ett svagt, pipande ljud akteröver som Delaunay förstod att hans kära klenod nu var på väg ut ”den naturliga vägen”. Hur naturligt det nu kan förefalla att en domarpipa smiter ut genom bakdörren. Fadäsen blev för svårsmält för Delaunay som kallt konstaterade, inbillar jag mig: ”Jag kan inte döma någon, men nu skiter jag i det här.”
Nu kunde han i alla fall även rent fysiskt lägga pipan på hyllan och ställa sig till förfogande för fotbollens administration. Han blev generalsekreterare i Franska fotbollsförbundet 1919, medlem av Fifa under åren 1924–1928 och det var där han och Jules Rimet slog sina huvuden ihop och arkitekterade världsmästerskapen i fotboll.
Läs även: Allsvenskan – Sveriges största kulturscen
Trots begränsningen till en enda världsdel har EM i fotboll utvecklats till ett av världens största idrottsevenemang sett till tv-tittare, tv-inkomster och sponsorintäkter. Europas ställning i fotbollsvärlden är stark och förklaras närmast av att världens bästa och rikaste fotbollsklubbar finns i Europa, att de största pennningsummorna från inte minst oljeländerna hamnar här och att världens bästa fotbollsspelare, från Sydamerika, Afrika, Asien och Europa finns fördelade hos storklubbarna i Europa.
Det bidrar till det stora intresset och att människor över hela världen följer just den europeiska fotbollen. Förr var landslagen de bästa man kunde se men idag spelas de bästa matcherna av de stora klubbarna eftersom de, som sagt, har tillgång till hela världens fotbollsbegåvning. I Europa finns pengarna, så det är till Europa de bästa spelarna vill och får komma; huvudsakligen från de latinamerikanska länderna och från Afrika.
När EM spelades 2008 sågs turneringen av 237 miljoner tv-tittare från hela världen. Siffran lockade annonsörer och sponsorer och fyra år senare tjänade Uefa 1,6 miljarder kronor i reklam och sponsorsavtal.
600 miljoner människor beräknas ha sett i varje fall delar av den senaste EM-finalen 2016.
Tyskland (förstås) och Spanien är de mest framgångsrika länderna genom åren med tre EM-titlar var, Tyskland har dessutom figurerat i ytterligare tre finaler. Det finns ingen nation i världen som med sådan kontinuitet tar sig fram till medaljstriden i så gott som varje fotbollsturnering.
Sverige däremot misslyckades länge med att nå Europaslutspelen. VM gick bra. 1970, 1974, 1978, 1990 men det krävdes att Sverige arrangerade EM-turneringen 1992 (automatiskt direktkvalificerat) för att ”vi” skulle få vara med och leka bland de blott åtta lag som deltog och det var i den turneringen, i ett visserligen huliganhotat men sommarfagert och ljuvligt Sverige, som det lag skapades som två år senare skulle bli den stora världssensationen med sitt VM-brons i USA 1994.
Det var under den svenska EM-sommaren som spelare som Martin Dahlin, Anders Limpar, Tomas Brolin, Jonas Thern, Stefan Swartz, Klas Ingesson, Patrik Andersson, Joakim Björklund med flera exponerade sådan klass i kamp med några av världens bästa länder, att hoppet tändes inför den första VM-turneringen i USA och förbundskaptenen Tommy Svensson förberedde sina spelare på att hemresebiljetterna var bokade först till dagen efter finalen.
Svenska fotbollslandslag har vunnit OS-brons 1924 och 1952, OS-guld i London 1948, VM-brons 1950 och 1994, VM-silver 1958. Men aldrig en EM-medalj. Största chansen fanns 2004.
Läs även: Från ”Den spelande Turken” till schackdatorn
Under drygt femtio år har jag följt det svenska landslaget och den internationella fotbollen. Jag har sett tre svenska landslagsårgångar av absolut världsklass. 1974 vid VM i Västtyskland, laget med Ronnie Hellström, Bosse Larsson, Björn Nordqvist, Ralf Edström och Roland Sandberg med flera (femma), bronslaget i USA 1994 naturligtvis och så det EM-lag som spelade turneringen i Portugal 2004. Det vanns till slut, helt sensationellt, av Grekland men Sveriges lag var minst lika bra.
Där briljerade profilerade stjärnor som Henke Larsson och Fredrik Ljungberg, där fanns målfarlige Marcus Allbäck och i uppställningen hittar vi sentida Sven Dufva-kopior som Olof Mellberg och Johan Mjällby, de spelskickliga mittfältarna Anders Svensson, Tobias Linderoth och Kim Källström. Och, som något relativt nytt och mästerskapligt oprövat (några inhopp bara i VM 2002), dock en självsäker världsstjärna i vardande; Zlatan Ibrahimovic med blandskånskan som sitt idiom, med Malmös berömda kaxighet i sin attityd och han hade redan gjort mål med kroppens alla delar; med fötterna, med knäna, med hälarna, med stortån, med pannan, med bröstet, han var skoningslös i straffområdet, armbågarna banade väg i luften, han var störst och starkast men därtill osedvanligt snabb och skolad i fotbollens finmotorik. Och i truten. En helt ny sort med svenska mått mätt. Han hade ännu inte blivit högre än Eiffeltornet, han var varken kung av Sverige eller president i USA, han valde Henke som sin mentor och stod också i skuggan av Arsenal-stjärnan Fredrik Ljungberg som han inte gillade.
Det blev en mix av ungt och erfaret, av uppoffrande slitvargar, av exklusivitet, respektlöshet och allt infångat i ett taktiskt nätverk som förbundskaptenerna Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck knåpat ihop. 5–0 mot Bulgarien, 1-1 mot Italien (Zlatans berömda klackspark med ryggen mot målet), 2–2 mot Danmark. Mållöst i kvartsfinalen mot Nederländerna. Utslagna på straffar. Den stabilaste, innerbacken Olof Mellberg, och den mest självsäkre, Zlatan Ibrahimovic, missade sina straffar. Den gången kunde Sverige gått hela vägen, och där, i fadons hemland, där det sjungs på det vackraste sångspråket i världen, kunde Zlatan ha fått den där mästerskapsmedaljen som han lite bittert saknar.
Grekland hade varit en stark aspirant på titeln ”EM:s största sensation” om det inte hade varit för den där soliga VM-turneringen i Sverige 1992, då huliganerna kom från England med järnsmidda kängor, kortsnaggade, vältatuerade och med en svårkanaliserad ilska som gick ut över oskyldiga butiker i både Malmö och Stockholm. Men viktigast var kanske bilden som hade blivit en viral succé om sådana tekniskt hade kunnat skapas då; huliganen som kysser den kvinnliga polisen på kinden genom ett nät på Malmö stadion. Kärleken vann över hatet men nere på Balken var oförsonligheten för stor för att kunna hejdas.
Inbördeskriget startade i Bosnien, oroligheter över hela Jugoslavien, landets skickliga fotbollslandslag som låg i Dalarna på träningsläger uteslöts på FN:s begäran och budet gick istället till Danmark. Som motvilligt accepterade. Ja, det danska fotbollsförbundet ville förstås, men spelarna, de allra flesta yrkesmän ute i Europa, hade redan börjat semester, ölen låg på kyl om den inte redan vare urdrucken, grillarna var tända och bollskorna låg i en ännu ouppackad väska. Men danskarna kom, såg och segrade. Med en fotboll så tråkig att bollgeniet, Danmarks internationellt bäste spelare genom tiderna, Michael Laudrup, vägrade foga sig i den taktik som förbundskaptenen Richard Möller-Nielsen hade ritat upp och tackade nej. Danmark ville inte ha någon nordisk vadmalsfotboll, danskarna vänder alltid, i alla sammanhang, blickarna söderut.
I Danmark skulle det var genialitet, briljanta nummer, tekniska spelare, kreatörer på nästan varenda plats. Vacker fotboll. Möller Nielsen förenklade – och fick resultat. Kraft före skönhet. 2–0 mot Tyskland i finalen. Endast ett lag i turneringen lyckades besegra Danmark: Sverige som vann den ena gruppen över Danmark, England och Frankrike. Det var en pytteturnering med endast åtta lag. Idag när Europa vuxit sig stort och 55 länder ingår i Uefa, är det 24 lag som gör upp om EM-titeln. Med ett års fördröjning på grund av en enerverande pandemi.
Fotbollen är störst och starkast i världen men inte ens den har ett försvar starkt nog att stå emot ett oberäkneligt virus.
Åke Stolt är författare och journalist, f.d. sportchef på Sydsvenska Dagbladet, förste sportjournalist belönad med Stora Journalistpriset.
kultur@bulletin.nu
