Facebook noscript imageDet onda arvet efter 1968
Johan Sundeen
Ledare
Det onda arvet efter 1968
Dåvarande biskopen i Stockholm Lars Carlzon ledde också Förbundet Sverige-DDR. Foto: Leif R Jansson, TT.
Dåvarande biskopen i Stockholm Lars Carlzon ledde också Förbundet Sverige-DDR. Foto: Leif R Jansson, TT.

Om 1970- och 1980-talens diktaturtillbedjan talas det dock numera tyst i många religiösa kretsar. Men det som skedde då, har relevans i dag. 

Starkare, och varaktigare, än många andra institutioner i samhället präglas Svenska kyrkan av arvet efter 1968. Kristendomen tolkades på 1970-talet om i inomvärldsliga termer av den kristna vänsterns generationselit. Begrepp som synd och frälsning fylldes med marxistiskt innehåll. 

En teolog som nyligen har tagit sig igenom min bok 68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen skriver i brev till mig: ”Detta är bland det mest häpnadsväckande jag har läst. Gång på gång tar jag mig bildligt för pannan av hur ofattbart påverkad svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet är av 68:ornas politiska väckelse.” 

Till de 68-radikala uttalanden som i dag chockerar läsare hör att utvecklingen under Mao i kulturrevolutionens Kina håller på att förverkliga Guds plan för mänskligheten, att Nordkorea befinner sig i förstadiet till att bli ett rättfärdigt rike och att Israel bör utplånas.

Om 1970- och 1980-talens diktaturtillbedjan talas det dock numera tyst i många religiösa kretsar.

Två kristna kulturpersonligheter, som har tagit bladet från munnen om den tid de själva verkade i, är Bengt Pohjanen och Christian Braw; den förre ortodox präst i Norrland, den senare svenskkyrklig dissident, satt på undantag på grund av sin ämbetssyn. Pohjanen och Braw har båda ett brett författarregister; romaner, dikter, självbiografiska berättelser, kulturhistoriska studier och så vidare. I Braws fall finns också en akademisk repertoar.

Bengt Pohjanen är en av de mest polemiske av våra sanningssägare. 

Enligt Pohjanen har: ”biskoparnas [...] entusiastiska hyllningar till diktaturerna endast överträffats av den svenska författarkåren. […] Biskop Jonas Jonson upphöjde Mao och prisade det kommunistiska styret i Kina, när det var som värst. Biskop Lars Carlzon uttryckte så sent som 1990 sin beundran för DDR. Hellsten citerade gärna Mugabe”.

För mången bekännande kristen är det en skräckupplevelse att se monstruösa mördarregimer framställas som Guds riken på jorden.

Om Pohjanen har pekat på frekvensen i vänskapsyttringarna till marxistiska diktaturer har Braw sökt efter psykologin bakom den utopiska frestelsen: ”Det var Cuba man hoppades på, Vietnam och Kina. Någonstans måste […] de goda tankarna förverkligas […]. 1968 års fortsatta historia är berättelsen om det ständigt gäckande hoppet. […] Utvecklingen blev alltid densamma […] kollektivisering, militarisering, slavläger och diktatur.”

Läs också: Stalins bensinmackar i Sverige betalade Vänsterpartiets hus

Efter 1989 ändrades spelplanen grundligt. Det fanns inte längre så många kommunistiska stater att idealisera, och tanken på ett arbetar- och bondeparadis avskräcker numera mer än den lockar. 

Några tunga prelater förefaller stå fast vid tanken att systemen i Östeuropa var att föredra framför det kapitalistiska, dekadenta Väst. Östberlin framstod för mig alltid som den mest sympatiska delen av den stad som skildes av muren, skrev biskop Tuulikki Koivounen Bylund i Svensk Kyrkotidning härom året. Biskop Lars Carlzon var ända in i kaklet siste ordförande i Förbundet Sverige-DDR.

Det faktum att det inte längre finns så många totalitära regimer som kan utropas till föregångare för Guds rike på jorden, har heller inte inneburit att torgförandet av idén att religion och politik är två sidor av samma mynt har upphört. Den marxistiskt-kristna alliansen har sedan revolutionen i Iran 1979 successivt fått en vänster-islamistisk efterträdare. I internationell forskning är detta ett välkänt faktum, i Sverige ett sällan påtalat. 

Den som undrar hur det är möjligt för Svenska kyrkan att ha organisationen Islamic Relief, med åtskilliga antisemitiska skandaler i bagaget, bland sina strategiska partner gör klokt i att sätta sig in i betydelsen av det långa 1968.

Det onda arvet lever och verkar. Jag kommer att visa mer av hur detta arv tar sig uttryck i kommande kolumner.


Läs också: De valde att lämna islam

Johan Sundeen är docent i idé- och lärdomshistoria. Han är bland annat författare till 68-kyrkan: svensk kristen vänsters möte med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh, 2017).

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.

Johan Sundeen

Johan Sundeen är docent i idé- och lärdomshistoria. Han har bland annat skrivit 68-kyrkan: svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh, 2017).

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!