Drottning Elisabeth II har gått bort. Det var inte många som kände henne, men vi var många som ändå hade en relation till henne. Hon var konstanten i en föränderlig värld där premiärministrar och presidenter kommer och går, där Berlinmuren byggs och rivs under en regeringstid. Under sina 70 år på tronen fick hon leda den brittiska monarkin genom både djupa dalar och upp för höga toppar. När prinsessan Diana dog var hon avskydd av många för sin känslokyla, men hon tog sig igenom detta och nu när massorna samlas utanför Buckingham Palace är det för att sörja en älskad monark som blivit nationens hela heders-farmor.

När Elizabeth II tillträdde tronen var Winston Churchill premiärminister, han var född 1874. I tisdags såg vi foton från när Liz Truss fick hennes förtroende att bilda regering i hennes namn, en kvinna född mer än 100 år efter Churchill. På många sätt har drottningen varit en brygga till historien, för det är i historieböckerna via läser om Churchill medan vi har kunnat följa drottningens liv i nyheterna.

Nu har hon också gått till historien och hon kommer att göra det som den monark som har regerat längst i England, som hon som hjälpte till att omforma det brittiska imperiet till ett samvälde av nationer, som hon som släppte in tv-kamerorna och lät kungafamiljen bli en del av vardagen för miljontals människor, både på gott och ont när det gäller kungafamiljens rykte och synen på monarkin. Nu inleds hennes sista färd, som kommer att vara årets största massmediala händelse. Men vi ska ändå komma ihåg att när hon sänks ner i den sista vilan så är det för att få vila i frid vid sin älskade Philip. För det är inte bara en monark utan även en familjs matriark som har lämnat ett stort tomrum efter sig.

Elizabet Windsor, monark.