Egyptson: Allards kaderstyre borde väcka varningsklockor

Markus Allard är underhållande. Det är en del av hans politiska styrka.

Han svär, driver med motståndarna och levererar repliker som är gjorda för sociala medier. Inför möjligheten att Örebropartiet får en vågmästarroll i riksdagen sammanfattade han saken för SVT: ”Då blir det åka av.”

Det är lätt att skratta.

Men bakom föreställningen finns ett politiskt program som är betydligt mindre roligt. Örebropartiet vill nämligen införa något som partiet självt kallar ”politiskt kaderstyre”.

Under rubriken ”Mer kaderstyre – mindre byråkratstyre” beskriver Örebropartiet kadern som politikerns idealtyp.

Byråkraten följer regler. Kadern ser helheten och eftersträvar resultat. Kadern betraktar lagar och regler som stöd – ”gjorda av gummi” – snarare än orubbliga hinder. Partiet skriver: ”Örebropartiet förespråkar ett politiskt kaderstyre. Vårt parti har till syfte att ta ledningen och makten.”

Om lagar står i vägen för vad partiet anser vara folkets behov ska de ”böja, bända eller förändra” dem.

Principen sammanfattas: ”Vi underordnar oss inga tjänstemän, vi underordnar oss endast folket.”

Vad betyder egentligen kaderstyre?

Kader är inget förbjudet ord. Men begreppet har en stark historia inom den revolutionära kommunismen, där en politiskt skolad kärna skulle organisera och leda kampen.

Allard kommer själv ur den revolutionära vänstermiljön. Han var ordförande för Ung Vänster i Örebro och uteslöts ur Vänsterpartiet efter sitt stöd till Revolutionära Fronten. När han 2014 startade Örebropartiet sade han dessutom att medlemmarna skulle vara ”aktiva och politiskt skolade”.

Det betyder inte att Örebropartiet i dag är kommunistiskt.

Men det gör det relevant att fråga varför just kaderstyre återkommer i partiets program.

Det verkligt oroande är dock inte ordet utan vad partiet vill göra med makten.

I rättspolitiken vill Örebropartiet rensa i rättsväsendet, granska enskilda jurister och ersätta domare i de högsta domstolarna för att få en rättstillämpning som bättre motsvarar folkviljan.

Där uppstår en betydligt större fråga:

Ska rättsstaten begränsa politiken – eller ska politiken kontrollera rättsstaten?

Frågan känns bekant från min forskning om politisk islam och Muslimska brödraskapets idévärld.

Yusuf al-Qaradawi, en av Muslimska brödraskapets mest inflytelserika ideologer, avvisade inte demokratiskt deltagande. Tvärtom uppmuntrade han muslimer att rösta, organisera sig och använda demokratiska institutioner för att stärka sitt politiska inflytande.

Men demokratin verkade inom en överordnad islamisk normativ ram.

Örebropartiet är självklart inte islamistiskt, lika lite som det är kommunistiskt. Likheten finns på en annan nivå.

I den leninistiska traditionen kunde kadern göra anspråk på att företräda klassens verkliga intresse.

Hos al-Qaradawi finns en överordnad islamisk ordning.

Hos Örebropartiet är referenspunkten folkviljan.

Tre helt olika ideologier – men samma avgörande fråga:

Vem begränsar makten när dess företrädare är övertygade om att de representerar en högre vilja?

Örebropartiet har rätt i en viktig sak. Politiker gömmer sig ibland bakom tjänstemän och myndigheter kan fjärma sig från medborgarna. Folkvalda politiker måste våga styra. Men liberal demokrati innebär att den som vinner valet inte får obegränsad makt.

En domare som går emot regeringen är inte folkets fiende. En tjänsteman som följer lagen framför politikerns önskemål är inte odemokratisk. Det är själva poängen med rättsstaten.

Allards politiska stil kan vara både rolig och befriande. Men lagar ”gjorda av gummi”, politiska kadrer som ska ”ta ledningen och makten” och en rättsordning som ska följa den uttolkade folkviljan är inte lika roligt.

Frågan är därför inte om Markus Allard är kommunist eller islamist. Det är han inte.

Frågan är viktigare: Vilka gränser accepterar Allards kaderstyre för sin egen makt?

Det svaret bör väljarna kräva innan det blir ”åka av” även i riksdagen.

Sameh Egyptson
Teologie doktor i interreligiösa relationer
Riksdagskandidat (KD)