Egyptson: Från politisk partner till väpnad aktör – vad lärde sig Socialdemokraterna?

I min doktorsavhandling vid Lunds universitet har jag granskat relationerna mellan svenska politiska partier och organisationer som jag placerar i Muslimska brödraskapets svenska organisationsmiljö.

En person löper genom en viktig del av denna historia: Haytham Rahmeh.

Rahmeh var ordförande för Islamiska förbundet i Sverige, IFiS. År 1993 lämnade han in registreringsansökan för Islamic Relief Sverige och registrerades som organisationens ordförande.

Året därpå fanns han bland de muslimska företrädare som sökte samarbete med Socialdemokraterna. I dokumentationen argumenterade Sveriges muslimska råd, SMR, för att imamer kunde bidra med röster. Brevet undertecknades av bland andra Mahmoud Aldebe, Mostafa Kharraki och Haytham Rahmeh.

Problemet var naturligtvis inte att Socialdemokraterna samtalade med muslimer. Problemet uppstår när vissa religiösa organisationer ges ställning som politiska representanter för en betydligt större och heterogen grupp.

Bidrog Socialdemokraterna därmed till att legitimera islamistiska organisationers anspråk på att företräda Sveriges muslimer?

Ett organiserat samarbete

Efter valet 1994 utvecklades kontakterna mellan SMR och Broderskapsrörelsen. I den gemensamma arbetsgruppen ingick från början Rahmeh tillsammans med bland andra Aldebe och Kharraki. Från Broderskapsrörelsen deltog bland andra Ola Johansson.

Samarbetet stannade inte vid integrationsfrågor. Under gemensamma konferenser 1996–1998 deltog internationella islamistiska aktörer. Broderskapsrörelsens dialogkommitté tog 1996 också kontakt med Kamal Helbawy, som i dokumentationen betecknades som ”Representanten för Muslimska Brödraskapet i väst”.

Det betyder inte att Socialdemokraterna delade Muslimska brödraskapets ideologi.

Broderskapsrörelsens uttalade ambition var att bidra till muslimers integration i Socialdemokraterna och det svenska demokratiska samhället.

Men samtidigt diskuterades inom de islamistiska miljöerna hur muslimska organisationer skulle etablera sig och delta politiskt i Europa. Rahmeh rapporterade exempelvis från en konferens i Istanbul om al-tawteen – etableringen i Europa – och politiskt handlande.

Det väcker en fråga: Trodde Socialdemokraterna att de integrerade organisationerna i svensk demokrati, medan organisationerna samtidigt såg samarbetet som en möjlighet att institutionalisera sitt eget inflytande?

Det måste undersökas, inte förutsättas. Men dokumentationen gör frågan legitim.

Rahmeh går vidare till Syrien

Rahmehs fortsatta utveckling blev dramatisk.

Ekot rapporterade 2013 att han hade en central roll i att förse syriska rebeller med vapen. Sveriges Radio rapporterade också att den organisation Rahmeh grundat och arbetade för, Commission for Civilians Protection, hade en milis med över 2 000 medlemmar. Organisationens politiske ledare uppgav att milisen i vissa strider samarbetade med bland andra al-Nusrafronten och ISIS, då al-Qaida-anknutna grupper.

Här måste ansvaret hållas isär.

Socialdemokraterna kan inte göras ansvariga för vad Rahmeh senare gjorde i Syrien. Inte heller är det belagt att Rahmeh personligen samarbetade med al-Nusra.

Men 2013 hade Rahmehs utveckling blivit en offentlig svensk nyhet. Då blir det relevant att fråga vad som hände med de organisationer och personliga nätverk där han tidigare varit verksam.

Ola Johansson och Islamic Relief

Här återkommer Ola Johansson.

Johansson hade företrätt Broderskapsrörelsen i samarbetet med SMR på 1990-talet. Senare återfinns han i styrelsen för Islamic Relief Sverige, organisationen vars registreringsansökan Rahmeh hade lämnat in 1993. Islamic Reliefs årsredovisningar visar Johansson som styrelseledamot åtminstone under åren 2016–2018.

Detta bevisar naturligtvis inte att Johansson delade Rahmehs uppfattningar eller hade något ansvar för hans verksamhet i Syrien. Det visar inte heller att Islamic Relief Sverige ansvarade för Rahmehs senare handlingar.

Men kronologin är politiskt intressant.

När Johansson satt i Islamic Reliefs styrelse hade Ekots uppgifter om Rahmehs vapentransporter och hans organisations milis varit offentliga i flera år.

Vilken omprövning ledde dessa uppgifter till inom den politiska miljö som tidigare samarbetat med Rahmeh?

Det är den frågan som förtjänar ett svar.

Från individuell naivitet till struktur

Debatten om islamism i Sverige reduceras ofta till frågan om enskilda politiker varit naiva.

Problemet är större.

Jag har kallat det den strukturella naiviteten: svenska institutioner har haft svårt att skilja mellan religion, religiös representation och politisk ideologi.

När politiska partier väljer vissa religiösa organisationer som representanter för ”muslimer” ger politiken samtidigt dessa organisationer legitimitet och inflytande inom en mycket heterogen minoritet.

Det riskerar att tränga undan den sekulära muslimen, kvinnan som motsätter sig religiös kontroll och den troende som helt enkelt inte vill representeras politiskt genom sin religion.

Rahmehs historia bevisar inte att Socialdemokraternas integrationsstrategi orsakade hans senare utveckling.

Den ställer en mer begränsad – och viktigare – fråga:

Hur länge kan politiska relationer och institutionella strukturer fortsätta utan omprövning när varningssignalerna blir allt fler?

En annan integrationsprincip börjar med medborgaren, inte med den religiösa organisationen.